mrs Pitepalt

Min far är en man född på 40-talet. Detta innebär att han inte vet hur han ska uttrycka känslor. Har ens yngsta dotter till exempel fått toppbetyg i alla ämnen utom naturkunskap och dans (jävla showdans när man ska gå på diagonalen framför en massa spegelväggar och slänga med benen), då säger 40-talistpappan inte "å, vad duktig du är som fick högst betyg i klassen!" Nej, 40-talistpappan säger  "ja, naturkunskap och dans var du ju inte så duktig i..."
Har ens yngsta dotter inte lyckats ta körkort fast hon är 25 säger inte 40-talistpappan "jag kan övningsköra med dig så du kan ta ditt kort nån gång. Nej, 40-talistpappan säger "Ska du inte ta körkort snart, till och med idioter har ju körkort".
Har ens yngsta dotter träffat världens finaste Palt och tänkt gifta sig med honom och funderar över var man ska ha festen säger inte 40-talistpappan " Å, vad bra att du är lycklig och får en bra man!" Nej, 40-talistpappan säger "Varför ska du bjuda alla kusiner och släktingar, du kommer ju aldrig bli bjuden på deras bröllop? Varför ska man slösa bort 100.000 på en sån sak?"
Han är inte en hemsk människa egentligen, även om man måste påminna sig själv om det när man ligger instängd på rummet och lovar sig själv att aldrig nånsin åka hem igen. Han är helt enkelt en pappa född på 40-talet. De är känslomässigt handikappade. Det finns inget botemedel. Deras sätt att visa känslor är annorlunda från normala människors sätt. De säger inte snälla saker och uppmuntrar en. De ger en pengar. Eller rättare sagt så ger de en pengar på ett snabbt och diskret sätt. Eller snabbt och lite lätt agressivt. "Här har du en tusenlapp", säger 40-talistpappan och kastar den hoppknycklade slanten på en. Har de riktigt tur träffar den i ögat och man ser ingenting på fem minuter. Men det är bara om 40-talistpappan känner sig extra kärleksfull.