Knytet, dag 4
Knytet har nu hunnit bli fyra dagar och han är sötare än socker. Det tycker vi alla, inklusive Kotten som gärna kramar honom, håller i honom och pillar på hans små, små tår och öron. Överlag är vi väldigt nöjda alla fyra och även om jag och Palten inser att detta är lite smekmånad kan vi ändå inte låta bli att känna oss väldigt, väldigt lyckliga. Anledningarna till att vi är så nöjda är bland annat dessa:
*Att Kotten verkligen verkar gilla sin lillebror. Självklart kommer han bli missnöjd och avundsjuk och bonka lillbrorsan i skallen med en duplogiraff så där som sykon gör, men än så länge är han bara glad. När vi åt lunch förrut sa han "Kotten älkar lillebror" varpå den ömma modern började grina rakt ner i köttbullarna.
*Att vi är så mycket coolare den här gången. Jag trodde nog jag var ganska cool förra gången också, med tanke på att jag varit ganska mycket barnvakt åt både mina och Paltens syskonbarn, men det är ändå annorlunda när det är ens eget barn och man har fullt ansvar på heltid. Man är lite osäker och mån om att göra saker på rätt sätt. När tvåan kommer har man varit med om det mesta förut och man inser att det sällan finns ett sätt som är det rätta. Därför blir man inte orolig när Knytet får hormonplitor och man provar om han vill ha napp när han är ett dygn istället för en månad (gick lite bättre kan jag meddela). Dessutom inser man att jorden inte kommer gå under om barnet skriker en stund i vagnen eller när han väntar på mat. När vi på Knytets andra levnadsdag var på hans tredje vagnspromenad till lekparken och centrum pratade vi om hur det var med Kotten. Då gick vi ut med honom i vagn för första gången när han var fem dagar gammal och målet med den promenaden var Apoteket där vi köpte en febertermometer för 800 kr.
*Att naveln redan har lossnat. Det där med navelstumpen var något vi missat förra gången. Att den skulle lukta så illa och att man skulle hålla på och pilla med den och göra rent och lufta och allt vad det var. Dessutom tyckte Palten det var otroligt läskigt så jag gjorde allt förra gången. Även denna gång tyckte Palten det var lite mysko, och Kotten var om möjligt ännu mer skeptisk. Varför bytte inte mamma och pappa blöja ordentligt på lillebror? Trots att Kotten sa till och sa till så satt det ändå kvar en bajskorv mitt på magen. Igår lossnade den dock, och det är ännu en anledning till varför åtminstone jag är så extra glad.
Palten hade bytt på Knytet som bara har blöja på sig nu, inga kläder eftersom det är så varmt. När han kom ner med honom och la honom i vagnsinsatsen såg jag att naveln var borta. Palten hade dock inte upptäckt detta och han menade att den var kvar. Jaha, tänkte jag bara, den har väl lossnat när Palten bytte, och så glömde jag bort alltihopa. Ungefär en timme senare skulle vi gå ut och Palten hämtar något från soffan. När han reser sig upp trillar något ner på golvet och han skriker "Iuuu, varför har jag navel på mig?!" Han har alltså burit Knytet bröst mot bröst och i den processen har naveln på något sätt fastnat i hans skjorta och sedan bosatt sig där. Sen satt den kvar där i en timme innan den bestämde sig för att prova på grönare betesmarker. Palten berättade med skrämd röst att han hade känt att det luktade navel lite då och då. Jag skrattade så mycket så a little pee came out, men om det har att göra med humorn i det hela eller det faktum att jag är nyförlöst lämnar jag osagt.
*Men framförallt för att det var just Knytet som kom till oss. Han är precis lika fantastisk som storebror och ju längre tiden går desto mer kära bli vi. Han påminner om en liten röd sköldpadda som bara vill äta, tutta och glutta några små korta stunder. När vi lägger honom i vagnen sover han med båda armarna över huvudet, otroligt avslappnat, och trots att han redan fått ögonsmojs och har nariga långa damfingrar är han den vackraste lillebror som någonsin har fötts.
*Att Kotten verkligen verkar gilla sin lillebror. Självklart kommer han bli missnöjd och avundsjuk och bonka lillbrorsan i skallen med en duplogiraff så där som sykon gör, men än så länge är han bara glad. När vi åt lunch förrut sa han "Kotten älkar lillebror" varpå den ömma modern började grina rakt ner i köttbullarna.
*Att vi är så mycket coolare den här gången. Jag trodde nog jag var ganska cool förra gången också, med tanke på att jag varit ganska mycket barnvakt åt både mina och Paltens syskonbarn, men det är ändå annorlunda när det är ens eget barn och man har fullt ansvar på heltid. Man är lite osäker och mån om att göra saker på rätt sätt. När tvåan kommer har man varit med om det mesta förut och man inser att det sällan finns ett sätt som är det rätta. Därför blir man inte orolig när Knytet får hormonplitor och man provar om han vill ha napp när han är ett dygn istället för en månad (gick lite bättre kan jag meddela). Dessutom inser man att jorden inte kommer gå under om barnet skriker en stund i vagnen eller när han väntar på mat. När vi på Knytets andra levnadsdag var på hans tredje vagnspromenad till lekparken och centrum pratade vi om hur det var med Kotten. Då gick vi ut med honom i vagn för första gången när han var fem dagar gammal och målet med den promenaden var Apoteket där vi köpte en febertermometer för 800 kr.
*Att naveln redan har lossnat. Det där med navelstumpen var något vi missat förra gången. Att den skulle lukta så illa och att man skulle hålla på och pilla med den och göra rent och lufta och allt vad det var. Dessutom tyckte Palten det var otroligt läskigt så jag gjorde allt förra gången. Även denna gång tyckte Palten det var lite mysko, och Kotten var om möjligt ännu mer skeptisk. Varför bytte inte mamma och pappa blöja ordentligt på lillebror? Trots att Kotten sa till och sa till så satt det ändå kvar en bajskorv mitt på magen. Igår lossnade den dock, och det är ännu en anledning till varför åtminstone jag är så extra glad.
Palten hade bytt på Knytet som bara har blöja på sig nu, inga kläder eftersom det är så varmt. När han kom ner med honom och la honom i vagnsinsatsen såg jag att naveln var borta. Palten hade dock inte upptäckt detta och han menade att den var kvar. Jaha, tänkte jag bara, den har väl lossnat när Palten bytte, och så glömde jag bort alltihopa. Ungefär en timme senare skulle vi gå ut och Palten hämtar något från soffan. När han reser sig upp trillar något ner på golvet och han skriker "Iuuu, varför har jag navel på mig?!" Han har alltså burit Knytet bröst mot bröst och i den processen har naveln på något sätt fastnat i hans skjorta och sedan bosatt sig där. Sen satt den kvar där i en timme innan den bestämde sig för att prova på grönare betesmarker. Palten berättade med skrämd röst att han hade känt att det luktade navel lite då och då. Jag skrattade så mycket så a little pee came out, men om det har att göra med humorn i det hela eller det faktum att jag är nyförlöst lämnar jag osagt.
*Men framförallt för att det var just Knytet som kom till oss. Han är precis lika fantastisk som storebror och ju längre tiden går desto mer kära bli vi. Han påminner om en liten röd sköldpadda som bara vill äta, tutta och glutta några små korta stunder. När vi lägger honom i vagnen sover han med båda armarna över huvudet, otroligt avslappnat, och trots att han redan fått ögonsmojs och har nariga långa damfingrar är han den vackraste lillebror som någonsin har fötts.
Ett Knyte anländer!
Det funkade! Längtansvärkar förvandlades till riktiga värkar klockan halv ett i natt. Jag kunde dock fortfarande inte tro det och tyckte inte Palten behövde ringa in någon barnvakt, men han insisterade (tack och lov!) och ringde sin syster som var i sommarstugan 1½ timme bort. Under den tiden hann värkarna förvandlas från "ja visst sjutton, det gjorde ju ont att föda barn" till "please god, put me out of my misery!".
Det var betydligt jobbigare och gjorde betydlig ondare den här gången. Kanske för att jag förra gången var inne på förlossningen när det verkligen drog igång, den här gången låg jag hemma i en tältsäng och önskade att jag skulle dö. Men det gjorde jag ju förstås inte. Palten ringde sjukhuset vi valt, som ju förstås hade fullt, men som tillslut ordnade en plats. Bilresan in var längre än längst och den lilla promenaden från bilen till undersökningsrummet förlängdes av tre kraftiga värkar. Jag kände mig inte helt säker på att jag skulle ta mig in på rummet. Det gjorde jag dock, och väl där upptäckte barnmorskan att jag var öppen 5 cm. "Ja, här var det dags att föda barn då" så hon och jag blev båda glad och lite besviken. Vi skulle få stanna kvar, men det var hela 5 cm kvar tills krystningen, detta skulle ta tid tänkte jag. Men icke...
Eftersom det var så fullt hade de inget rum till oss när vi kom in. Eller de hade ett "men det var fortfarande blött" som barnmorskan sa. Det tog ett tag innan jag förstod att hon menade att det var blött efter moppning, och inte något annat. Ganska snart fick vi dock komma in, och då körde jag på med lustgasen. Efter kanske tio minuter bestämde vi att de skulle sätta sterila kvaddlar precis som förra gången. Sterila kvaddlar gör skitont att få. Förra gången upplevde jag det som att kvaddlarna var bland det värsta, så var det inte den här gången, trots att de satte 13 stycken, men jag vet inte om de hann göra så mycket resultat för ganska snart kände jag att jag behövde krysta. Det var en mycket starkare känsla än förra gången, och den kom ju förstås också mycket snabbare. Förra gången höll krystningen på i 2½ timme och tillslut fick de hjälpa till med sugklocka, men jag upplevde ändå inte att det gjorde så ont. Men den här gången skrek jag såna där avgrundsvrål som folk alltid gör på film, och så var han ute efter bara ett par krystningar.
Världens sötaste Knyte var ju förstås en lillebror, vad annars? Inte jättelik storebror, men ändå ganska lik. Fantastiskt söt och kladdig och bara lite blå. 3905 gram och 52 cm lång och kom ut cirka en timme efter att vi skrivits in på BB. Helt galet, jag trodde knappt Palten när han berättade hur mycket klockan var. Dessutom var det så fullt på sjukhuset så vi var tvungna att ligga i ett tillfälligt rum de första timmarna tillsammans med två olika andra patienter och sen visste de inte om Palten skulle få vara kvar över natten eller om vi skulle få vara själva, så det slutade med att vi åkte hem efter sex timmar. Vi åkte in till sjukhuset kvart över tre på natten och kom cirka kvart över ett på dagen, en lillebror plus.
Nu är vi trötta, varma och nyförälskade, och ska försöka vänja oss vid vprt nya liv som en familj om fyra. Jag och mina killar!
Det var betydligt jobbigare och gjorde betydlig ondare den här gången. Kanske för att jag förra gången var inne på förlossningen när det verkligen drog igång, den här gången låg jag hemma i en tältsäng och önskade att jag skulle dö. Men det gjorde jag ju förstås inte. Palten ringde sjukhuset vi valt, som ju förstås hade fullt, men som tillslut ordnade en plats. Bilresan in var längre än längst och den lilla promenaden från bilen till undersökningsrummet förlängdes av tre kraftiga värkar. Jag kände mig inte helt säker på att jag skulle ta mig in på rummet. Det gjorde jag dock, och väl där upptäckte barnmorskan att jag var öppen 5 cm. "Ja, här var det dags att föda barn då" så hon och jag blev båda glad och lite besviken. Vi skulle få stanna kvar, men det var hela 5 cm kvar tills krystningen, detta skulle ta tid tänkte jag. Men icke...
Eftersom det var så fullt hade de inget rum till oss när vi kom in. Eller de hade ett "men det var fortfarande blött" som barnmorskan sa. Det tog ett tag innan jag förstod att hon menade att det var blött efter moppning, och inte något annat. Ganska snart fick vi dock komma in, och då körde jag på med lustgasen. Efter kanske tio minuter bestämde vi att de skulle sätta sterila kvaddlar precis som förra gången. Sterila kvaddlar gör skitont att få. Förra gången upplevde jag det som att kvaddlarna var bland det värsta, så var det inte den här gången, trots att de satte 13 stycken, men jag vet inte om de hann göra så mycket resultat för ganska snart kände jag att jag behövde krysta. Det var en mycket starkare känsla än förra gången, och den kom ju förstås också mycket snabbare. Förra gången höll krystningen på i 2½ timme och tillslut fick de hjälpa till med sugklocka, men jag upplevde ändå inte att det gjorde så ont. Men den här gången skrek jag såna där avgrundsvrål som folk alltid gör på film, och så var han ute efter bara ett par krystningar.
Världens sötaste Knyte var ju förstås en lillebror, vad annars? Inte jättelik storebror, men ändå ganska lik. Fantastiskt söt och kladdig och bara lite blå. 3905 gram och 52 cm lång och kom ut cirka en timme efter att vi skrivits in på BB. Helt galet, jag trodde knappt Palten när han berättade hur mycket klockan var. Dessutom var det så fullt på sjukhuset så vi var tvungna att ligga i ett tillfälligt rum de första timmarna tillsammans med två olika andra patienter och sen visste de inte om Palten skulle få vara kvar över natten eller om vi skulle få vara själva, så det slutade med att vi åkte hem efter sex timmar. Vi åkte in till sjukhuset kvart över tre på natten och kom cirka kvart över ett på dagen, en lillebror plus.
Nu är vi trötta, varma och nyförälskade, och ska försöka vänja oss vid vprt nya liv som en familj om fyra. Jag och mina killar!
Fortfarande fullpackad
Fem dagar över tiden och fortfarande inget Knyte. Jag känner av magen lite grann, men inte tillräckligt.
Vi hänger inomhus och jag sitter framför bordsfläkten som snurrar fram och tillbaka dygnet runt och allt som oftast går jag ner och tar en isglass. Kotten och Palten åker till badstranden och så tittar vi på film. Idag har vi tittat på Toy Story I och II och Bilar. Bilar är nya favoriten och just nu går den dagens tredje varv i dvdn. Ja, vi är dåliga föräldrar, men med hundratusen grader inomhus och hundra procent bebis kvar i magen så tycker jag man kan få vara det. Kotten är nöjd och det är det viktigaste. Nyss vände han sig mot mig med och frågade med allvarlig röst (nästan) samma sak som bilreportrarna på filmen gör. "Var är kanin (McQueen)?"
Jag längtar efter Knytet. Längtar så det värker. Kanske kan jag omvandla längtans-värk till förlossningsvärk, om jag tar i ordentligt.
Vi hänger inomhus och jag sitter framför bordsfläkten som snurrar fram och tillbaka dygnet runt och allt som oftast går jag ner och tar en isglass. Kotten och Palten åker till badstranden och så tittar vi på film. Idag har vi tittat på Toy Story I och II och Bilar. Bilar är nya favoriten och just nu går den dagens tredje varv i dvdn. Ja, vi är dåliga föräldrar, men med hundratusen grader inomhus och hundra procent bebis kvar i magen så tycker jag man kan få vara det. Kotten är nöjd och det är det viktigaste. Nyss vände han sig mot mig med och frågade med allvarlig röst (nästan) samma sak som bilreportrarna på filmen gör. "Var är kanin (McQueen)?"
Jag längtar efter Knytet. Längtar så det värker. Kanske kan jag omvandla längtans-värk till förlossningsvärk, om jag tar i ordentligt.
Meddelande till Knytet
Knytet, vi är sååå redo för dig nu.
Allt är tvättat, vädrat och fixat. Vi går i väntans tider. En dag till och sen blir det övertid än en gång. Kom när du vill men gärna så snart som möjligt. Vi längtar efter dig!
Allt är tvättat, vädrat och fixat. Vi går i väntans tider. En dag till och sen blir det övertid än en gång. Kom när du vill men gärna så snart som möjligt. Vi längtar efter dig!Allra finaste Kotten!
Fortfarande inget Knyte och eftersom det ju ändå är hela fem dagar kvar till BF får jag väl försöka att inte klaga. Men man är ju väldigt sugen på att träffa den lilla nu. Dessutom är det sjukt varmt inne hos oss så det känns extra jobbigt att vara höggravid nu.
Men Kotten underhåller så gott han kan. Hans favoritfilmer är Toy Story I och II, och de är faktskt riktigt bra tycker jag också. Kotten gillar att härmas och det gör han även med dessa filmer. Sjunger "Jag är din bästa vän" och "När nån tyckte om mig, då var livet underbart" och ropar "mot oändligheten och vidare" och "spring som vinden, Bullseye!" Dessutom säger han egna roliga grejer som får oss att ännu mer inse att vi nog har världens bästa son. En sådan sak var när vi var hos Bratwurstarna i förra veckan och fru Bratwurst tog en bild på Palten med sin iPhone som får människor att se väldigt tjocka ut. Jag skrattade så jag trodde förlossningen skulle dra igång och tårarna rann. Kotten blev väldigt fundersam på vad som var fel med mig och sa oroligt "mamma, lugna ner dig nu!" Och i morse när vi var i badrummet tillsammans tittade han upp på mig och sa "mamma, vad snygg du är i håret!"
Fina, härliga Kotten! Du är en helt en egen individ som tycker om att ha saker på huvudet, nagellack på tårna, leka med duplo och springa snabbt som vinden. Snart ska du bli storebror och jag hoppas att det blir så där bra som vi tror det ska bli. Att du är lika förtjust i din egen bebis som du är i andra bebisar i din närhet. Att jag fortfarande kommer vara din bästa mamma och att du inte kommer känna dig alltför åsidosatt. Fina Kotten, jag är din bästa vän!
Men Kotten underhåller så gott han kan. Hans favoritfilmer är Toy Story I och II, och de är faktskt riktigt bra tycker jag också. Kotten gillar att härmas och det gör han även med dessa filmer. Sjunger "Jag är din bästa vän" och "När nån tyckte om mig, då var livet underbart" och ropar "mot oändligheten och vidare" och "spring som vinden, Bullseye!" Dessutom säger han egna roliga grejer som får oss att ännu mer inse att vi nog har världens bästa son. En sådan sak var när vi var hos Bratwurstarna i förra veckan och fru Bratwurst tog en bild på Palten med sin iPhone som får människor att se väldigt tjocka ut. Jag skrattade så jag trodde förlossningen skulle dra igång och tårarna rann. Kotten blev väldigt fundersam på vad som var fel med mig och sa oroligt "mamma, lugna ner dig nu!" Och i morse när vi var i badrummet tillsammans tittade han upp på mig och sa "mamma, vad snygg du är i håret!"
Fina, härliga Kotten! Du är en helt en egen individ som tycker om att ha saker på huvudet, nagellack på tårna, leka med duplo och springa snabbt som vinden. Snart ska du bli storebror och jag hoppas att det blir så där bra som vi tror det ska bli. Att du är lika förtjust i din egen bebis som du är i andra bebisar i din närhet. Att jag fortfarande kommer vara din bästa mamma och att du inte kommer känna dig alltför åsidosatt. Fina Kotten, jag är din bästa vän!