mrs Pitepalt

Nu är det bara några timmar kvar till D-day, dop-dagen. Fast egentligen är det ju redan D-day, så vi får väl kalla det zero hour eller något annat. Igår var vi i lokalen och ställde i ordning lite, och ni kan ju tänka er hur glad Momzilla blev när hon upptäckte att det fanns fem bord även fast hon bara sytt fyra dukar! Jag var helt säkert på att det var fyra bord och därför sydde jag bara fyra dukar. Det var nog tur att det inte fanns mer tyg när jag kom hem vid halv nio för då hade jag nog släpat fram symaskinen. Nu fick jag nöja mig med att spritsa några muffins.

Just nu äter jag frukost och väntar på att frostingen ska stelna lite så jag kan spritsa de sista muffinsarna. Kotten tittar på barnprogram för döva och snackar som bara den. Antagligen bara för att stajla inför skådespelarna i programmet. Och Palten sitter i fåtöljen och funderar över om någon, döv eller ej, verkligen tycker barnprogram för döva är roligt. Vi tror alla på nej. Till och med Kotten, därav hånet. Alltså mot det fåniga programmet, inte mot hörselskadade in general. Palten tycker inte att man ska håna någon. Men så är han ju en godare människa än mig. Alltså god som medmänsklig och snäll, inte god som smaskig, som I ate his liver with some favabeans and a nive Chianti.

Nej, det här blev ett mystiskt inlägg. Jag skyller på pre-dop-stress. Förlåt!