mrs Pitepalt

Palten och jag har varit på bio för första gången sen Kotten föddes. Harry Potter, såklart. Filmen var mycket bra, men själva bioupplevelsen lämnade en hel del att önska.

Det började med att det var superlång kö till popcornen, och en ännu längre kö till biljetterna. När filmen nästan hade börjat var det fortfarande några kvar framför i godiskön men i biljettkön var det bara en kvar. Jag bytte kö och Palten gick på toa. När jag kom fram och sa "en mellanpopcorn" tittade tanten i kassan bakom mig på den icke existerande kön och började oja om att hon kunde ju inte sälja popcorn till mig när det var fullt med folk i den andra kön. "Men det är ju helt tomt bakom mig" försökte jag, men icke. Jag morrade lite och gick tillbaka till min kö, som tur var fick jag stå på samma plats. Men då tillkännagav kärringen att nu när kön var tom kunde hon sälja godis och popcorn, och då rusade hälften av vår kö dit på en gång. Jag blev så arg att jag stampade med min runda fot och morrade högt. Flera i kön bakom tyckte också det var konstigt. 

När vi väl kom in och satte oss var jag fortfarande skitarg. Jag var tvungen att profylaxandas en lång stund för att lugna ner mig. Lagom till filmen började var jag glad igen. Men det höll inte i sig länge. När jag går på bio oroar jag mig för två saker. Att jag ska hamna bakom någon lång karl med affro, vilket sällan händer, och att jag ska hamna i närheten av folk som pratar. Nu hamnade vi nära TVÅ såna sällskap! Dels några medelålders tanter bakom oss som satt och tjoade och snattrade från och till, men lyckades alltid tystna precis när mitt tålamod höll på att ta slut.  Dels några tonåringar bredvid oss som pratade och kom med tonåriga inlägg av typen "åh shit", "eh jaha??" och " men gud!" och dessutom satt och drog sig i håret. Tjejen som satt närmast mig hade någon slags tics tror jag. Hon satt med en hårslinga i ena handen och sen drog hon den mellan andra handens pekfinger och långfinger. Dra, dra, dra. Hela filmen igenom såg jag hennes dragande i ögonvrån och hörde fjs, fjs, fjs från hennes hår. Jag höll på att bli galen. Hade jag haft en liten sax hade jag klippt av den jädra hårslingan, eller ännu bättre hade jag varit Harry Potter hade jag kunnat göra det med hjälp av magi. Nu fick jag bara beklaga mig högljutt efteråt och hoppas att hon hörde.

Varför gör folk så här? Varför betalar man 80 kronor för att spendera två och en halv timme i ett mörkt rum med en massa främlingar om man verkligen inte vill se filmen? Nästa gång vi går på Harry Potter ska vi gå på en premiärvisning, för då är det antagligen bara andra HP-nördar där, och de är nog också så där andaktigt tysta som jag är. Fast det blir ju jobbigt om man hamnar bakom någon stolle med trollkarlshatt. Då är ju nästan långa farbror afrohår att föredra. Svårt...

Det är dåligt med bloggandet nu för tiden, som ni kanske märker. Det beror mycket på att vi inte är hemma så mycket, men kanske ännu mer på att jag känner mig lite deppig och har höst/jobb/bostadsångest. Förhoppningsvis känns allt bättre snart och då återkommer jag.

Men jag fick ett lite märkligt tack-men-nej-tack mail idag. Det var ett jobb jag sökte för flera månader sen som jag egentligen inte ville ha. Det stod några klychor och sen i slutet stod det  "och denna gång passade inte din bakgrund". Va?! Vad betyder det? Vad är det för bakgrund de talar om? Jag är inte uppväxt i en gömd källare under huset, jag har aldrig suttit inne och jag försörjde inte mig på att dansa kring skinande metallpålar när jag läste på universitetet. Vad är det för bakgrund de menar? Jag antar att jag aldrig kommer få veta. Men en bra bakgrund var det i alla fall inte...

Nu har vi varit i Piteå i en och en halv vecka. Det har varit trevligt. Varmt och soligt och vi har varit på stranden nästan varje dag. Kotten sitter i en heltäckande UV-kostym i strandkanten och slänger sand och Palten och jag står bredvid och är insmorslade med solskydd 1000. Igår var det dock extra varmt i vattnet och Kotten och jag badade en lång stund, mycket roligt.

Vi bor hos Paltens far, vilket är ett äventyr i sig. Fadren bor i ett stor hus själv och han gillar att samla på saker, framförallt gillar han inte att slänga saker. Om det gäller trasiga hushållsapparater, gamla tidningar eller utgången mat spelar inte så stor roll. Det som kommer in i huset försvinner sällan från huset. Vi inledde vistelsen med att städa och i ett hörn av vardagsrummet hittade vi något som vi fortfarande inte vet vad det är. Jag var övertygad om att det var ett gammalt fikon eller sviskon, men Palten (som är väldigt rädd för möss och råttor) var helt säker på att det var en mus som krypit ihop och dött nu torkat ihop till en liten boll. Palten stod i dörröppningen med Kotten på armen och pep om att jag skulle ta ut rått-sviskonet. Aldrig i livet, tyckte jag och kröp upp på en stol och petade på den torkade bollen med en lång linjal jag hittade i samma hörn som rått-sviskonet. Varför det stod en lång linjal här förtäljer inte historien, men så är det med det mesta i Paltens pappas hus. Jag kunde inte bestämma mig för vad det var, och Palten vågade inte gå tillräckligt nära för att se ordentligt. Jag tyckte vi skulle spara rått-sviskonet i en burk och rådfråga några andra. Men Palten vägrade och kallade mig för Frankenstein. När Paltens pappa kom hem tog han upp rått-sviskonet med händerna, bände och vred lite i det och bestämde sedan att det var ett fikon. Jag är dock fortfarande inte helt övertygad...

I övermorgon får vi besök av herr och fru Down Under som ska övernatta till lördagen och sen på söndagen åker vi hem. Det ska bli ganska skönt att komma hem, om inte så för att man vet vad som finns i lägenheten. Vi vet med all säkerhet att det finns varken möss eller sviskon i vår lägenhet och Kotten kan ströva omkring lite hur som helst och man vet vad han har för sig. Dessutom får jag sitta framför min gigantiska TV och titta på allt jag spelat in på min älskade dvd. Härligt!