mrs Pitepalt

Nästa vecka fyller jag år. Jag gillar att fylla år. Kanske beror det på att jag ännu inte hunnit bli så många år att det är jobbigt att påminnas om det, och kanske beror det på att jag gillar att ha en anledning att ha kalas. När vi var studenter, och betydeligt mer sociala än vad vi är nu, hade jag alltid fest när det var min födelsedag. Nu betvivlar jag dock att någon vill köra drygt 20 mil för att fira min födelsedag, jag fyller ju inte ens jämnt. Men pappa och hans sambo kan jag nog tvinga hit, och kanske farmor, eventuellt ska jag försöka få hit någon stackars syster ocskå. Men det får vi väl se hur det går.

Något som dock inte är lika enkelt och roligt som när man var liten är födelsedagspresenter. Jag är så kräsen. Det är inget jag valt medvetet, det bara är så. Jag vet vad jag gillar och vad jag inte gillar och tyvär är gränsen mellan dessa två läger ofta hårfin. Stackers Palten har både en och två gånger försökt köpa saker på egen hand och sen fått se på när jag har bytt presenten mot något annat. Systrarna gav upp för länge sedan.

När jag nyss pratade i telefon med pappas sambo frågade hon vad jag önskade mig, och jag har verkligen ingen aning. Men om jag ska önska mig saker, lite så där orealistiskt utan att tänka på vad de kostar skulle ju en
sån här vara trevlig.
Några såna här små skålar eller muggar eller vad det nu är skulle också kunna var fint. En berlock till mitt Tomas Sabo-armband kanske, jag gillar till exempel
den här fyrklövern(och den flygande grisen till höger, men jag vill inte ha den i svart...) Dessutom skulle jag faktiskt behöva en ny necessär. Min gamla har gått sönder och vem bättre på att göra necessärer än Camilla Martelius?
Den här var jättefin! 
Och en sån här har jag faktiskt velat ha i flera år. Sorry Palten, men om jag inte får ha en levande kan jag väl få ha en i keramik gjord av Lisa Larsson?

Ni ser vad kräsen och hemsk jag är. Nu är det bäst jag går och diskar eller skänker pengar till fattiga barn eller nåt, för att uppväga lite.