mrs Pitepalt

I morse läste jag i en av de där grattistidningarna som alltid ligger och skräpar på tunnelbanan om en kille som tyckte något. Vad han tyckte minns jag inte, det var nog inte intressant. Men det jag minns är att det stod att han var 20 år och "arbetsbefriad". VAddå arbetsbefriad? Kom han på det själv eller ska det låta som ett vackrare sätt att säga att man är arbetslös? För jag vet inte vad ni tycker, men jag tycker arbetslös låter mycket bättre än arbetsbefriad. Är man befriad från arbete är man en stor lat dryg j-l som bara sitter och glor och tycker andra ska betala för sig. Är man befriad myglar man och tar bidrag och gör så lite som möjligt. Är man befriad är man j-t nöjd med läget och tycker man har dragit en riktig vinslott. "jippie, jag är befriad! Nu kan jag gå på bidrag och bara lata mig! Tjoho!"
Är man arbetslös däremot, då har man inte något jobb fast man vill gärna ha ett. Man söker och söker, ringer läskiga samtal och får en massa tack, men nej tack-brev. Är man arbetslös får man sitta med puckos på arbetsförmedlingen och försöka förklara att det är ens fel att man är arbetslös och att man inte vet allt om alla olika blanketter och fyllerier (hm, det där lät skumt, men ni fattar?). Å anledningen till att arbetsförmedlingskärringarna har blivit just kärringar är ju att de befriad finns. Är man arbetslös är man j-t missnöjd med situationen och det enda man vill är att hitta ett jobb.
Så om han, 20 åringen, själv sa att han var befriad, då är det ju grovsaltat som gäller. Men om det är nåt nytt begrepp som vi måste börja använda i hela samhället, då är det ju nått allvarligt fel.
Då får vi allt ta till en hel saltbil