Inskolningen fortsätter

Kotten spenderar nu sin tredje ensamma dag på förskolan utan mig. Han grät stora tårar redan innan vi gick in och ville mest bara krypa ner i vagnen igen och gå hem. Dessutom är hans favvo-fröken ledig idag, så det fick bli en av de andra som höll i honom vid fönstret och vinkade hej då. Det kändes inte bra i mammahjärtat. Men förhoppningsvis blev det bättre när jag hade gått. De har inte ringt än. Men favvo-fröken borde vara där alltid, det tycker både jag och Kotten. Men hon måste ju förstås också få vara ledig ibland. Kanske.


Jävla cancer!

Ännu ett år har gått. Ännu ett år utan mamma. Det är nu fjorton år sedan hon dog.

I julas kände jag mig lika sorgsen som vanligt. Precis efter Karl-Bertil Johnsson. Då vet man att julafton snart är slut och att det är ett år kvar till nästa jul, och det slog mig då att det var ännu en jul som mamma inte var med om, och att det nästa år skulle ha gått ännu ett år. Ett år fyllt av födelsedagar, kalas och bara vanliga tråkiga torsdagar. Allt detta hade hon missat. Igen. Och jag blev lika ledsen som vanligt. Ledsen och förbannad. 

Hon hade så gärna velat vara med, det vet jag. Hon ville fira jul och ta fram alla sina tusentals tomtar, pynta hemmet med halmbockar och polkagriskransar och baka pepparkakor och koka knäck. Hon ville fira födelsedagar och kalas och ge sina barnbarn alldeles för många paket. Hon ville vara med om vanliga tråkiga torsdagar och höra om hur Kotten badar balja och har fått tillbaka sin öroninflammation och inte tycker om den nya medicinen lika mycket som kåvepenin. Hon hade velat få fåniga mms-bilder på när Kotten tittar på Mackapacka på SVT-play och höra allt om hur hans inskolning går. Hon hade varit lika spänd som jag är inför morgondagen när han ska lämnas själv där för första gången och hon hade tyckt han var exakt lika söt och underbar som vi gör när han har klätt ut sig i hatt eller blöja eller väska på huvudet.

Jag vet att hon hade velat vara med om allt det, och jag vet att framtiden har mycket i sitt sköte som hon inte heller skulle ha velat missa. Men allt det missar hon.

Jävla, jävla cancer!




Inskolning

Idag har Kotten och jag varit på inskolning på förskolan, andra dagen. Vi kom dit klockan nio och gick hem klockan tre, och OMG! Vad jobbigt det var. Inte för att Kotten var väldigt ledsen eller klänging, men bara för att det var så lång tid. Lång tid att sitta på små korta stolar, lång tid att småprata med andras barn som man inte förstår vad de säger och som bara ska mata en med små plastskedar, lång tid att vara låtsasfröken hela dagen. Dessutom dricker fröknarna inte kaffe förrän mellis. Det är väldigt många timmar utan kaffe!

Men Kotten verkar nöjd, och det är det viktigaste. Men det ska bli skönt när han får vara där själv och jag inte ska vara där. Inte för att jag inte ska vara med Kotten utan för att jag inte ska vara på förskolan, all heder åt förskolelärare! Dessutom inbillar jag mig att jag kommer göra en massa saker om dagarna när jag är hemma själv, förutom att hänga på arbetsförmedlingen och gå på spännande möten förstås, jag vill baka och pyssla och dona. Men troligtvis kommer jag bara sitta framför TVn och titta på tv-serier på dvd. Only time will tell...
 


Jaha...

Jag fick inte det där jobbet. Tydligen fanns det många andra svensklärare som också ville jobba 30% och som hade högre kompitens, mer erfarenhet eller helt enkelt var bättre människor än mig. Skit samma.

Dessutom har Kotten fått varig öroninflammation i båda öronen. Stackers liten! Idag var vi hos läkaren och han fick penicillin. Apotekstanten tyckte man kunde ge något sött efteråt eftersom det kan vara lite beskt, och det enda som fanns hemma hos pappa (eller motta som Kotten kallar sin morfar) där vi är för tillfället är fanta. Fanta var inte gott, han spottade ut det på en gång. Men penicillin däremot, oj oj oj! Gott, gott, sa han flera gånger och när han var färdig ville han ha mer. Tur ialla fall, jobbigt att behöva tvinga i ungen medicin tre gånger om dagen som han inte gillar.

På måndag väntar förskola, hoppas bara han är bättre tills dess.

(Kanske har de där andra lärarna mer kompetens också, och stavar aldrig fel. Suck!)

Kottepuss!

Kotten och Palten är i Piteå. De åkte i onsdags och ska vara där till måndag. Det är många, långa dagar utan mina pojkar. Speciellt med tanke på att jag bara varit borta från Kotten en natt under hela hans livstid. Nu när jag pratar med Palten i telefon hör jag honom i bakgrunden. "Maaaamaaa, maaaamaaaa!" Frågan är bara om det är mig eller Palten han pratar med. Palten berättade också att Kotten i går natt när de skulle sova hade krypit upp till Palten och pussat honom godnatt. Sånt vill man ju inte höra. Jag vill också få godnatt-pussar och höra maaaamaaa hela dagarna. Nu är det nog dags att de kommer hem!

That´s my boy!

Kotten kan nu säga både barba och mumin. Jag är mycket stolt!


The end of an era

Med tanke på jobbet i höst, och även lite på grund av Kottens gigantiska Povel-tänder, håller vi nu på att sluta tutta. Kanske inte någon stor sak för vissa, eftersom Kotten ju hunnit bli ett år. Men Kotten lööööööövs tuttar, så vi bävade lite innan. Men det har gått bra. Det här är andra tuttefria dagen. Han försöker kräla lite efter dem på morgonen, men då går vi upp och äter gröt, och idag när vi duschade efter badet fick han syn på dem. "Dette, dette" sa han och stapplade mot dem med utsräckta armar likt Frankensteins monster på tuttejakt. Men det är svårt att stappla i ett badkar, så han kom av sig. Förhoppningsvis går det bra. Jag är sugen på mögelost och laxsushi.
 
Fast lite sorgligt känns det ju också. Min lilla bebis börjar bli stor!

Vilda Kotten

I födelsedagspresent från doktorerna Snuggles fick Kotten böckerna om Vilda bebin, och inget kan vara mer passande. Han är verkligen vild. Inte nog med att han spring-stapplar omkring och vräker ut saker hela dagarna, han har även börjat klättra upp på saker. Kanske har jag mig själv att skylla. När jag var liten klättrade jag upp i både berg, träd och telemaster, så jag kan definitivt förstå hans fascination av att klättra.

Det började med att han försökte klättra in i spisen, i underluckan. När det inte gick nöjde han sig med att öppna luckan, ställa sig på den och rucka hårt i handtaget. Jag är ganska säker på att vi inte har något tippskydd på spisen, så just detta klättringsobjekt är jag väl mindre nöjd med.

Nästa objekt som ville bli bestiget var Bobby caren. Det bästa är att klättra upp bakvägen och gärna ta stöd på stringhyllan. Varken bilen eller hyllan känns särskilt stadiga, så det här är inte heller någon favorit för mig.

Han har länge klättrat upp och satt sig på lådan med kläder som vi har står under
skötbordet. Varje gång lådan är utdragen kryper han upp och sätter sig på den. Om locket är på eller inte spelar inte så stor roll. Men så idag upptäckte han att lådan inte nödvändigtvis måste vara målet, utan det kan även vara medlet. När jag tittade in i sovrummet fick jag se honom sitta på mitthyllan, som en liten koja inne i skötbordet.
 Han såg mycket nöjd ut.

Jag undrar var detta ska sluta?

Ha...ha...ha den äran!

I helgen hade vi kalas för Kotten. Det var mycket trevligt.
Jag hade gjort en ganska ful tårta
 och lite annat smått och gott
 
I bakgrunden står jag med min nya klänning som jag fick av Palten på morsdag.
Kotten fick massor av fina paket

 En favorit var hans Bobby Car
 som är väldigt rolig att sitta och tuta på, det där med att ta sig framåt har han inte riktigt fattat än, eller så är hans korviga små ben för korta.
Dessutom fick han allt det här

Det är härligt att vara en Kotte på blott ett år. Fast egentligen fyller han ju inte förrän den 17:de, så nu ska vi ut och köpa fler klappar.

Lite sentimental måste man väl få bli på morsdag...

Det känns som om det var igår Kotten lades upp på mitt bröst. Huvudet var äggformat, kroppen var lite torr och skrynklig, pungen var gigantisk och hela han var alldeles, alldeles underbar. Nu sitter han och sover i sin bilbarnstol i rutig, kortärmad skjorta och jeans. Han ska gå på kalas, och om drygt två veckor fyller han själv ett år. Vad hände? Hur kunde det gå så snabbt. Två blinkningar bort och så har han mustasch, bankbok och en favoritlikör...

Bröllopsdags

Kotten är på väg att bli ett sånt där vilt barn. Det har väl ioch för sig varit på gång länge, men nu är det bara att inse faktum. Han är helvild. Röjer runt, river ut grejer, tugg/pussas på polarna och föräldrarna, sitter på Ebbe, badar saker i toaletten (igår fick vår bilnyckel ta sig ett dopp. Ni vet en sån där med elektriskt lås...) och är allmänt vild. Men självklart fortfarande helt underbar. Det viktigaste tror jag är att jag inte blir en sån där mamma som sitter och tuggar Toy och tittar åt ett annat håll samtidigt som Kotten dunkar ett annat barns huvud i marken. "Nåt sånt skulle min lilla Kotte aldrig göra..."

Nu ska jag packa ihop hela familjens prytlar och kläder för fem dagar, inklusive kostym åt Palten och enorm festklänning åt mig, och sen ska vi bege oss mot de gnälligaste delarna av Sörmland. Det vankas bröllop. Tyvär ska vi inte gå på samma bröllop, vi har blivit bjudna på två. Palten ska på en gammal studiekompis bröllop och jag ska på barndomskompisen blivande fru Grenmans bröllop. Ska bli skoj. Kotten ska få spendera dagen med pappa och hans sambo, för första gången. Blir också spännande.


Kotten och storkusinen

Självklart tittade jag på Familjen Annorlunda när det gick på TV, och trots att jag tycker det är lite galet att ha tio barn, så verkar ändå storfamiljen härlig. Tanken på att vara många och aldrig behöva vara ensam är lite lockande, även fast man säkert blir tokig på det många gånger. Men att ha syskon är ju något speciellt och eftersom både jag och Palten har en ganska nära relation med våra systrar så ränkar jag med att Kotten också kommer få det med eventuella framtida syskon.

I dagsläget är jag dock väldigt nöjd med att ha en stor utökad familj med mostrar, fastrar och kusiner till Kotten. Speciellt storkusinen Ålle-Bålle som är hela tolv år är en klar favorit. Varje gång Kotten ser honom blir han glad. Han applåderar och visar tydligt att han vill krama och pussa (läs bit-pussa) sin coolaste killkusin. Jag är ganska säker på att känslan är besvarad. Ålle-Bålle tar sig alltid tid att leka trista lekar med Kotten, typ krypa omkring i all evinnerlighet eller kasta en boll i väggen trettio gånger och låt boink så Kotten skrattar, och han hjälper gärna till med båda det ena och det andra.

Skulle det funnits några tvivel på att Ålle-Bålle gillar sin lilla kusin försvann dessa absolut när King Lear var på Ålle-Bålles skola för utvecklingssamtal. De hade skrivit uppsats och fått välja bland en rad ämnen, ett av ämnen var "Min skatt" och Ålle-Bålle skrev om Kotten! Jag började nästan grina när jag fick höra det. Lyckliga Kotten som har så många i sin omgivning som tycker han är ovärderlig. Vilket han ju är också! Precis som Ålle-Bålle och de andra kusinerna!


Vi har närt en illbating vid våra barmar!

Kotten blir snart 11 månader. Man märker mer och mer att han är en individ som kan och vill saker. 
Det här är vår Kotte:

*Han kan säga mamma och pappa. Eller snarare mamamamama och papapapapa. Men man tar ju allt man kan få. Han säger ofta mamama när han ska sova och papapapa säger han extra mycket när han sitter i matstolen och ska äta middag. Det brukar vara vid den tiden som Palten kommer hem. Kotten ser ytterdörren från sin stol och när Palten sen kommer så sprattlar han med hela kroppen och flinar.

*Det första ord han sa var dock tutte, vilket jag tycker säger en hel del om hur mycket han gillar att tutta. Han tuttar fortfarande hela nätterna igenom känns det som, och gärna en eller två gånger på dagen. Vi försöker antagligen sluta i sommar. Just nu orkar vi inte ens tänka på att sluta nattamma. Jag orkar knappt skriva om det här.

*Han är lite harig av sig. Han tycker vissa saker är väldigt läskiga. Till exempel höga ljud, något som visade sig redan i den ökända
spargris-incidenten. Han trycker igång vår stereo och blir sedan skitskraj när radion slår igång. Då kryper han iväg som en liten snabb iller och sen piper han högt. Men efter inte allt för lång tid är han tillbaka vid stereon igen. Han blir också väldigt rädd för en hel del saker som känns helt obegripliga. Idag åt jag till exempel ett päron och Kotten var mycket skeptisk. Han är alltså väldigt glad, men väldigt harig av sig. Något som får mig att inse att han inte bara liknar sin far till utseendet utan även till sättet. Palten påstår dock att han inte är harig alls. Bara ibland när plötsliga och oväntade saker sker. Typ om jag kommer in i badrummet när han duschar och så säger jag hej. Ja, ni hör ju själva. Scary!

*Han är ganska våldsam i sina kärleksyttringar. Han vill gärna pussas. Med tänderna. Han vill gärna klappa. Hårt. Och han är fortfarande den vildaste av alla bebisar i samma ålder i vår bekantskapskrets. När han träffar kompisar vill han alltid dra dem i kläderna och håret och sedan flinar han glatt. Jag befarar att vi närt en illbating vid våra barmar.

*Han gillar teknik. Det är inte bara stereon han lärt sig bemästra. Även TVn och DVDn är roliga att trycka på. Han kan stänga och och sätta på TVn och han kan sätta på DVDn och sen även sätta på inspelning.

*Han har lärt sig gå. Idag! Han har gått ganska länge med sin lära gå vagn och med stöd av dörrar och skåp. Men så idag tog han sina första stapplande steg. Mot TVn, såklart. Jag är så stolt!


The Swedish Kotte

Kottens roligaste just nu är att dra ut alla kastruller och lock ur skåpet och slamra med dem.
 
Kanske ska han bli kock när han blir stor.

Men då hoppas jag att han blir mer som Jamie Oliver än Per Morberg. Jamie, utan den där alldeles för stora tungan han verkar ha.

Bi, Vi and Ci

För ett tag sedan var vi på BVC för tiomånaders-kontroll. Kotten vägde in på stadiga 10,8 kg och var 76 cm lång. Han charmade BVC-sköterskan med sina vackra flodhästtänder och sina smilgropar och visade att han kunde både ställa sig upp och gå med stöd. Vi pratade lite säkerhet och jag berättade, efter viss tveksamhet, om att han stängt in sig i sovrummet. Vi har dock tur med vår BVC-sköterska, till skillnad från Skolfamiljen, så hon skrattade mest och gav några råd och tips istället för att ringa SOC och anmäla oss.

När vi skulle gå frågade hon:
- Har du tänkt något på det här med potträning?
- Eh... nej, svarade jag och undrade om hon fått hjärnsläpp. Kotten är ju lite som en tesked, inte kan han börja med potta redan.
- Ja, många börjar ju med det tidigare och tidigare nu.
- Jaha...
- Ja, ni skulle ju kunna börja i sommar, då har han ju inte så mycket kläder på sig.
- Ja.... det kan man ju göra.... sa jag och tänkte att tanten är ju helknäpp.

Men sen när jag kom hem började jag funder mer på det där. Är det vanligt? Är det lättare att börja tidigare så han vänjer sig vid potta eller toa? Eller är det helknasigt? Hur har ni gjort? För mig känns det väldigt märkligt. Kotten är ju fortfarande en liten plutt. Han kan ju knappt vara medveten om att han går på toa i blöjan, ska man då börja försöka tvinga honom att använda pottan? Det känns som ett jobbigt arbete. Fast det kanske alltid är jobbigt. Vad tror ni?


Det finns föräldrar och så finns det föräldrar...

Ibland träffar man på föräldrar som ler så där milt och tittar på sina barn med ljus blick samtidigt som de säger de obegripliga orden "hon har sovit hela nätterna ända sedan hon var liten" och varje gång blir jag lika förvånad. Och aningen skeptisk. Stämmer detta verkligen? Är det så att deras bebis är av en annan sort än vår bebis. Är deras bebis av sorten "lägger sig med händerna på täcket och sover hela natten i eget rum samtidigt som de tänker på Guds gåvor och källsortering" medan vi fick en kotte av arten "står upp i sängen och skakar galler om vi inte håller i honom, samtidigt som han funderar på vad han ska tugga på i morgon och ifall han har hunnit stöka till ordentligt idag"? Eller är det helt enkelt så att de sover tungt, tungt och inte hör när deras bebis skriker? Man kan ju hoppas, även fast jag inte tror att så är fallet.

När Kotten var liten som en tesked, ungefär de första sex månaderna, sov han till nio. Han vaknade dock på nätterna, ibland många gånger. Men varje gång fick han tutte och så somnade han glatt om. De där gångerna man vaknade på natten gjorde inte så stor skada, eftersom man visste att man alltid fick sova till nio, eller jag fick det i alla fall, men Palten slapp ju agera mänsklig napp hela nätterna igenom, så jag tycker det gick på ett ut. Sen började Kotten helt plötsligt vakna sju på morgonen, varenda dag, och ganska snart efter det slutade vi nattamma. Då började saker bli lite jobbigare. Han vaknade ibland på nätterna och var ledsen, vissa nätter tog det en stund innan han somnade om. Men även detta vande vi oss vid. Efter några rejäla förkylningar och lite av och på-ande med nattamningen har han nu börjat sova sämre på nätterna OCH vakna tidigare. De här senaste dagarna har han vaknat runt halv sex-sex! Det är ju sjukt tidigt!

När man har hunnit duscha, diska och titta på ett inspelat avsnitt av Project Runway innan klockan är åtta, då vet man att man är en trött småbarnsförälder. En trött småbarnsförälder med barn av arten "sover inget på nätterna och vaknar sen i ottan genom att ställa sig på alla fyra och flina och klappa sin trötta mamma hårt i huvudet" inte en pigg, käck småbarnsförälder med barn av sorten "går och lägger sig själv klockan sju varje natt, efter att ha borstat tänderna, använt tandtråd och plockat in alla sina leksaker i rätt låda".
 
Fast det där med tandtråden är ju inte Kottens fel, vad sjutton ska han tandtråda bort? Tre riskorn som fastnat mellan framtänderna? En napp som ligger och skvalpar mellan en framtand och en hörntand? Några kvarglömda Brioklossar som letat sig in i munnen och bosatt sig mellan två av tänderna i nederkäken?

You're on in five, Baby-Povel!

Woah-woah-woah, vem var det egentligen jag fick barn med, Palten eller Povel? 
Det är ju bara att ta på honom en fånig hatt och ett par glajjor och sen är han redo för scenen. 
Vi kommer att bli rika!


Hoppet är det sista som lämnar människan, va?

Kotten fortsätter vara vilda bebin om nätterna och nu har jag blivit riktigt trött. Så där småbarnsföräldertrött som man har hört andra säga att de är. Jag har inte varit så trött de här första tio månaderna och tänkt, tja jag behöver väl helt enkelt inte lika mycket sömn som andra människor. Men guess what, det gör jag!

Kotten däremot gör inte det. Eller han vill ialla fall bara sova två timmar i stöten. Om man har tur. Härom natten tyckte han också att det var en bra idé att krypa lite mitt i natten. Vi låg och sov hela högen och helt plötsligt vaknar vi av att Kotten skriker. Men han ligger inte i sin säng, utan på golvet. Han har krypit bredvid Palten ner till huvudänden och sen bara fortsatt krypa. Han somnade dock om ganska snabbt när Palten plockade upp honom och han verkade må bra på morgonen efteråt.

Idag har jag köpt välling och ska försöka lura i honom det och hoppas att det får honom att sova längre och bättre. Han har bara ätit gröt innan så vi får väl se hur det går. Det blev dock ingen bra start eftersom jag värmde det för mycket och fick typ 2:a gradens brännskador när jag provade värmen på min handled. Men men, jag är hoppfull.

Kotten ylar i nattens djup

Idag är inte rätt dag att börja blogga igen.

I natt var Kotten vaken mellan klockan tre och halv fem och skrek. Efter att ha sjungit Vargen ylar förtielva gånger i rad var jag tillslut säker på att man faktiskt inte sjunger "ungen min får du aldrig" utan istället sjöng man "ungen min kanske du kan få tugga på lite grann, men sen vill jag ha tillbaka honom. Du får inte bita så hårt, bara naffsa lite. Hör du det, vargskrälle!"

Hade dock Kotten fortsatt skrika hade vargen kunnat få tugga i sig hela honom.

Min hjärna är trött. Min torka är fortfarande lite torr. Men jag är på ingång.

Snörvel och kräks

Kotten är superduperförkyld. Alla hans tidigare förkylningar har varit som fisar i rymden jämfört med den här. Jag tänker på den där boken med vilda bebin, när vilda bebin blir sjuk och bara ligger i sin säng med sin lilla runda skalle på kudden, alldeles ynklig. Sån är vår Kotte, ynklig. Han äter inget, bara tutte, men jag vet inte hur mycket han får i sig. Han vill mest bara sitta på någon av oss och sova. När han är vaken har han tunga, ledsna ögon och andas alldeles hest och raspigt. Sen är han så varm och febrig hela tiden. Jag tycker han bara ska ha blöja men Palten tycker inte man ska klä honom för kallt för det är inte heller bra. Nu är dock Palten på jobbet så jag kan klä honom hur jag vill. Dessutom börjar han nog bli lite bättre idag för han har varit lite piggare i omgångar. Förutom när han kräktes en superstor kräka på sig själv, mig och fåtöljen förstås. Men vi hoppas att det var den sista kräkan idag. Jag tycker så synd om honom och hoppas att vår vanliga pigga choklad-Kotte snart ska vara tillbaka.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
hits