mrs Pitepalt

Självklart tittade jag på Familjen Annorlunda när det gick på TV, och trots att jag tycker det är lite galet att ha tio barn, så verkar ändå storfamiljen härlig. Tanken på att vara många och aldrig behöva vara ensam är lite lockande, även fast man säkert blir tokig på det många gånger. Men att ha syskon är ju något speciellt och eftersom både jag och Palten har en ganska nära relation med våra systrar så ränkar jag med att Kotten också kommer få det med eventuella framtida syskon.

I dagsläget är jag dock väldigt nöjd med att ha en stor utökad familj med mostrar, fastrar och kusiner till Kotten. Speciellt storkusinen Ålle-Bålle som är hela tolv år är en klar favorit. Varje gång Kotten ser honom blir han glad. Han applåderar och visar tydligt att han vill krama och pussa (läs bit-pussa) sin coolaste killkusin. Jag är ganska säker på att känslan är besvarad. Ålle-Bålle tar sig alltid tid att leka trista lekar med Kotten, typ krypa omkring i all evinnerlighet eller kasta en boll i väggen trettio gånger och låt boink så Kotten skrattar, och han hjälper gärna till med båda det ena och det andra.

Skulle det funnits några tvivel på att Ålle-Bålle gillar sin lilla kusin försvann dessa absolut när King Lear var på Ålle-Bålles skola för utvecklingssamtal. De hade skrivit uppsats och fått välja bland en rad ämnen, ett av ämnen var "Min skatt" och Ålle-Bålle skrev om Kotten! Jag började nästan grina när jag fick höra det. Lyckliga Kotten som har så många i sin omgivning som tycker han är ovärderlig. Vilket han ju är också! Precis som Ålle-Bålle och de andra kusinerna!