Värsta sortens söndagsångest
Sportlovsskoj, eller?
Eller åtminstone var det så när man var liten. Nu är man vuxen och har tusen saker att göra och rätta. Palten har sportlov nästa vecka så han åker till jobbet varje morgon. Jag är förkyld och gravidsover lite dåligt, vilket innebär att jag också går upp i ottan. Dessutom bor vi i tråkiga tråkhålan, så det finns inget att göra. Vilket i och för sig inte gör något eftersom jag ändå måste sitta inne och dona och rätta. Morr!
När blev det så här? Borde lov inte vara roligt och ledigt och härligt, även fast man är 27 och fröken?
Gråt-gråt!
Så nu är vi hemlösa igen. Eller hur man nu ska se på det. Det känns så i alla fall. Gråt-gråt!
Stackers mig!
Gårdagens lektion tog verkligen knäcken på mig. Jag var helt slut efteråt och orkade nästan inte ens föra in närvaron innan jag släpade mig hemåt. Det är inte så långt, kanske lite drygt en kilometer. När jag väl stod i trappuppgången och redan hade föreställt mig hur jag om några minuter skulle ligga framför TVn iförd mjukbyxor, ätande en korvsmörgås upptäcker jag att nyckeln inte låg i min kappficka. Den låg inte heller i väskan. Den låg på skrivbordet på jobbet.
Palten skulle inte komma hem förrän om en timme och alternativet att gå och sätta mig på ett fik och vänta kändes inte särskilt lockande. Så därför gick jag tillbaka till skolan, morrande och fräsande, hämtade nyckeln och sen tillbaka hem igen. Det var ganska halt och isigt och hade jag halkat och ramlat omkull hade jag nog självantänt av ilska. Som tur var hände inte det. Men det var ändå mycket irriterande!
I natt vaknade jag med huvudvärk klockan kvart i fyra och kunde inte somna om förrän jag tagit en huvudvärkstablett. Och nu på morgonen kräktes jag, efter att jag sminkat mig och var klar för att gå. Stackers mig!
Jag gillar inte silverfiskar!
Jag vet inte varför det är så mycket silverfisk, det är inte så att vi inte städar. Man jag antar att det har att göra med lägenhetens ålder att göra. Den är inte så nyrenoverad precis, och badrummet är ganska svårstädat. Det går inte att plocka bort framsidan på badkaret så man kan städa bakom, vilket väl är tur i och för sig, för tänk vad mycket snusk men kunde hitta där bakom om man gjorde det. 40 år av snusk, och silverfiskar. Då kanske jag hittar den där som Palten trodde jag såg härom dagen.
Jag stod och borstade tänderna, och då såg jag i spegeln att någonting rörde sig på väggen bakom mig. Jag vände mig om och såg en jättestor silverfisk, typ en cm stor. Så jag ropade in till Palten som var i vardagsrummet "Palten kom, en en centimeter stor silverfisk", varpå han skrek med förskräckt röst "va, en en decimeter stor silverfisk!!" och sen kom han galloperande ut i badrummet. Han blev dock lugnad när silverfisken bara var en centimeter och inte tio. Men jag blev mest chokad över att han trodde jag skulle stå där så lugnt och hojta ifall det krälar omkring en miniorm på badrumsväggen. Så cool är jag inte. Icke!
I natt igen...
Vad ska vi göra? Är det någon som har några konkreta förslag? Ally, du som har koll, hur länge får man spela musik och väsnas på kvällarna? Finns det någon bestämd tid?
När jag kollade på hyresgästföreningens hemsida står det att man måste acceptera ljud som hör till normalt liv, men om man blir kontinuerligt störd så kan man säga till hyresvärden. Men vår hyresvärd är ju helt värdelös, så jag antar att det inte har någon verkan. Det är så irriterande att inte kunna sova om nätterna.
Dumma kärring!
Vi blev ganska nöjda över svaret. Främst för att vi var nervösa och tyckte det var lite läskigt att gå upp och ringa på dörren hos en främling och klaga på deras barn. Men även för att vi trodde att det skulle ge resultat att vi varit uppe och sagt till. Två dagar senare vaknade vi dock igen, nu klockan tjugo över två och Palten gick med arga steg (vilket inte sker ofta) upp och plingade på. Tillslut kom mamman och öppnade, den värdelösa tonåringen hörde tydligen inte, eller så struntade han i det, och sa att hon skulle säga till och att vi skulle få tonåringens mobilnummer så vi kunde ringa direkt och säga till. Sen dess har vi inte hört nåt. Förrän i morse....
Palten går upp klockan sex eftersom han pendlar till jobbet och jag brukar snooza mellan tjugo över och tjugo i sju. I morse var dock detta omöjligt, eftersom tonåringen satte på musiken klockan halv sju. Något med mycket puls och trummor, typ tecno eller vad sån musik heter nu för tiden. Och nu kände jag att jag blev riktigt arg. Jag såg mamman åka till jobbet ungefär tio minuter tidigare, så hon var ju också vaken då, hon måste ju ha hört honom.
Är det för mycket begärt att folk inte spelar musik eller väsnas så mycket att det stör grannarna? Åtminstone efter tolv på natten och innan sju på morgonen? Är det för mycket begärt att man inte väcks av tonårskräk som inte ens är ens egna? Ska man behöva leva som en tonårsförälder redan nu, bara för att grannen säger att det är hans dygnsrytm? Och vad är det för j-a ursäkt?! Kan man ursäkta allt slags beteende med att det är min vana, så gör jag. "Nä, men det är min toalettritual att sätta mig och bajsa i trapphuset, men säg gärna till om ni blir störda i framtiden", "Det är min hobby att dansa träskodans på parkettgolvet klockan tre på morgonen" (nu har ju inte vi något parketgolv, men träskor på plastgolv ger nog inte riktigt samma effekt), "det är min livsstil att gå ner och slänga sopporna naken, så ni får helt enkelt lära er att leva med det". Dumma kärring!
Nu har hon lagt över allt ansvar på oss, och anser säkert att hon gjort allt hon kunnat. Jag tycker inte det är okej att säga, nej med mitt barn är vaket mellan fyra och sex på natten, så är det bara, låt kräket spela lite musik för guds skull, här har ni ett mobilnummer. Dumma kärring, nu kommer jag vara irriterad över det här hela dagen. Och i morgon när han väcker oss halv sex med ännu mer värdelös trummusik, då kan jag inte svara för följderna
Morr, morr, morr och ett sista. Morr!
Dumma j-a tonåring. Varför sitter du uppe och spelar dataspel nu? Varför ligger du inte och sover? Och varför, VARFÖR har du inte hörlurar på dig när du måste spela dataspel mitt i natten en söndag??
Efter att ha legat i tjugo minuter och irriterat upp mig öppnade jag fönstret för att försäkra mig att ljudet inte kom utifrån. När jag märkte att så inte var fallet tog jag på mig kläder och gick upp. Men väl där uppe hörde jag inte någon musik utanför dörren, även fast jag tryckte örat mot. Jag ville inte riskera att ringa på och väcka folk halv fem på morgonen, om det inte var de som lät. Därför gick jag ner och la mig igen, fortfarande väldigt irriterad. Efter ytterligare tjugo minuter tog Palten och jag våra täcken och kuddar och gick ut och la oss i soffan i vardagsrummet. Men eftersom vi bor i en sunkig gammal lägenhet har vi ju också ett kylskåp som surrar högre än en hel kupa med bin. Därför kunde vi inte somna där heller. Så vi gick tillbaka in i sovrummet.
Klockan var då fem och tillslut stängde kräket, eller förlåt denna någon, av datorn. Vi lyckades sova en timme innan Paltens väckarklocka ringde och innan.... ja, kräket (ja faktiskt!) satte på datorn igen! Hur är det möjligt? Vad gjorde han i en timme, tog en powernap eller?
I dag ska vi gå upp och prata med kräkets föräldrar och säga att om det möjligtvis var kräket som spelade tv-spel mitt i natten så kanske kräket kan ha hörlurar på sig. För annars slår jag ihjäl honom med min sänglampa!
Jag är less!
Jag gillar inte att bo över två timmar från mina systrar. Dessutom gillar jag inte att bo här där vi bor. Det känns surt att bo i en lite småsunkig lägenhet med supersunkiga grannar och veta att snart måste man flyttstäda igen. Själva flytten känns inte jobbig, men själva flyttandet. Och sen frågan om var man ska flytta. För bo i en till hyreslägenhet i något år och sen flytta igen är både jag och Palten väldigt o-sugna på.
Jag vill ha ett hus nu! Helst skulle jag bo supernära båda mina systrar, vilket blir lite svårt eftersom de inte bor nära varandra och de bor båda i ganska dyra områden. Men nära vill jag bo. Närmare än nu. Helst inom en halvtimmes resväg. Och så vill jag bo i ett hus. Ett hus som är bara vårt. Där vi kan tapetsera och måla och inte ha jobbiga grannar som lyssnar på TV på hög volym så man hör mumlande röster när man ska sova. Det är ju som att sova med något läskigt spöke i väggarna. Dumma tonårsgrannar ovanför som är uppe sent!
Inte bra
Förutom i morse.
När jag nyss var och ställde in min lunch i kylskåpet upptäckte jag att jag glömt ringarna hemma. Och det känns inte bra. Jag känner mig alldeles naken och oklädd. Kanske beror det också på att Palten ska på kurs i dag och därför ska sova borta och jag kommer att vara själv hela kvällen. Jag var alldeles virriga i morse. Sprang runt och letade efter saker och tittade under soffan så ingen läskig typ skulle ligga där och lura när jag kom hem. Jag är så dålig på att vara själv på kvällarna. Eller det är okej att vara själv om jag vet att han ska komma hem. Men när jag vet att han inte ska det är det inte roligt. Dessutom måste jag gå och lägga mig själv. Gå runt i lägenheten och släcka och försöka låta bli att inte gråta och tänka på läskiga saker. Det är mer än ett och ett halvt år sedan jag sov själv sist, och det är så jag vill ha det. Inte ensam, bara Palten!
Kriget om trappuppgången fortsätter
Detta blev vi uppmärksammade om när hon upptäckte att den var uppställd. Det var i fredags klockan åtta på kvällen, när porten fortfarande är olåst. Jag hade gått över gatan för att möta Palten som hade bilen full med pryttlar. Anledningen till att jag ställde upp dörren var för att någon (antagligen den galna människan) hade sprutat ut en halv flaska parfym i trappuppgången. Så istället för att stinka kattkiss, luktade nu trappuppgången sur doftande kärring. Man kunde knappt andas och därför ställde jag upp dörren. Men det skulle jag inte ha gjort.
Hon blev helt galen. Skrek och gormade om att dörren minsann skulle vara stäng, hon hade bott där i sju år och dörren hade aldrig varit uppställd och det skulle den inte var nu heller. Hon vaktade dörren. När jag påpekade att dörren stått uppställd i ungefär fem minuter medan vi bar in saker och att den ändå var olåst fortsatte hon skrika om att folk inte skulle komma in och tända eld på huset. Hon menade alltså att ungdomar som går förbi och ser en uppställd dörr, genast blir pyromaner. Men är dörren stängd, då ligger tändstickorna snällt kvar i fickan. Dessutom tyckte hon att det luktade ros i trappuppgången.
Jag var så arg att jag grät när jag kom in. Det går ju inte att resonera med såna människor. Hon har bott där i sju år, tillsammans med sin sorgliga man som är full klockan 10 på morgonen en vardag. Det viktigaste i hennes liv är att vakta den där j-a dörren. Och vi måste leva med stank i trappuppgången och grannarna från helvetet.
Dumma kanelkärring!
Vill gå hem
Bil-Tradera
Palten har upptäckt en sida på nätet med bilauktioner. På nätet! Typ som Tradera, men istället för att spontanbjuda 75 kronor för en lite onödig pryttel kan man spontanbjuda 75.000 för en helt nödvändig bil. Det känns mycket läskigt. Fast som tur är bjuder folk som idioter, så man behöver inte vara orolig för att köpa något man inte vill ha. Snarare får man titta på när andra köper de bilar man vill ha, mitt framför näsan på en. För många tjocka tusenlappar.
Vi har funderar på att åka till London på höstlovet men Palten tycker vi ska vänta och se vad det blir för bil först. Ifall den blir dyr, och jag är så trött på bilar så nu får den snart kosta vad som helst. Men det kanske är det som grejen med Bil-Tradera. Alla som bjuder där har hållt på i flera månader, så nu betalar de de där extra tusenlapparna bara för att slippa bilångesten.
Nu ska vi dock bota vår bilångest med varsinn dammsugare på en av de få konditorier som ligger i denna lilla håla. Lite billigare än en bil.
Askungen, icke!
Trippelmorr!
Jag har tidigare skrivit om vår kissiga tant och vår stinkiga trappuppgång och mitt modiga, modiga samtal till Läskiga farbrorn. Trots att han sa att något skulle hända, så har det ju självklart inte gjort det. Och eftersom vi ska få besök i helgen, och eftersom vi faktiskt måste leva i den där stanken, så bestämde jag mig för att ringa igen. Jag gjorde det när jag gick, då har jag mest argt i mig och kan inte titta på mig själv i någon spegel som jag ibland gör annars när jag pratar i telefon med snälla oläskiga människor. När jag slutligen fick tag i Läskiga farbrorn påstod han att hans kollega hade varit i trapphuset tidigare under dan och inte känt någon doft. Istället för att fråga med vilka kroppshålor han doftade, försökte jag förkara att den värsta stanken är på vårt trapplan där både vi och kattkisstanten bor, och om man bara går in i huset känner man inget. Han påstod då att de båda skulle åka dit senare idag efter ett möte. Men jag vet ju hur de kommer bli. Antingen åker de inte ens dit, men säger att de gjort det, eller så åker de dit och bestämmer att det minsann inte luktar ändå.
Dumma Läskiga farbrorn! Dumma Rumpnäse-mannen. Dumma, dumma kattkisstant!
Skynda, skynda, sju nycklar!
Jag får krupp!
Tapetserar-arsle!
Varför sa han när jag pratade med honom i telefon att ja, då vill ni väl ha det gjort på en och samma dag och jag sa ja, tack. Och nu står vi här och det har gått två dagar och rummet är inte tapetserat, bara spacklat och alla våra saker står ihopträngda i arbetsrummet eller mitt i vardagsrummet.
Ebbe står och hänger i hörnet bredvid vår säng.
Stackers Ebbe!
Bring it on, kattkiss-tanten!
Nu är det krig!
Vi bor ju i världens knasigaste och sunkigaste trappuppgång, för er som missat det. Vi har diverse knasiga grannar, framförallt kattkiss-tanten. Hon är den främsta orsak till att trappuppgången är så sunkig. Doften från hennes kissiga katt har nämligen krypt ut och bosatt sig i trappuppgången. Eller snarare så att det svämmat över i lägenheten och nu även bor i trappuppgången. I alla fall så luktar det väldigt illa. Så illa så en kollega till mig som inte ens bor i huset frågade. "jaha, så ni har flyttat in i huset där det luktar så j-a illa i trappuppgången?"
För att försöka bekämpa denna stank, ställer vi alltid upp ytterdörren när vi går eller kommer hem. Och nästa gång vi passerar dörren har någon (läs kattkiss-tanten) stängt dörren. I går hade det dykt upp en lapp från fastighetsvärden "Det är förbjudet att ställa upp dörren, bla bla bla". Jag blev jättearg på en gång och bestämde mig för att ringa. Palten tyckte vi skulle flytta så kattkiss-tanten inte blev tokig och började slänga in kattkiss-indränkta tussar och bajskorvar i vårt brevinkast. Men så i morse ringde jag. Jag ringde självmant till en läskig okänd person, så ni förstår kanske hur ilsk jag var. Det visade sig att han jag pratade med aldrig vart i trappuppgången och han visste inte varför lappen åkt upp. Men jag sa att det luktade så illa där och att det var därför vi ställde upp dörren. Han skulle se vad han kunde göra åt stanken, men han påstod att det inte skulle lukta så där. Så nu får vi se vad som händer...
Ditt drag, kattkiss-tanten!
Glappkäftar!
Nu är vi inflyttade. Eller snarare inburna. Alla kartonger, påsar, möbler, pryttlar och pinaler har burits in. Inte av tomtar eller snälla älvor utan av oss. Två svettiga hober som travade upp och ner för trappan och pustade och stånkade. Palten var tvungen att visa sig manlig så han bar typ tusen saker varje runda och fick till slut ont i ryggen. Jag har tydligen kortare armar än en tyrannosaurus rex och kunde bara bära små eller få saker på en gång, annars nådde inte mina händer runt. Nu har vi åkt tillbaka till den förra lägenheten för att visa den för en tonåring som eventuellt skulle flytta in. Och jag slås än en gång av hur snälla jag och Palten är. Eller så är det bara så att vi är civiliserade, uppfostrade och tysta och många andra är glappkäftar.
Varför säger så många människor alltid vad de tycker, oavsett vad de tycker och vem de säger det till. De struntar i om de kanske sårar någon eller förolämpar någon, de bara kör på. När vi var och tittade på vår nuvarande lägenhet med den dåvarande hyresgästen kunde jag ha sagt många saker. Till exempel "men väx upp karl, du är 35 år och har inget fast abbonemang i din skitiga lägenhet med skinsoffgrupp i vardagrummet, inget köksbord och afrikanska masker i hallen", "är du dum i huvudet, hur kunde du måla så här fullt och sätta upp en ännu fulare bård i vardagsrummet?" och "är det inte på tiden att du rakar av dig det där patetiska bockskäget och börjar umgås med folk i din egen ålder istället för den där fjortonåriga flickvännen jag såg utanför". Men inget av detta sa jag. Han däremot frågade skeptiskt och misstänksamt om det verkligen var roligt att arbeta som lärare.
Idag sedan när vi visade lägenheten för tonåringen och hennes smsande kompis så höll hon inte heller inne med några av sina synpunkter. "Å pensionärsgröna väggar, det måste ju tapetserats om", "jag skulle nog inte bo här om det såg ut så här, min nuvarande lägenhet är ju lite fräschare", "alltså de måste ju byta en hel del grejer om jag ska bo här!". Jag förstår inte varför människor tycker de kan säga exakt vad de tycker hela tiden. Hon fick självklart tycka alla de här sakerna, men varför säga dem till oss, som har valt den "pensionärsgröna" tapeten? Vi däremot var vänliga och tysta och undvek att säga både att den rosa plastmattan i badrummet som hon tyckte var så fin var en riktig pensionärmatta och att vit spets framför sängen lät helt förskräckligt romantiskt och fånigt. Allt det höll vi inne med och lät bli att berätta för henne. Och det var inte svårt, det var väldigt, väldigt enkelt. Så varför kan inte andra vara lika tysta? Glappkäftar!
Jag är trött
Jag är så trött på att inte veta. Trött på att pendla på tåget fram och tillbaka. Trött på att planera måndagens och helgens kläder på torsdag kväll. Trött på att stressa till tåg och av tåg och på tåg och till tunnebana och på tunnelbana och av tunnelbana. Jag vill ha ett riktigt hem där alla mina kläder hänger i garderoben och inte ligger intryckta under en tältsäng. Jag är trött på det här.