Jävla cancer!
Ännu ett år har gått. Ännu ett år utan mamma. Det är nu fjorton år sedan hon dog.
I julas kände jag mig lika sorgsen som vanligt. Precis efter Karl-Bertil Johnsson. Då vet man att julafton snart är slut och att det är ett år kvar till nästa jul, och det slog mig då att det var ännu en jul som mamma inte var med om, och att det nästa år skulle ha gått ännu ett år. Ett år fyllt av födelsedagar, kalas och bara vanliga tråkiga torsdagar. Allt detta hade hon missat. Igen. Och jag blev lika ledsen som vanligt. Ledsen och förbannad.
Hon hade så gärna velat vara med, det vet jag. Hon ville fira jul och ta fram alla sina tusentals tomtar, pynta hemmet med halmbockar och polkagriskransar och baka pepparkakor och koka knäck. Hon ville fira födelsedagar och kalas och ge sina barnbarn alldeles för många paket. Hon ville vara med om vanliga tråkiga torsdagar och höra om hur Kotten badar balja och har fått tillbaka sin öroninflammation och inte tycker om den nya medicinen lika mycket som kåvepenin. Hon hade velat få fåniga mms-bilder på när Kotten tittar på Mackapacka på SVT-play och höra allt om hur hans inskolning går. Hon hade varit lika spänd som jag är inför morgondagen när han ska lämnas själv där för första gången och hon hade tyckt han var exakt lika söt och underbar som vi gör när han har klätt ut sig i hatt eller blöja eller väska på huvudet.
Jag vet att hon hade velat vara med om allt det, och jag vet att framtiden har mycket i sitt sköte som hon inte heller skulle ha velat missa. Men allt det missar hon.
Jävla, jävla cancer!
I julas kände jag mig lika sorgsen som vanligt. Precis efter Karl-Bertil Johnsson. Då vet man att julafton snart är slut och att det är ett år kvar till nästa jul, och det slog mig då att det var ännu en jul som mamma inte var med om, och att det nästa år skulle ha gått ännu ett år. Ett år fyllt av födelsedagar, kalas och bara vanliga tråkiga torsdagar. Allt detta hade hon missat. Igen. Och jag blev lika ledsen som vanligt. Ledsen och förbannad.
Hon hade så gärna velat vara med, det vet jag. Hon ville fira jul och ta fram alla sina tusentals tomtar, pynta hemmet med halmbockar och polkagriskransar och baka pepparkakor och koka knäck. Hon ville fira födelsedagar och kalas och ge sina barnbarn alldeles för många paket. Hon ville vara med om vanliga tråkiga torsdagar och höra om hur Kotten badar balja och har fått tillbaka sin öroninflammation och inte tycker om den nya medicinen lika mycket som kåvepenin. Hon hade velat få fåniga mms-bilder på när Kotten tittar på Mackapacka på SVT-play och höra allt om hur hans inskolning går. Hon hade varit lika spänd som jag är inför morgondagen när han ska lämnas själv där för första gången och hon hade tyckt han var exakt lika söt och underbar som vi gör när han har klätt ut sig i hatt eller blöja eller väska på huvudet.
Jag vet att hon hade velat vara med om allt det, och jag vet att framtiden har mycket i sitt sköte som hon inte heller skulle ha velat missa. Men allt det missar hon.
Jävla, jävla cancer!
Inskolning
Idag har Kotten och jag varit på inskolning på förskolan, andra dagen. Vi kom dit klockan nio och gick hem klockan tre, och OMG! Vad jobbigt det var. Inte för att Kotten var väldigt ledsen eller klänging, men bara för att det var så lång tid. Lång tid att sitta på små korta stolar, lång tid att småprata med andras barn som man inte förstår vad de säger och som bara ska mata en med små plastskedar, lång tid att vara låtsasfröken hela dagen. Dessutom dricker fröknarna inte kaffe förrän mellis. Det är väldigt många timmar utan kaffe!
Men Kotten verkar nöjd, och det är det viktigaste. Men det ska bli skönt när han får vara där själv och jag inte ska vara där. Inte för att jag inte ska vara med Kotten utan för att jag inte ska vara på förskolan, all heder åt förskolelärare! Dessutom inbillar jag mig att jag kommer göra en massa saker om dagarna när jag är hemma själv, förutom att hänga på arbetsförmedlingen och gå på spännande möten förstås, jag vill baka och pyssla och dona. Men troligtvis kommer jag bara sitta framför TVn och titta på tv-serier på dvd. Only time will tell...
Jaha...
Jag fick inte det där jobbet. Tydligen fanns det många andra svensklärare som också ville jobba 30% och som hade högre kompitens, mer erfarenhet eller helt enkelt var bättre människor än mig. Skit samma.
Dessutom har Kotten fått varig öroninflammation i båda öronen. Stackers liten! Idag var vi hos läkaren och han fick penicillin. Apotekstanten tyckte man kunde ge något sött efteråt eftersom det kan vara lite beskt, och det enda som fanns hemma hos pappa (eller motta som Kotten kallar sin morfar) där vi är för tillfället är fanta. Fanta var inte gott, han spottade ut det på en gång. Men penicillin däremot, oj oj oj! Gott, gott, sa han flera gånger och när han var färdig ville han ha mer. Tur ialla fall, jobbigt att behöva tvinga i ungen medicin tre gånger om dagen som han inte gillar.
På måndag väntar förskola, hoppas bara han är bättre tills dess.
(Kanske har de där andra lärarna mer kompetens också, och stavar aldrig fel. Suck!)
Dessutom har Kotten fått varig öroninflammation i båda öronen. Stackers liten! Idag var vi hos läkaren och han fick penicillin. Apotekstanten tyckte man kunde ge något sött efteråt eftersom det kan vara lite beskt, och det enda som fanns hemma hos pappa (eller motta som Kotten kallar sin morfar) där vi är för tillfället är fanta. Fanta var inte gott, han spottade ut det på en gång. Men penicillin däremot, oj oj oj! Gott, gott, sa han flera gånger och när han var färdig ville han ha mer. Tur ialla fall, jobbigt att behöva tvinga i ungen medicin tre gånger om dagen som han inte gillar.
På måndag väntar förskola, hoppas bara han är bättre tills dess.
(Kanske har de där andra lärarna mer kompetens också, och stavar aldrig fel. Suck!)
Snark...
Nu har Palten börjat jobba. Det innebär att jag och Kotten hänger själva hemma. Han börjar förskola nästa måndag och hela den här veckan har vi haft häng. Jag menar verkligen hela. På nätterna ska han ligga tryckt mot mitt ansikte och hålla runt min hals. Mysigt kanske ni tänker och visst, lite mysigt... om han somnar så och inte ligger och bökar runt och sparkar med sina hårda små fötter och blir arg om han känner mitt hår i nacken och måste veva ännu mer med armarna. Jag hoppas att inte nästa vecka blir likadan för då kommer jag sälja honom på Blocket.
I går var jag på en intervju. En tjänst på bara 30%, två dagar i veckan och de skulle intervjua fler personer. Läskigt hur lite jobb det finns. Dessutom ringde de nu om någon tjänst på en högstadieskola, svenska och so, vilket ju inte egentligen är min kombination. Jag är lite skeptiskt till att agera Kottens nallebjörn på nätterna medan Palten jobbar långt bort i stan hela veckorna och sedan jobba heltid med en pendling på säkert 45-50 minuter enkel väg. Då tror jag nog att jag säljer mig själv på Blocket.
Varför är allt så jobbigt. Jag har så länge gått omkring och trott att allt ska bli kanon så fort vi får eget boende och kommer närmare släkt och vänner. Och nu blev det snarare ännu krångligare och vi känner ändå att vi inte bor tillräckligt nära. Blir man aldrig nöjd? Fast nu tror jag allt känns ännu jobbigare eftersom jag knappt sover om nätterna. Kan de inte sälja sömn på Blocket??
I går var jag på en intervju. En tjänst på bara 30%, två dagar i veckan och de skulle intervjua fler personer. Läskigt hur lite jobb det finns. Dessutom ringde de nu om någon tjänst på en högstadieskola, svenska och so, vilket ju inte egentligen är min kombination. Jag är lite skeptiskt till att agera Kottens nallebjörn på nätterna medan Palten jobbar långt bort i stan hela veckorna och sedan jobba heltid med en pendling på säkert 45-50 minuter enkel väg. Då tror jag nog att jag säljer mig själv på Blocket.
Varför är allt så jobbigt. Jag har så länge gått omkring och trott att allt ska bli kanon så fort vi får eget boende och kommer närmare släkt och vänner. Och nu blev det snarare ännu krångligare och vi känner ändå att vi inte bor tillräckligt nära. Blir man aldrig nöjd? Fast nu tror jag allt känns ännu jobbigare eftersom jag knappt sover om nätterna. Kan de inte sälja sömn på Blocket??
År 2009
I januari
Hängde jag med Kotten och hans runda bollfötter, saknade jag mamma och provade på något för första gången.
I februari
Fyllde jag år, skröt jag över Kotten, förvånades jag över Paltens bristande matematik-kunskaper och funderade på vad för slags pojkar jag bor med egentligen.
I mars
Älskade jag min nya dvd som pappa gav mig i födelsedagspresent, hade vi sportlov, irriterade jag mig över uteblivna kommentarer från bloggbesökare (vet inte om det har blivit någo förbättring precis, men nu bloggar jag så sällan så jag knappt kan sura känns det som) och insåg att jag nog är vuxen nu, på rikt. Men inneskor, det har jag inte...
I april
Funderade jag över om Kottens pappa heter Palten eller Povel, insåg jag att jag har dolda superkrafter, diskuterade jag och Palten vad saker egentligen heter och till slut körde jag till och med bil i Stockholm.
I maj
Visade Kotten stort intresse för matlagning eller i alla fall för kastruller, hängde han med sin favorit, Ålle-bålle, lärde sig gå och jag kände mig en smula sentimental.
I juni
Var Kotten vildare än någonsin, dessutom fyllde han ett år och slutade tutta. En innehållsrik månad, minst sagt.
I juli
Hängde vi på stranden där Kotten fick komplimanger av kändisar för sin hemmasydda badrock, gick Palten och jag på bio för första gången på över ett år och dessutom var vi i norrland där vi stötte på det hemska råttsviskonet...
I augusti
Var vi på Gotland men missade tack och lov färjekrocken, köpte vi radhus och så började jag jobba.
I september
Tog jag tydligen inga bilder, men vi packade desto mer och Palten och Kotten åkte bort.
I oktober
Hade vi fullt upp, vi hann inte ens ställa om klockorna, men fira vår årsdag hann vi.
I november
Gjorde sig Kotten extra snygg, jag var trött på november och längtade efter december.
I december
Väntade Kotten på tomten, jag slutade jobba, hela familjen fick muminfeber,
vi klädde granen, Kotten var finklädd på julafton
och dunderförkyld på nyår vilket innebar att Palten och jag firade en väldigt lugn kväll här hemma med film och glace au four
Mina förhoppningar inför år 2010 är höga. Jag hoppas på nya jobb, att jag ska ta fler bilder, kanske till och med med en ny kamera, nya bekantskaper, mindre stök och en Kotte som trivs på förskola, den 25:e januari är det dags. Spännande!
Vad hoppas ni på?
Hängde jag med Kotten och hans runda bollfötter, saknade jag mamma och provade på något för första gången.
I februari
Fyllde jag år, skröt jag över Kotten, förvånades jag över Paltens bristande matematik-kunskaper och funderade på vad för slags pojkar jag bor med egentligen.
I mars
Älskade jag min nya dvd som pappa gav mig i födelsedagspresent, hade vi sportlov, irriterade jag mig över uteblivna kommentarer från bloggbesökare (vet inte om det har blivit någo förbättring precis, men nu bloggar jag så sällan så jag knappt kan sura känns det som) och insåg att jag nog är vuxen nu, på rikt. Men inneskor, det har jag inte...
I april
Funderade jag över om Kottens pappa heter Palten eller Povel, insåg jag att jag har dolda superkrafter, diskuterade jag och Palten vad saker egentligen heter och till slut körde jag till och med bil i Stockholm.
I maj
Visade Kotten stort intresse för matlagning eller i alla fall för kastruller, hängde han med sin favorit, Ålle-bålle, lärde sig gå och jag kände mig en smula sentimental.
I juni
Var Kotten vildare än någonsin, dessutom fyllde han ett år och slutade tutta. En innehållsrik månad, minst sagt.
I juli
Hängde vi på stranden där Kotten fick komplimanger av kändisar för sin hemmasydda badrock, gick Palten och jag på bio för första gången på över ett år och dessutom var vi i norrland där vi stötte på det hemska råttsviskonet...
I augusti
Var vi på Gotland men missade tack och lov färjekrocken, köpte vi radhus och så började jag jobba.
I september
Tog jag tydligen inga bilder, men vi packade desto mer och Palten och Kotten åkte bort.
I oktober
Hade vi fullt upp, vi hann inte ens ställa om klockorna, men fira vår årsdag hann vi.
I november
Gjorde sig Kotten extra snygg, jag var trött på november och längtade efter december.
I december
Väntade Kotten på tomten, jag slutade jobba, hela familjen fick muminfeber,
vi klädde granen, Kotten var finklädd på julafton
och dunderförkyld på nyår vilket innebar att Palten och jag firade en väldigt lugn kväll här hemma med film och glace au four
Mina förhoppningar inför år 2010 är höga. Jag hoppas på nya jobb, att jag ska ta fler bilder, kanske till och med med en ny kamera, nya bekantskaper, mindre stök och en Kotte som trivs på förskola, den 25:e januari är det dags. Spännande!
Vad hoppas ni på?