mrs Pitepalt

Som med det mesta är alltid förberedelse inför och väntan på något, värre än själva händelsen. I en väldigt avlägsen dåtid spelade jag teater. Eller låtsades i alla fall. Jag hade alltid världens scenskräck. Innan jag skulle gå in på scen höll jag på att dö av ångest och nervositet och det jag mest funderade över var vilken kroppsdel jag skulle kunna bryta eller skada för att slippa framträda. När jag väl stod där var det inte lika farligt. Fast jag tyckte aldrig det var roligt, så därför blev min karriär väldigt, väldigt kort. Ungefär som systrarna formulerade det i sitt tal på bröllopet när de skulle beskriva min gymnasietid "en liten del teater, en liten del författande och en ganska stor del alkoläsk och cigaretter".

Samma känsla har jag dock inför skolan. Inte riktigt så dramatiskt som inför teatern, men så blir man ju dock mindre dramatisk ju äldre man blir och ju längre man kommer från teatervärlden. Men känslan av att det är väldigt jobbigt innan finns kvar. Innan en vecka -  på söndagen, innan en skoldag - på morgonen och innan en lektion - i arbetsrummet, då känns allt väldigt tungt och trist. Sen går man in i klassrummet, och ofta är det inte roligare än man föreställt sig. Men det är inte så trist eller hemsk som man förväntat sig (oftast) och snart är lektionen över. I går hade jag världens söndagsångest, och nu är det en lektion kvar och sen får jag gå hem. Men självklart kommer jag ha ångest inför den lektionen också. Men den börjar inte förrän om en timme och tjugo minuter, så min ångest sätter väl igång om en timme och tio minuter. Som på beställning.