Uppdatering
Ingen kotte än, men jag börjar bli väldigt sugen på att den ska ploppa ut. Det är väldigt varmt och nu har jag fått sådana där snygga svullna händer och fötter som vissa gravida verkar få. Mycket snyggt och praktiskt.
Annars har jag mest internetabstinenst eftersom vårt internet inte är inkopplat och jag inte orkat ta mig till biblioteket för att internetta. Nu är vi hos Barbasyster och jag passar på att använda deras internet.
Flytten gick bra. Vi hade hjälp av många snälla människor som bar alla våra tunga kartonger och möbler. Jag gick mest runt och kände mig onödig. Det är väldigt märklilgt att inte kunna hjälpa till när andra människor plockar och flyttar saker i ens hem. Man känner sig som en bortskämd, tjock snorunge. Nu ska vi åka till ett bad och sen IKEA. Förhoppningsvis får vi internet på onsdag, och ännu mer förhoppningsvis att vi får kotte innan.
Annars har jag mest internetabstinenst eftersom vårt internet inte är inkopplat och jag inte orkat ta mig till biblioteket för att internetta. Nu är vi hos Barbasyster och jag passar på att använda deras internet.
Flytten gick bra. Vi hade hjälp av många snälla människor som bar alla våra tunga kartonger och möbler. Jag gick mest runt och kände mig onödig. Det är väldigt märklilgt att inte kunna hjälpa till när andra människor plockar och flyttar saker i ens hem. Man känner sig som en bortskämd, tjock snorunge. Nu ska vi åka till ett bad och sen IKEA. Förhoppningsvis får vi internet på onsdag, och ännu mer förhoppningsvis att vi får kotte innan.
Soo long, på ett tag!
Nu packar vi ner datorn, så jag vet inte när jag är tillbaka. Förhoppningsvis tar det inte allför länge innan vi får internet i nya lägenheten, och om inte annat så får jag väl leta reda på ett internetcafé för att kunna hålla mig uppdaterad om vad som händer i bloggvärlden.
I'll be back!
I'll be back!
Vår nya kamera
Palten och jag har köpt en videokamera. För att kunna filma Kotten och andra mäniskor i vår närhet. Vi har kollat en hel del på hemmavideor hos King Lear och det är så kul att se alla stora barn när de var små, runda och blöjbeklädda. De tycker också det är roligt, oftast. Det är mest Olle-bolle som tycker det är jobbigt ibland. Men han är ju 11 och snart tonåring. Sist vi tittade tyckte han att han själv var så elak mot kusinen Benny. Olle-bolle var kanske fyra på filmen och kastade en av Bennys pokémon genom rummet. Inget brott mot mänskligheten precis, men Olle-bolle är så snäll så han fick lite ångest. Blonda-My hade en återkommande replik i alla filmer, oavsett om hon var ett eller fem år, "får jag titta?" Hon ville att den som filmade vände skärmen så att hon kunde se sig själv på film. När King Lear sen filmade lite på mig och Kotten i magen blev även Blonda-My filmad. Hon är snart sju nu, men repliken hänger fortfarande med.
Nu ska vi bara lära oss videokameran så kanske vi (eller nej, Palten) filmar lite när Kotten kommer ut. Eller åtminstone efteråt.
Nu ska vi bara lära oss videokameran så kanske vi (eller nej, Palten) filmar lite när Kotten kommer ut. Eller åtminstone efteråt.
Tonåringar och deras fullspäckade scheman
Idag hade jag då min sista lektion och jobbade min sista dag. Det kändes mycket skönt, fast inte så skönt som jag hade tänkt. Det känns fortfarande som man är kvar med ena foten i klassrummet. Det blir nog bättre när vi hunnit flytta och det blir sommarlov på riktigt.
Dessutom kan jag inte låta bli att förundras över vissa elever. Även fast de vetat i mer än en månad att detta skulle bli min sista dag kom flera stycken med uppgifter och frågor om att få göra prov. En så sent som halv två på eftermiddagen. Sen när man förklarar att betygen redan är satta och underskrivna undrar de om det verkligen inte finns något man kan göra. Kan kanske inte jag prata med någon annan lärare som kan ordna något? Hur tänker de då? De har inte gjort en uppgift sen mars, och nu vill de att jag, deras höggravida lärare, ska prata med någon annan stackars stressad lärare tre timmar innan jag går på föräldraledighet, och detta med cirka två veckor kvar till betygsättning för alla andra lärare. Hur tänker de då?!
En annan elev som jag inte heller sett på flera veckor kom för att kolla sitt betyg. Han blev lite förvånad över att jag inte fått alla de uppgifter som han ju skickat på mail, för det hade han ju faktiskt gjort för länge sedan. Han kan inte komma förbi på någon av de fem senaste lektioner vi haft och kolla detta? Nej, istället kommer han förbi mitt arbetsrum och tycker det är märkligt att mailen inte kommit fram. Han hade tänkt fråga mig om jag fått dem, men han hade inte hunnit. Det är ju så väldigt stressigt att vara tonåring, så man hinner faktiskt inte söka upp en lärare på fyra veckor. Jobbigt!
Tur att jag ska vara mammaledig nu när jag låter så här bitter. Men jag tycker faktiskt om mina elever. Oftast i alla fall.
Dessutom kan jag inte låta bli att förundras över vissa elever. Även fast de vetat i mer än en månad att detta skulle bli min sista dag kom flera stycken med uppgifter och frågor om att få göra prov. En så sent som halv två på eftermiddagen. Sen när man förklarar att betygen redan är satta och underskrivna undrar de om det verkligen inte finns något man kan göra. Kan kanske inte jag prata med någon annan lärare som kan ordna något? Hur tänker de då? De har inte gjort en uppgift sen mars, och nu vill de att jag, deras höggravida lärare, ska prata med någon annan stackars stressad lärare tre timmar innan jag går på föräldraledighet, och detta med cirka två veckor kvar till betygsättning för alla andra lärare. Hur tänker de då?!
En annan elev som jag inte heller sett på flera veckor kom för att kolla sitt betyg. Han blev lite förvånad över att jag inte fått alla de uppgifter som han ju skickat på mail, för det hade han ju faktiskt gjort för länge sedan. Han kan inte komma förbi på någon av de fem senaste lektioner vi haft och kolla detta? Nej, istället kommer han förbi mitt arbetsrum och tycker det är märkligt att mailen inte kommit fram. Han hade tänkt fråga mig om jag fått dem, men han hade inte hunnit. Det är ju så väldigt stressigt att vara tonåring, så man hinner faktiskt inte söka upp en lärare på fyra veckor. Jobbigt!
Tur att jag ska vara mammaledig nu när jag låter så här bitter. Men jag tycker faktiskt om mina elever. Oftast i alla fall.
Mitt kära internet
På lördag flyttar vi ju till vår nya lägenhet. Men tydligen kan inte Telia koppla in internet förrän gud vet när. Damen som bodde där innan var gammal som gatan så hon hade inte internet, och av någon anledning kunde de inte säga hur lång tid det skulle ta förrän vi hade flyttat in och vårt telefonabonnenmang var inkopplat, vilket sker på fredag. Detta kanske innebär att vi inte har internet förrän om flera veckor! Hur ska det gå?
Först kommer jag sitta och vänta på Kotten i flera, flera dagar, medan Palten är på jobbet och jag är stor och tung och inte kan röra mig, och sen när Kotten kommer kan jag inte blogga om hur fin h*n ser ut och hur stor badringen jag sitter på är. Hur ska detta gå?
Snart så!
Nu är det bara tre arbetsdagar kvar och bara en enda liten lektion. Det känns jättebra! Jag är enormt effektiv, tänk om det bara var tre dagar kvar varje dag, då skulle jag vara så här flitig hela tiden. Men det skulle nog bli jobbigt i längden.
I dag pratade jag med min rektor och han kom på att han glömt tacka av mig på senaste personalkonferansen. Jag blev dock väldig glad när jag hörde det. Bli avtackad i aulan inför hundratals människor, vissa har man aldrig pratat med eller träffat... jag skulle hellre föda fram Palten än bli avtackad i aulan! Fast vem vet, det kanske jag nästan får göra också. Har Kotten ärvt min eller Paltens bautaskalle lär det ju kännas.
Dessutom är det bara fyra dagar kvar tills vi flyttar, och det känns superbra! Så härligt att bo i en lite större stad och ha betydligt närmare till systrar och kompisar. Jag inbillar mig att man kommer träffas oftare, det tar i alla fall under en timme till både Barbasyster och King Lear, och det känns bra. Sen ska jag bara våga ge mig ut med Millenium Falken själv, men det är ju en annan sak.
Rara, rara elever!
Man blir ofta förvånad över elever. Vanligtvis är förvåningen av det negativa slaget, men några få gånger är det en riktigt positiv överaskning. I går fick jag mig en sådan. Nästan alla tjejer i min mentorsklass dök helt plötsligt upp i arbetsrummet som en fnittrig flock. De ville ge mig en present eftersom jag ska sluta och få barn. Två stycken jättesöta kläder
och en nalle
Så rart av dem! Jag blev alldeles tårrögd. Och lite förvånad också faktiskt, över att de köpt så fina kläder. Det känns inte riktigt som man har samma smak som sjuttonåringar, men tydligen har jag det när det gäller bebiskläder.
Senare på dagen kom en annan av mina mentorselever in på arbetsrummet själv. Han hade ingen egentlig anledning att komma in, men jag märkte att det var något eftersom han inte gick. Tillslut sa han "så jag kommer aldrig se dig mer?" "nja, vem vet. Jag kanske kommer hit och hälsar på i höst". Då sträckte han ut armarna och sa "en kram?" Söta, söta elev!
Jag har sagt det förrut och jag säger det igen, gymnasiet k*****r högstadiet!
och en nalle
Så rart av dem! Jag blev alldeles tårrögd. Och lite förvånad också faktiskt, över att de köpt så fina kläder. Det känns inte riktigt som man har samma smak som sjuttonåringar, men tydligen har jag det när det gäller bebiskläder.
Senare på dagen kom en annan av mina mentorselever in på arbetsrummet själv. Han hade ingen egentlig anledning att komma in, men jag märkte att det var något eftersom han inte gick. Tillslut sa han "så jag kommer aldrig se dig mer?" "nja, vem vet. Jag kanske kommer hit och hälsar på i höst". Då sträckte han ut armarna och sa "en kram?" Söta, söta elev!
Jag har sagt det förrut och jag säger det igen, gymnasiet k*****r högstadiet!
Hur stor skalle tror de att jag har?
Jag blir alltid lika facinerad när elever kommer fram till en i korridoren och frågar vad de fick för resultat på något prov de skrev för tre veckor sedan. Jag har sju klasser. Varje klass innehåller mellan 17 och 27 elever. Tror de på fullaste allvar att jag går omkring med alla deras provresultat memorerade i hjärnan? Så spännande information är det ju inte.
Det är dock främst ettorna som kommer och frågar. Antingen är treorna så mogna så de inser att deras provresultat inte är den viktigaste informationen i världen för mig, eller så har de redan frågat lärare tillräckligt många gånger och inser att det inte tjänar något på att fråga.
Det är dock främst ettorna som kommer och frågar. Antingen är treorna så mogna så de inser att deras provresultat inte är den viktigaste informationen i världen för mig, eller så har de redan frågat lärare tillräckligt många gånger och inser att det inte tjänar något på att fråga.
Nattbekymmer
I går tyckte Palten att vi skulle gå och lägga oss tidigt. Han pendlar till jobbet och åker hemifrån i ottan. Självklart kan ju jag vara uppe längre, men eftersom jag är en smula mörkrädd tycker jag det är ganska trist, plus att jag inte kan läsa när jag går och lägger mig eftersom min man, Sleeping beauty, inte klarar av lampor eller bläddriga blad när han ska sova. Detta resulterade i att vi gick och la oss tio över nio, släckte lamporna vid halv tio och somnade... tja, kanske vid halv ett.
Vi låg båda och vände och vred på oss som två ilskna maskar. Det var ljust ute, vi var varma, jag blev kissnödig, Palten blev kissnödig, jag blev täpp i näsan osv. osv. Dessutom vaknade i alla fall jag säkert sju gånger på natten och vände mig och min stora Karott-mage från liggande på rygg till liggande på sida. Det var en märklig natt helt enkelt.
I morse när vi vaknade gick Palten upp först som han alltid gör, men jag gick upp bara några minuter senare när han precis kom ut från badrummet. När jag öppnade dörren till sovrummet hoppade han säkert en meter upp i luften och tjoade till (mycket manligt förstås) "ihhhhh!" Tydligen är han liksom jag lite rädd. Men inte för mörker utan för nakna, höggravida fruar. Det är som hämtat ur någon dålig komedi om en sån där kille som inte vill binda sig, som har fear of commitment. Och så en morgon när han vaknar och kliver ut ur duschen står det en fet, naken kvinna där som väntar hans barn... The ring, släng dig i väggen!
Vi låg båda och vände och vred på oss som två ilskna maskar. Det var ljust ute, vi var varma, jag blev kissnödig, Palten blev kissnödig, jag blev täpp i näsan osv. osv. Dessutom vaknade i alla fall jag säkert sju gånger på natten och vände mig och min stora Karott-mage från liggande på rygg till liggande på sida. Det var en märklig natt helt enkelt.
I morse när vi vaknade gick Palten upp först som han alltid gör, men jag gick upp bara några minuter senare när han precis kom ut från badrummet. När jag öppnade dörren till sovrummet hoppade han säkert en meter upp i luften och tjoade till (mycket manligt förstås) "ihhhhh!" Tydligen är han liksom jag lite rädd. Men inte för mörker utan för nakna, höggravida fruar. Det är som hämtat ur någon dålig komedi om en sån där kille som inte vill binda sig, som har fear of commitment. Och så en morgon när han vaknar och kliver ut ur duschen står det en fet, naken kvinna där som väntar hans barn... The ring, släng dig i väggen!
Palten och Pingu på nya äventyr
Idag har Palten och jag varit i vår nya lägenhet. Palten bar tunga, tunga lådor och jag bar lätta, lätta påsar. Sen åt vi lunch och glass. Det var varmt sommarväder och jag vaggade runt i solen som en rund pingvin. Nu börjar jag bli så där supergravid så folk tittar på en som om man vore en utomjording. Det känns ganska märkligt.
Jag hade hittat en kjol lång inne i garderoben som jag faktiskt fick på mig. Självklart kunde jag ju inte knäppa kjolen så jag gick med dragkedjan öppen och invikt under magen. Sen hade jag långt linne över och en t-shirt. Flera gånger kände jag efter så man inte såg min öppna gylf. Men så var inte fallet. Det var bara mig och min mage de tittade på. Men som vissa av dem glodde kändes det som om jag gick med hela snippan framme. Så konstigt är det väl inte med en gravid kvinna som äter en liten Tip Top i majsolen?
När vi kom tillbaka till lägenheten insåg jag att man ser både ett H&M och ett Åhléns från vår balkong. Kan det bli bättre?
Jag hade hittat en kjol lång inne i garderoben som jag faktiskt fick på mig. Självklart kunde jag ju inte knäppa kjolen så jag gick med dragkedjan öppen och invikt under magen. Sen hade jag långt linne över och en t-shirt. Flera gånger kände jag efter så man inte såg min öppna gylf. Men så var inte fallet. Det var bara mig och min mage de tittade på. Men som vissa av dem glodde kändes det som om jag gick med hela snippan framme. Så konstigt är det väl inte med en gravid kvinna som äter en liten Tip Top i majsolen?
När vi kom tillbaka till lägenheten insåg jag att man ser både ett H&M och ett Åhléns från vår balkong. Kan det bli bättre?
Fredag, with a sideorder of tusen nålar
Idag jobbar jag min sista fredag med lektioner. De två kommande fredagarna har jag inga lektioner vilket känns väldigt skönt. Speciellt med tanke på att Kotten gjorde tusen nålar på mig igen i morse när jag gick till jobbet. Men en liten snäll variant och nu känns det bra. Vi får väl se hur det känns i eftermiddag när jag ska gå hem.
I helgen ska vi åka en sväng till lägenheten med lådor. Palten ska släpa och bära och jag ska hålla upp dörrar. Eventuellt går vi en liten, liten tur på stan. Eller det är min plan i alla fall. Palten tycker nog icke! Dels med tanke på Kottens nya roliga lek och del med tanke på vår tunna lilla plånbok. Men hallå, man kan faktiskt behöva glutta lite även fast man har förvärkar och 12 kronor i börsen. Det borde vara varje höggravid kvinnas rätt!
I helgen ska vi åka en sväng till lägenheten med lådor. Palten ska släpa och bära och jag ska hålla upp dörrar. Eventuellt går vi en liten, liten tur på stan. Eller det är min plan i alla fall. Palten tycker nog icke! Dels med tanke på Kottens nya roliga lek och del med tanke på vår tunna lilla plånbok. Men hallå, man kan faktiskt behöva glutta lite även fast man har förvärkar och 12 kronor i börsen. Det borde vara varje höggravid kvinnas rätt!
Tusen nålar, någon?
Just nu gör Kotten tusen nålar på mina tarmar. Konstigt att h*n når runt tarmarna med sina små, korta fingrar. Men så är det i alla fall.
För inte är det väl förvärkar? Eller? Det är nämligen 30 dagar kvar till det är tänkt att h*n ska komma ut, och det verkar jobbigt om det ska kännas så här i 30 dagar. Tusen nålar är inte roligt på armen, och jag kan upplysa alla som inte vet det att tusen nålar är inte roligare på tarmarna. Eller är det livmodern som blir utsatt för tusen nålar? Ett hästbett på moderkakan kanske? Morbror Propellerkeps kommer bli så stolt.
Det andra alternativet är att detta är tecken på att det snart är dags och Kotten är sugen på att komma ut innan vi flyttar för att bo i sunkhus, i sunklägenhet, med allt vårt skräp. Det tycker vi inte är någon bra idé. Det är inte heller någon bra idé med tanke på att jag ska jobba två veckor till och jag kan inte sätta betyg förrän då.
Så kör tusen nålar och hästbett lilla Kotte, för vi räknar med att du inte kommer ut förrän om två veckor. Om du vill kan du prova att göra en wedgie också.
För inte är det väl förvärkar? Eller? Det är nämligen 30 dagar kvar till det är tänkt att h*n ska komma ut, och det verkar jobbigt om det ska kännas så här i 30 dagar. Tusen nålar är inte roligt på armen, och jag kan upplysa alla som inte vet det att tusen nålar är inte roligare på tarmarna. Eller är det livmodern som blir utsatt för tusen nålar? Ett hästbett på moderkakan kanske? Morbror Propellerkeps kommer bli så stolt.
Det andra alternativet är att detta är tecken på att det snart är dags och Kotten är sugen på att komma ut innan vi flyttar för att bo i sunkhus, i sunklägenhet, med allt vårt skräp. Det tycker vi inte är någon bra idé. Det är inte heller någon bra idé med tanke på att jag ska jobba två veckor till och jag kan inte sätta betyg förrän då.
Så kör tusen nålar och hästbett lilla Kotte, för vi räknar med att du inte kommer ut förrän om två veckor. Om du vill kan du prova att göra en wedgie också.
One, two, three, four...
Palten och jag har antingen mest otur med grannar, eller så är vi de jobbigaste grannar man kan ha, som bara klagar och störs. Härom veckan upptäckte vi att tonåringen och hans familj tydligen har flyttat ut. Hipp hipp hurra tänkte vi snabbt och sen blev det lördagskväll....
Vi hade åkt hem från Barbasyster och co en dag tidigare för att hinna rätta, planera och packa på söndagen och när vi satt i soffan och dels tittade på Ben Stiller och Malin Åkerman och dels höll på att suga upp jättefåtöljen i rumpan av alla pinsamheter, hör vi hur grannarna börjar spela musik. Hög musik. Alltså musik på hög volym. Inte musik som är hög i sig. Jag hade dock föredragit det senare. Vi trodde först att det var tonårstjejen under som hade fest, men det visade sig att det var familjen som flyttat in ovan. Vi har bara sett en tjock liten tjej i tioårsåldern (okej, jag vet jag är en hemsk människa men hon skulle nästan kunna brotta ner mig, och det säger en del) en mamma i 40 - 45-årsåldern och en jättestor lastbil som brukar stå parkerad utanför vårt köksfönster. Vi antar att lastbilen hör ihop med någon slags karl. Men nu visade det sig att mamman fått ledigt från både tjock unge och jättestor lastbil och hon och hennes vänninor bestämde sig för att fira det med en massa skön musik. Detta ackompanjerat av tjo och tjim och stampa foten i golvet och sjunga med till musiken högre än vad den riktiga sångaren gör. Eller ska jag säga sångarna. Detta var nämligen deras favoritlåt.
Jag kan bara meddela att Five faktiskt inte make you get down now. Hade de inte gått ut vid elvasnåret hade jag gotten up och tagit ut lite graviditetshormoner på dem. Så det så!
Vi hade åkt hem från Barbasyster och co en dag tidigare för att hinna rätta, planera och packa på söndagen och när vi satt i soffan och dels tittade på Ben Stiller och Malin Åkerman och dels höll på att suga upp jättefåtöljen i rumpan av alla pinsamheter, hör vi hur grannarna börjar spela musik. Hög musik. Alltså musik på hög volym. Inte musik som är hög i sig. Jag hade dock föredragit det senare. Vi trodde först att det var tonårstjejen under som hade fest, men det visade sig att det var familjen som flyttat in ovan. Vi har bara sett en tjock liten tjej i tioårsåldern (okej, jag vet jag är en hemsk människa men hon skulle nästan kunna brotta ner mig, och det säger en del) en mamma i 40 - 45-årsåldern och en jättestor lastbil som brukar stå parkerad utanför vårt köksfönster. Vi antar att lastbilen hör ihop med någon slags karl. Men nu visade det sig att mamman fått ledigt från både tjock unge och jättestor lastbil och hon och hennes vänninor bestämde sig för att fira det med en massa skön musik. Detta ackompanjerat av tjo och tjim och stampa foten i golvet och sjunga med till musiken högre än vad den riktiga sångaren gör. Eller ska jag säga sångarna. Detta var nämligen deras favoritlåt.
Jag kan bara meddela att Five faktiskt inte make you get down now. Hade de inte gått ut vid elvasnåret hade jag gotten up och tagit ut lite graviditetshormoner på dem. Så det så!
Less
Palten och jag har spenderat de senaste dagarna hos Barbasyster och co. Det har varit väldigt trevligt. Vi har ätits, slappat och vaggat runt. Jag har stått för det mesta vaggandet, men här finns ju även ett helt gäng marsvin, så lite vaggande stod de för också. I går var Barbasyster och jag inne i staden och inhandlade det sista till Kotten. Det vill säga skötbord, madrass till spjälsäng + lakan och kudde till vagnen. Madrassen var vi tvugna att hämta ut på IKEAs varulager, vilket kändes lite onödigt med tanke på att det bara var en liten ihoprullad korv och alla andra där hämtade superjättepaket på vagn. Men nu är det inhandlat i alla fall. Så nu kan Kotten komma när som helst. Fast helst inte inom tre veckor, för då bor vi fortfarande kvar i hålan och det verkar lite jobbigt. Om tre dagar idag flyttar vi och det skulle vara väldigt skönt om vi hade hunnit flytta allt innan Kotten kommer ur. Men det som händer händer....
Dessutom känns det väldigt surt att åka tillbaka till hålan som vi ska göra om några timmar. Även fast jag vet att det bara är tre veckor kvar så är jag så less. Less på långt avstånd, less på skitiga lägenheten, less på jobbet och less på att sätta betyg. Less.
Dessutom känns det väldigt surt att åka tillbaka till hålan som vi ska göra om några timmar. Även fast jag vet att det bara är tre veckor kvar så är jag så less. Less på långt avstånd, less på skitiga lägenheten, less på jobbet och less på att sätta betyg. Less.