mrs Pitepalt

I morgon är det bara en vecka kvar till sista osa-datum, och det är jättemånga människor kvar som inte svarat. Betyder det att 20 personer kommer ringa inom en vecka och tacka ja och nej, eller betyder det att vi kommer vara tvugna att ringa upp folk och fråga om de kommer? Hm, svårt att avgöra....

Eller, ja det var den ju innan. Men då var det fattningen som var lika stor som en näve, och inte min lilla knubbiga näve utan Hulkens jättenäve.
Nu är den lite nättare men stenen är stor och fin.

Jag jobbar fortfarande på att inte bry mig om att det smalnar av in mot stenen. Jag blir lätt lite perfektionistisk och hittar alltid en massa små fel och knasigheter som jag är missnöjd med. Men jag tror jag kommer vänja mig vid avsmalningen.

Två släktingar inom loppet av en timme. Det är inte tlevligt.

Nu är det dock bara fem släktsamtal till jag kan förvänta mig.
Skönt.

Än så länge är det bara två som tackat nej, och 57 som tackar ja.

Det kommer bli ett dyrt bröllop.

Nu har ringen fått komma hem. Den ligger i en liten hjärtformad  (lite väl sockersöt, men det var vad vi fick den i) ask i vårt porslinsskåp. Tydligen kommer någon göra inbrott i lägenheten och leta efter ringen. Å då hittar de den inte om den ligger i en skål högst upp i skåpet. Eller det är i alla fall var Palten verkar tro.
Jag var tvungen att gräva fram den det första jag gjorde idag när jag kom med tåget. Innan jag ens tagit av mig skorna. Sedan gick jag runt och prov-bar den. Jag prov-speglade mig (med handen på halsen, väldigt naturligt), jag prov-hängde upp en handduk och jag prov-promenerade runt lite i lägenheten. Det kändes helt rätt.
Jag tror jag kommer trivas med den, å med min fru-roll. Varje dag ska jag spegla mig med handen under hakan.

Palten kom precis hit och läste över min axel och utbröt förfärat "Men du får ju inte avslöja vårt gömställe!"

I går var vi och hälsade på ringen igen. Å det var med tunga bollfötter som jag gick de få stegen från bilen till det skära huset där ringen har fötts. Jag var helt säker på att den fortfarande skulle se ut som något man kräkts upp. Men det gjorde den inte! Den var mycket finare!

Själva fattningen hade blivit mycket nättare och tunare och stenen såg gigantisk ut, najs! I och för sig smalnade nu själva ringen av lite in mot stenen, något jag sa innan att jag inte ville den skulle göra. Men det gjorde ingenting nu. Jag tränar på att inte vara Bridezilla och bli oxtokig så fort allt inte går exakt som jag planerat. Jag börjar inse att det där bröllopet man drömmer och fantiserar om finns just där, i fantasin, och att det bröllop som kommer finnas i verkligheten antagigen kommer bli helt annorlund, men ändå jättebra. Eller det är vad jag intalar mig när jag funderar på hur mycket jag kommer störa mig på att ringen smalnar av....

 Så här ser våra inbjudningskort ut. Första tänkte jag att våra färger skulle vara grönt och rosa, men när jag hittade det randiga pappret var jag bara tvungen att köpa det. Sen klippte jag ut korten med en skärmaskin i skolan och Palten och jag spenderade en helg åt att klistra ihop dem.
De små bilderna är embossade med guldpulver och ditsatta med 3D-kuddar.

Jag är egentligen inte så mycket för scrapbooking. Eller snarare, när andra gör blir det fint, när jag gör skulle det nog inte bli så fint. Dessutom vet jag inte riktigt vad jag skulle göra med mina scrapade saker. Men nu har jag i alla fall börjat på min nya kokbok,
 och det är nog så nära scrapbooking jag kommer komma.
Kokboken passar ju inte helt ihop med mitt inför-bröllopet-jag som inte borde äta sötsaker, men strunt samma, efter bröllopet är jag gift och kan äta mig tjock som en boll.
De här fina klistermärkena
 köpte jag på Lagerhaus. De är egentligen tänkt att sitta på glas eller metall, men med lite lim så fastnade de även på papper.
I boken är det inte så pysslat dock, mest recept. Men lite scraping har det ändå smygit sig in.

Eller skorna kanske man säger eftersom det ju är två...
På hemvägen köpte jag skor till bröllopet. Jag hade hittat ett par vita på Din sko som jag inte riktigt hade bestämt om jag ville ha eller inte, men så gick några veckor och tillslut kom jag fram till att det nog var min sko i alla fall. Men som vanligt när man har väntat för länge så är alltid mina skor i min storlek slut. Men tillslut efter många om och men så hittade jag dem.
280 kronor är ett helt okej pris tycker jag för vita klackskor. Hur ofta använder man sånt? Eller i alla fall inte jag.
Dessutom gillade jag klacken. Den var bröllopig och vit och inte alltför hög, så jag ser inte ut som något jättekvinna bredvid min lilla Palt.

(om du läser King Lear, inga blommor kom till skada under inspelningen)

Fick precis höra av en kompis att restaurangen där vi ska ha vår bröllopsmiddag är till salu. Ett rykte enligt henne, men kanske sant. Å om det är sant, när ska det då säljas? Snart, innan sommaren eller efter. Mitt hjärta slår dubbelslag och magen har knutit ihop sig till en liten hård boll. Efter ringen är jag inte redo för ännu en bröllopschock. Palten bara skrattar och säger att det löser sig. Vi hittar alltid något annat ställe om det skulle vara så. Men va?! Vi skickade ut de sista inbjudningskorten förra veckan. Å igår ringde de första gästerna och tackade ja. MMMMmaaaaaa!
Jag orkar inte längre...

Föresten har vi skickat ut inbjudningskorten nu. Alla utom fjorton. Som av någon anledning bara är från Paltens sida. Jag säger ingenting, men vi ansvarade liksom för våra egna gäster.... Jag ska försöka lägga ut bilder snart, men kameran är inlämnad på reparation, och det tar tydligen tusen år. Men snart så!

Mer än att bli väldig, väldigt besviken i helgen (jag var deppig hela lördagen och varannan kvart lutade jag huvudet tungt mot Palten och stönade "Mmmööööööö!!" Varpå han frågade med ledsna hundögon "ringen?" "mm" "du ska se att det ordnar sig" "det tror jag inte. Aldrig någonsin. Det var det fulaste jag någonsin sett!") har jag även ägnat mig åt inbjudningskort. Alla är så gott som klara nu. De flesta ligger i sina vackra kuvert och väntar bara på adresslapp och frimärke. Självklart vill jag ju ha de fina hjärtfrimärkena som finns, men frågan är bara var...
Jag hoppas på att kunna lägga ut lite bilder snart, bara jag fått tag i en kamera.
Men ni som väntar, de kommer snart. förhoppningsvis den här veckan (håller fingrarna i kors under tangentbordet)

Nu sitter jag på Paltens jobb och bloggar. Känns lite som när man surfade på lunarstorm på datalektionerna på gymnasiet. Härligt, härligt men farligt, farligt.
Palten verkar inte tycka man ska okynnesinterneta på jobbet. Bara hemnet, det är det enda han gluttar på. Men nu är det ju ändå lördag och skolan är stängd, så lite okynnesbloggande ska man väl kunna unna sig. Jag har precis skrivit ut bilder på ringarna och sen ska vi åka till guldsmeden. Så spännande!

Den.
Är.
Inhandlad.

Klänningen.
Med.
Stort.
B

Bröllopsklänningen.


Ahhhhh....

Efter mycket grubbel och funderingar fram och tillbaka, har jag kommit fram till att jag nog inte vill ha det där jobbet. Orkar inte riktigt börja om nu med nya klasser, vore ganska skönt att följa dessa jag har till sommaren, och sen får man se vad som händer.
Så nu funderar jag bara på om jag ska tordas ringa den där läskiga rektorn som såg ut som en dömd brottsling och säga att jag inte är intresserad av jobbet, eller om jag ska vänta och hoppas på att de inte är intresserade av mig.
Jobbigt!

Bröllopsplanerna går dock framåt. I helgen var vi på en restaurang och pratade menyer och kostnad. Å om våra gäster är villiga att betela egen dryck efter all middag och tårtaätning är avslutad, så blir det ungefär samma kostnad som tidigare. Fast nu behöver vi inte ställa iordning borden, duka, städa och plocka undan. Najs!

På jullovet var Palten och jag på bröllopsrunda. Vi var i en guldaffär där de påstod att deras smeder kunde göra exakt en sådan ring jag ville ha, och att den skulle kosta 2000 kr mindre än vår (min, Paltens är ca 4000 lägre) smärtgräns. Dessutom provade jag några bröllopsklänningar. Men eftersom någon hade kräkts paljetter, pärlor och spets över alla klänningar så hittade jag ingen. Den stackars käcka expiditen hämtade jätteklänning efter jätteklänning, å när jag sa att jag ville ha en lite enklare klänning hämtade hon nån skittrist å enkel, med axelband (!) å javisst, några små paljetter. I hate paljetter!
Palten kände sig dock lugn och nöjd och tycker att vi har åstadkommit mycket.
Jag är fortfarande lätt stressad och hag ingen aning om hur jag ska kunna hitta nåt som jag gillar och som inte kostar miljoners miljarders.