mrs Pitepalt

Sen var det ju det här med mig och min telefonskräck.
Jag har telefonskräck, något jag bloggat om tidigare. Jag har haft telefonskräck i några år nu, och det verkar inte bli bättr med åren. Faktiskt så har jag upptäckt att jag hellre pratar med totala främlingar än med bekanta som jag inte känner så väl. Men nån människa på skatteverket eller Allt i hemmets prenumerationstjänst går det bra att stamma fram mitt ärende och få ett svar. Personen vet inte vem jag är och kommer antagligen aldrig träffa mig. Men när det handlar om människor i min omgivning som faktiskt vet att det är jag som sitter och inte säger någonting förutom en massa små bajsnödiga inlägg i andra änden. Det är inte roligt!

Å nu i och med bröllopsplaneringarna har det ju blivit en hel massa telefonande. Dock sådant till främlingar som är läskigt, men man överlever. Men nu då även ny variant. Nämligen: släktingar man inte pratat med på flera år som ringer upp för att svara på inbjudan. Det är ju skitläskigt! Än så länge har jag varit tvungen att prata med två fastrar och två kusiner. Det var väldigt jobbigt. Jag är så dålig på att kallprata. Dessutom, vad svarar man när den i andra änden säger "ja förresten, tack för inbjudan!"?? Säger man varsågod, eller det var så lite så, eller asch då den här gamla trasan? Andas man bara ut hårt mellan stängda käckar eller hummar lite jakande? Vad sjutton säger man?

Tyvär är min gästlista betydligt längre än Paltens, så fler människor kommer säkert ringa till mig. Det är inte rättvist! Jag är mycket bättre på pyssel och onödiga filmfakta. Kan inte Palten få prata i telefon med diverse släktingar så kan jag sitta i bakgrunden och vika pappersrosor och rapa upp repliker ur gamla Vänner-avsnitt?