mrs Pitepalt signing off
Jag har efter en hel del om och ganska många men bestämt mig för att byta blogg. Den nya bloggen kommer ha lösenord på vissa inlägg och kanske också innehålla en del bilder på barnen och förhoppningsvis uppdateras oftare än denna har gjort. Följ gärna med dit!
mrs Pitepalt - mitt liv som småbarnsmamma
Skriv en kommentar och lämna mailadress om ni vill ha lösenord.
mrs Pitepalt - mitt liv som småbarnsmamma
Skriv en kommentar och lämna mailadress om ni vill ha lösenord.
Back to vardag
Idag var första vardagen efter Paltens sommarlov. Palten gick upp i ottan och åkte till jobbet och Kotten skulle till förskolan för första gången på 1½ månad. Jag har försökt lobba lite för förskolan den här veckan, men varje gång ämnet har kommit upp har Kotten bara sagt nej. "Snart ska du börja förskolan igen. Nej. På måndag ska du gå till förskolan och träffa alla kompisar. Nej I morgon ska du till förskolan, skoj va!? Nej." Så det var med viss bävan jag gick dit med honom i morse. Jag tänkte åka in till stan efter att ha lämnat och hade Knytet i vår gamla enkelvagn. När Kotten upptäckte det blev han inte nöjd. "Åka min vagn, åka min vagn!" så det slutade med att jag tog Knytet i BabyBjörn och Kotten knökte ner sin långa kropp i liggvagnen. Till förskolan kom vi i alla fall och när Kotten väl var där knallade han in hur lugnt som helst. Han vinkade knappt hej då utan började bara leka med alla saker hur lugnt som helst. Mycket skönt.
Därefter tog jag och Knytet tunnelbanan in till stan och han sov hela vägen, sweat! Det är verkligen stor skillnad att gå på stan med en enmånadsbebis än att gå på stan med en enmånadsbebis, en vild tvååring och en uttråkad trettiettåring. Den där lilla kan man ju bara stoppa i en BabyBjörn eller stoppa in en tutte i munnen på så blir han nöjd. Jag tror inte att de alternativen skulle funka så bra på de två större killarna, för att inte tala om vilka reaktioner man skulle få från de andra shopparna om man gjorde så. Fast jag skulle ioch för sig betala bra med pengar för att få se någon gå omkring inne på H&M med en kinkig Palten i en BabyBjörn.
Efter det hämtade jag Kotten på förskolan och nu sitter vi och tittar på Blixten Mcqueen och Kotten skrämmer mig med en studsboll han fick av Nocken och hennes familj. Det är en dinosaurie i bollen som morrar på mig så jag skriker av rädsla men då lugnar Kotten mig. "Det är bara rag, mamma. Ingen fara!" Knytet sover i vagnen och snart ska jag göra ugnspannkaka. Vardagen är inte så tokig trots allt.
Därefter tog jag och Knytet tunnelbanan in till stan och han sov hela vägen, sweat! Det är verkligen stor skillnad att gå på stan med en enmånadsbebis än att gå på stan med en enmånadsbebis, en vild tvååring och en uttråkad trettiettåring. Den där lilla kan man ju bara stoppa i en BabyBjörn eller stoppa in en tutte i munnen på så blir han nöjd. Jag tror inte att de alternativen skulle funka så bra på de två större killarna, för att inte tala om vilka reaktioner man skulle få från de andra shopparna om man gjorde så. Fast jag skulle ioch för sig betala bra med pengar för att få se någon gå omkring inne på H&M med en kinkig Palten i en BabyBjörn.
Efter det hämtade jag Kotten på förskolan och nu sitter vi och tittar på Blixten Mcqueen och Kotten skrämmer mig med en studsboll han fick av Nocken och hennes familj. Det är en dinosaurie i bollen som morrar på mig så jag skriker av rädsla men då lugnar Kotten mig. "Det är bara rag, mamma. Ingen fara!" Knytet sover i vagnen och snart ska jag göra ugnspannkaka. Vardagen är inte så tokig trots allt.
En liten uppdatering
Nu är vi hemma igen efter en och en halv vecka på Smögen. Det har varit väldigt fint väder för att vara västkusten, vi brukar ha regn och blåst när vi är där men nu var det fint åtminstone en viss del av varje dag. Vi har badat, snorklat, fiskat och ätit goda grejer. Vi glömde ta med någon digitalbox så ingen TV har vi haft, men det har varit ganska skönt.
På hemvägen stannade vi på Skara sommarland och Kotten och Palten åkte karusell, bil och vattenrutschkana. Jag gick mest runt och kände mig höggravid och kunde inte åka någonting. Jag försökte åka rutschkana med Kotten en gång och det slutade med att jag slog i knät i botten och fick halta omkring resten av besöket. Dessutom var det fullt med ungar som glodde på min jordglobsmage, och då snackar vi glodde. Antingen stod de bredvid mig i kön till glassförsäljningen och stirrade rakt in i naveln som om vet hade varit en bilolycka eller så mötte jag dem när jag vaggade runt mellan poolerna och de fastnade med blicken på magen så att de var tvungna att vända sig om när jag gått förbi. Jag får väl vara tacksam så länge det är barn och inte vuxna som glor så där.
Idag har vi åkt runt till lite olika butiker och letat efter ditten och datten. Några av de där dattarna var en potta och kalsonger till Kotten, operation potträning är inledd. Hittills har inget kiss hamnat i pottan och lite i kalsongerna. Dessutom var vi i en second hand-affär där vi hittade en fin teakbokhylla. Den var superbillig och i fint skick, men vi kunde inte riktigt placera den i vårt hem., så trots alla våra år av loppisbesök gjorde vi misstaget man inte får göra, nämligen att inte köpa när man stöter på ett fynd. När vi nu fyra timmar senare kom på att vi ju faktskt ville ha hyllan var den borta. J-a skit!
Ikväll ska vi äta god middag, fira tre år som gifta och antagligen byta en hel del kissiga brallor. Ingen bebis än, Knytet ligger i tryggt förvar i magen. Det är elva dagar kvar till BF och säkert dubbelt så långt tills hen verkligen kommer ut. Jag längtar!
You can call me Alfons...
Jag går in på bloggen varje dag och tänker att nu ska jag skriva något bra, men det blir aldrig något skrivet. Varken bra eller lite så där halvt poänglöst. Jag har ingen inspiration att skriva och inget spännande händer. Jag tänker att jag ska skriva men först ska jag bara...
*Jag ska bara ta kort med min nya kamera. Jag har köpt en systemkamera men det medföljande minneskortet fanns inte inne så nu ligger den tjusiga, tjusiga kameran på en hylla i sovrummet och väntar på att användas.
*Jag ska bara baka något ur Leilas nya kokbok som jag köpt. Den kom med posten förra veckan, men ännu har inget bakats. Kanske sker det när fru Bratwurst och hennes nya lilla miniwurst kommer och hälsar på, när det nu blir (hint-hint, fru Bratwurst...)
*Jag ska bara köpa färg till utemöblerna så de kan få bli vackert turkosa istället för som nu lite slitna och träfärgade.
*Jag ska bara hänga tvätt/tvätta tvätt/stryka tvätt/plocka in disk/plocka ur disk/plocka undan leksaker/bädda...
*Jag ska bara pyssla och sy allt jag tänker att jag ska hinna innan Knytet kommer.
*Jag ska bara boka in vår resa till Muminvärlden som vi tänkt hinna med innan Knytet kommer, och Palten ska i sin tur bara hinna lära sig hur man frågar efter vägen till BB på finska. Han är orolig över att Knytet ska få komma ut när vi är bortresta, men jag är helt säker på att även detta barn kommer ligga och trycka så länge som möjligt. Kotten låg tolv dagar, vi får väl se hur länge lillebror/lillesyster ligger kvar.
*Jag ska bara ladda mentalt inför biobesöket på torsdag. Jag och sytrarna på Sex and the city 2, kan det bli bättre?! Sist vi var på bio alla tre tror jag att vi såg Änglagård 2. King Lear retades med mig och Barbasyster hela vägen hem eftersom vi grinat så mycket när Gottfrid dog.
*Jag ska bara hämta Kotten från förskolan. Trots att mina dagar oftast här helt oplanerade känns det ändå som om timmarna bara flyger förbi och klockan är helt plötsligt nästan tre och jag måste stressa iväg och hämta honom. Som nu. Nyss var klockan tio och nu är den fem över halv tre och jag måste byta om från världens största mjukisbyxor och hemmafrisyr och vagga iväg och hämta Kotten. Så när jag har klarat av alla de sakerna ska jag skriva något bra. Jag lovar. Jag ska bara...
*Jag ska bara ta kort med min nya kamera. Jag har köpt en systemkamera men det medföljande minneskortet fanns inte inne så nu ligger den tjusiga, tjusiga kameran på en hylla i sovrummet och väntar på att användas.
*Jag ska bara baka något ur Leilas nya kokbok som jag köpt. Den kom med posten förra veckan, men ännu har inget bakats. Kanske sker det när fru Bratwurst och hennes nya lilla miniwurst kommer och hälsar på, när det nu blir (hint-hint, fru Bratwurst...)
*Jag ska bara köpa färg till utemöblerna så de kan få bli vackert turkosa istället för som nu lite slitna och träfärgade.
*Jag ska bara hänga tvätt/tvätta tvätt/stryka tvätt/plocka in disk/plocka ur disk/plocka undan leksaker/bädda...
*Jag ska bara pyssla och sy allt jag tänker att jag ska hinna innan Knytet kommer.
*Jag ska bara boka in vår resa till Muminvärlden som vi tänkt hinna med innan Knytet kommer, och Palten ska i sin tur bara hinna lära sig hur man frågar efter vägen till BB på finska. Han är orolig över att Knytet ska få komma ut när vi är bortresta, men jag är helt säker på att även detta barn kommer ligga och trycka så länge som möjligt. Kotten låg tolv dagar, vi får väl se hur länge lillebror/lillesyster ligger kvar.
*Jag ska bara ladda mentalt inför biobesöket på torsdag. Jag och sytrarna på Sex and the city 2, kan det bli bättre?! Sist vi var på bio alla tre tror jag att vi såg Änglagård 2. King Lear retades med mig och Barbasyster hela vägen hem eftersom vi grinat så mycket när Gottfrid dog.
*Jag ska bara hämta Kotten från förskolan. Trots att mina dagar oftast här helt oplanerade känns det ändå som om timmarna bara flyger förbi och klockan är helt plötsligt nästan tre och jag måste stressa iväg och hämta honom. Som nu. Nyss var klockan tio och nu är den fem över halv tre och jag måste byta om från världens största mjukisbyxor och hemmafrisyr och vagga iväg och hämta Kotten. Så när jag har klarat av alla de sakerna ska jag skriva något bra. Jag lovar. Jag ska bara...
Tack och lov för kombi och radhuslån!
Häromdagen pratade jag och Palten om att känna sig vuxen, och att man trots ålder, barn, volvo och radhuslån inte känner sig särskilt vuxen. Frågan är när man kommer börja känna sig vuxen, om någonsin. Idag på tunnelbanan blev jag dock varse om en situation när man känner sig väldigt vuxen. Nämligen när man hör folk prata som tycker att de är vuxna, men som inte är det, nämligen tonåringar.
Jag råkade hamna bredvid två tonåringar, modell alternativ. Dvs. tjejen hade två färger på håret, tusen piercings i ansiktet och hela armarna tatuerade och killen hade hängiga kläder, toppluva (varför har man det, det var ju skitvarmt idag, jag svettas fortfarande fast jag sitter inomhus i underkläder...) och fläta. Det är lite lustigt att det som är alternativt idag inte skiljer sig nämnvärt från det som var alternativt när jag var tonåring, men strunt samma. Hon hade nog slutat gymnasiet förra året för hon pratade om att hon satt med i kåren på högskolan, men hon var själv lite fundersam över hur hon hade kommit med för hon hade bara ansökt för att det såg bra ut på CVt, och han gick sista året på gymasiet.
Först pratade de om att han var trött. Han hade ju varit vid Slussen klockan åtta!! Det var tydligen extremt tidigt för hon sa shit. Därefter pratade de om andra saker som var sjukt jobbiga, t.ex. duscha, gå i skolan, barn på tunnelbanan och äta mat. Sen pratade de om någon som blivit tatuerad hemma hos någon annan. Den som tatuerade hade inga handskar och satt och rökte hela tiden, och sen hade han som blivit tatuerad haft ont i armen i flera veckor. Det framgick inte riktigt om de tyckte det var coolt eller lite knasigt. Efter det berättade tjejen att hon varit i Örebro och killen frågade var det låg, och jag tror inte han skojade. Någonstans här stängde jag av öronen.
Jag inser ju att de överdriver en del, de kan inte vara så här lata, korkade och ointresserade. Dessutom kan det ju inte vara så jobbigt att göra alla deras tonårssaker. Jag låg vaken i natt mellan tolv och halv två bara för att jag inte kunde somna om och sen vaknade jag klockan sju och gick upp, men inte sitter jag på tunnelbanan och gnäller om hur trött jag är. Sen förstår jag inte varför man måste använda så få ord när man pratar. Många gånger när den ena berättade något svarade den andra bara med ett ord. Typ najs, fett, sjukt, skönt osv. Är man så trött och lat så man inte ens orkar bilda hela meningar?
Efter den här tunnelbaneturen som aldrig verkade vilja ta slut fick jag äntligen kliva av, vagga iväg till förskolan och hämta min son, ringa min man som satt i vår kombi på väg hem från jobbet och prata om vilken syskonvagn vi skulle köpa och det kändes så sketanajs att vara vuxen. Sjukt. Najs!
Jag råkade hamna bredvid två tonåringar, modell alternativ. Dvs. tjejen hade två färger på håret, tusen piercings i ansiktet och hela armarna tatuerade och killen hade hängiga kläder, toppluva (varför har man det, det var ju skitvarmt idag, jag svettas fortfarande fast jag sitter inomhus i underkläder...) och fläta. Det är lite lustigt att det som är alternativt idag inte skiljer sig nämnvärt från det som var alternativt när jag var tonåring, men strunt samma. Hon hade nog slutat gymnasiet förra året för hon pratade om att hon satt med i kåren på högskolan, men hon var själv lite fundersam över hur hon hade kommit med för hon hade bara ansökt för att det såg bra ut på CVt, och han gick sista året på gymasiet.
Först pratade de om att han var trött. Han hade ju varit vid Slussen klockan åtta!! Det var tydligen extremt tidigt för hon sa shit. Därefter pratade de om andra saker som var sjukt jobbiga, t.ex. duscha, gå i skolan, barn på tunnelbanan och äta mat. Sen pratade de om någon som blivit tatuerad hemma hos någon annan. Den som tatuerade hade inga handskar och satt och rökte hela tiden, och sen hade han som blivit tatuerad haft ont i armen i flera veckor. Det framgick inte riktigt om de tyckte det var coolt eller lite knasigt. Efter det berättade tjejen att hon varit i Örebro och killen frågade var det låg, och jag tror inte han skojade. Någonstans här stängde jag av öronen.
Jag inser ju att de överdriver en del, de kan inte vara så här lata, korkade och ointresserade. Dessutom kan det ju inte vara så jobbigt att göra alla deras tonårssaker. Jag låg vaken i natt mellan tolv och halv två bara för att jag inte kunde somna om och sen vaknade jag klockan sju och gick upp, men inte sitter jag på tunnelbanan och gnäller om hur trött jag är. Sen förstår jag inte varför man måste använda så få ord när man pratar. Många gånger när den ena berättade något svarade den andra bara med ett ord. Typ najs, fett, sjukt, skönt osv. Är man så trött och lat så man inte ens orkar bilda hela meningar?
Efter den här tunnelbaneturen som aldrig verkade vilja ta slut fick jag äntligen kliva av, vagga iväg till förskolan och hämta min son, ringa min man som satt i vår kombi på väg hem från jobbet och prata om vilken syskonvagn vi skulle köpa och det kändes så sketanajs att vara vuxen. Sjukt. Najs!
I dag är en en annan dag
Vissa dagar orkar man inte göra någonting och andra hinner man med hur mycket som helst. Igår var en sån här värdelös dag. Jag satt hemma framför TVn och datorn hela dagen och sen gick jag och hämtade Kotten klockan tre. Man känner sig helt onödig när man inte gör något vettigt på en hel dag. Ioch för sig gick jag på utvecklingssamtal med Kotten efter att ha hämtat honom, så lite nytta gjorde jag. Det var mycket skönt att höra att vi inte är de enda som tycker Kotten är extremt språkligt begåvad, snäll och kramig, glad och sprallig och helt enkelt underbar och älskad av alla. Det var nästan så jag var tvungen att fråga om han inte gör något fel. Men tydligen inte.
Kanske var det den fantastiska avslutningen på gårdagen som fick idag att bli en sån där aktiv dag. Jag har hunnit duscha, tvätta en maskin tvätt, baka två limpor surdegsbröd, tejpa någon suspekt golvplast i gästrummet som måste tejpas innan man kan sätta dit lister och maila iväg en massa tradera-mail. Snart ska jag äta lunch och sen ska jag gå till apoteket och barnmorskan och när jag kommer hem ska jag nog baka bananmuffins och titta på Kotten som målar sig själv på magen med tuschpenna. Varför han gör det vet jag inte riktigt, men han har redan fått MVG av förskolefröken, så det är lugnt.
Kanske var det den fantastiska avslutningen på gårdagen som fick idag att bli en sån där aktiv dag. Jag har hunnit duscha, tvätta en maskin tvätt, baka två limpor surdegsbröd, tejpa någon suspekt golvplast i gästrummet som måste tejpas innan man kan sätta dit lister och maila iväg en massa tradera-mail. Snart ska jag äta lunch och sen ska jag gå till apoteket och barnmorskan och när jag kommer hem ska jag nog baka bananmuffins och titta på Kotten som målar sig själv på magen med tuschpenna. Varför han gör det vet jag inte riktigt, men han har redan fått MVG av förskolefröken, så det är lugnt.
What is two barnlediga småbarnsföräldrar to do?
I höstas fyllde Palten 30 och jag skulle bjuda honom på en övernattning någonstans, men så kom husköp och annat emellan och nu står vi här dryga sju månader senare och Palten är helt ofirad. Eller nej, inte ofirad. Vi hade kombinerad inflyttningsfest och 30-årsfest och då fick han både paket och present, men inte från mig. Så nu bokade jag äntligen den där övernattningen. Jag var mycket nöjd och hemlig men så åtta dagar innan vi skulle övernatta ringde de från det här stället och meddelade att det hade blivit någon miss och hela stället var bokad för ett bröllop eller något liknande så vi kunde inte komma den helgen. Det här innebar att jag försökt boka in oss på detta stället två gånger men av olika anledningar hade vi fortfarande inte kommit dit och då bestämde jag mig för att skita i det. Men vi har ju redan ordat barnvakt åt Kotten och bestämt att han ska sova borta för andra gången i sitt liv så nu måste vi ju hitta på något. Men vad?
Ni som är Stockholmare och har koll, vad ska vi göra? Vi vill gå ut och äta på kvällen men vi skulle även vilja göra något på dagen, museum eller något liknande. Alla tips och råd är välkomna. Det ska helst inte innebär att man måste gå hur långt som helst eftersom jag börjat inta Uruk hai-stadiet (dvs. jag vaggar fram som en Uruk hai på hob-jakt) och mest vaggar omkring. Det behöver inte vara budget, men inte heller Krösus sork-dyrt. Kom igen nu, förslag tack!
Ni som är Stockholmare och har koll, vad ska vi göra? Vi vill gå ut och äta på kvällen men vi skulle även vilja göra något på dagen, museum eller något liknande. Alla tips och råd är välkomna. Det ska helst inte innebär att man måste gå hur långt som helst eftersom jag börjat inta Uruk hai-stadiet (dvs. jag vaggar fram som en Uruk hai på hob-jakt) och mest vaggar omkring. Det behöver inte vara budget, men inte heller Krösus sork-dyrt. Kom igen nu, förslag tack!
Sovvanor och nya minibebisar
Jag skrev precis ett långt inlägg om Kottens sovvanor och våra planer att förändra dessa innan sommaren när Knytet föds, men det var så tråkigt att jag nästa somnade bara av att skriva det så det fick försvinna ut i cyberrymden.
Jag har spenderat en vecka hos pappa och hans sambo eftersom Palten ibland sover här i veckorna eftersom det är närmare hans jobb. Det är otroligt lyxigt att få lagad mat varenda dag, men man blir lite tokig av att vara hemifrån och vara tvungen att springa efter Kotten som är vild och vill pilla på allt. Saker är ju aldrig så där barnsäkra när man är hos människor som inte har barn. För att fördriva dagarna lite har jag börjat virka på en filt till Knytet. Mormorsrutor är så härligt att virka, det går så fort. Det värsta är ju bara när man ska fästa alla trådar sen när man är klar, men det är ett senare problem.
Dessutom har jag planerat för alla flickkläder jag ska köpa till Bratwurstarnas lilla flicka-wurst som föddes igår natt. Äntligen någon man kan köpa miniklänningar till. Grattis, grattis till familjen Bratwurst och vi ser fram emot att träffa er söta, mörkhåriga lillasyster.
Mio, IKEA och arga pappor
Idag har jag tvingat med Kotten och Palten på både Mio och IKEA. Vi köpte en grön stol och ett bord till Kottens rum. Med tiden ska det nog bli fler stolar, men eftersom jag är arbetslös så köper vi en stol i taget. Vi såg ett vackert bord på Mio som skulle passat bra ihop med stolen, men 690 kronor känns lite i häftigaste laget för ett barnbord. Speciellt eftersom Kottens roligaste just nu är rita och banka med saker. Då kändes 49 kronor på IKEA som ett bättre pris.
När vi var på IKEA såg vi en mycket märklig pappa också. Vi satt och åt vid ett av de runda lekhålen som finns på IKEA Barkaby och det var massor av barn där. En pojke som var ca 1½ år var ganska vild och bonkade runt lite på de andra barnen. Vi såg inte exakt vad som hände men antagligen bonkade han till den här pappans pojke, som var kanske 3 år, i ansiktet. Den äldre pojken började gråta och pappan kommer genast springande, griper tag i sin son och tar samtidigt tag i den mindre pojken och säger till honom med hög, arg röst, typ "lugna ner dig nu, så där gör man inte!" Sen börjar han se sig om kring oss vuxna och fräser "vems barn är det här?". En stackars pappa kommer fram och erkänner att han är ansvarig för den vilda ettochetthalvt-åringen och ber om ursäkt, men arga pappan är inte nöjd utan han gormar på om att den här pappan måste vakta sitt barn och titta nu vad som hände och bla, bla, bla. Sen går han med sin son till mamman som tröstar barnet som om han hade fått ena armen avsliten. Den utskällda pappan ser mycket ömklig ut och försöker hålla fast sin vilda unge som bara vill tillbaka in och bonka andra barn. Både Palten och jag sitter som förstummade och känner viss irritation mot den ilska pappan, viss medömkan för den andra pappan och ganska mycket stolthet över att det inte är vårt barn som har bonkat och blivit utskällt.
Men visst var det en ganska knasig pappa? Barn är ju vilda och speciellt i 1½-års åldern, om jag bara tittar på hur Kotten var. Nu bonkade han aldrig främmande barn i ansiktet, men så är han ju också extra bra, men jag vet att jag ibland reagerade på att han inte riktigt hade koll på det här med personlig sfär och kunde gå fram till främmande barn och ta i dem eller börja snacka med dem. Men det barnet som blev bonkat var säkert dubbelt så gammalt och han måste ju ha varit extra mesig, eller snarare haft väldigt överbeskyddande föräldrar. Barn gör sig ju illa, är det inte bättre att lära dem att det ibland gör ont men att det ofta går över ganska fort, inte bete sig som att världen håller på att gå under för att en bebis bonkar en i ansiktet på IKEA, klart att ungen grinar. Sen är det ju förstås viktigt att lära barn att inte slåss och den här mindre ungen var faktiskt väldigt vild, men jag tyckte ändå den arga pappan betede sig väldigt konstigt. Eller, vad tycker ni?
Ioch för sig vet jag inte hur jag hade reagerat om ett främmande barn helt oprovocerat hade slagit till Kotten, men jag är ganska säker på att jag hade hanterat det bättre än arga pappan.
När vi var på IKEA såg vi en mycket märklig pappa också. Vi satt och åt vid ett av de runda lekhålen som finns på IKEA Barkaby och det var massor av barn där. En pojke som var ca 1½ år var ganska vild och bonkade runt lite på de andra barnen. Vi såg inte exakt vad som hände men antagligen bonkade han till den här pappans pojke, som var kanske 3 år, i ansiktet. Den äldre pojken började gråta och pappan kommer genast springande, griper tag i sin son och tar samtidigt tag i den mindre pojken och säger till honom med hög, arg röst, typ "lugna ner dig nu, så där gör man inte!" Sen börjar han se sig om kring oss vuxna och fräser "vems barn är det här?". En stackars pappa kommer fram och erkänner att han är ansvarig för den vilda ettochetthalvt-åringen och ber om ursäkt, men arga pappan är inte nöjd utan han gormar på om att den här pappan måste vakta sitt barn och titta nu vad som hände och bla, bla, bla. Sen går han med sin son till mamman som tröstar barnet som om han hade fått ena armen avsliten. Den utskällda pappan ser mycket ömklig ut och försöker hålla fast sin vilda unge som bara vill tillbaka in och bonka andra barn. Både Palten och jag sitter som förstummade och känner viss irritation mot den ilska pappan, viss medömkan för den andra pappan och ganska mycket stolthet över att det inte är vårt barn som har bonkat och blivit utskällt.
Men visst var det en ganska knasig pappa? Barn är ju vilda och speciellt i 1½-års åldern, om jag bara tittar på hur Kotten var. Nu bonkade han aldrig främmande barn i ansiktet, men så är han ju också extra bra, men jag vet att jag ibland reagerade på att han inte riktigt hade koll på det här med personlig sfär och kunde gå fram till främmande barn och ta i dem eller börja snacka med dem. Men det barnet som blev bonkat var säkert dubbelt så gammalt och han måste ju ha varit extra mesig, eller snarare haft väldigt överbeskyddande föräldrar. Barn gör sig ju illa, är det inte bättre att lära dem att det ibland gör ont men att det ofta går över ganska fort, inte bete sig som att världen håller på att gå under för att en bebis bonkar en i ansiktet på IKEA, klart att ungen grinar. Sen är det ju förstås viktigt att lära barn att inte slåss och den här mindre ungen var faktiskt väldigt vild, men jag tyckte ändå den arga pappan betede sig väldigt konstigt. Eller, vad tycker ni?
Ioch för sig vet jag inte hur jag hade reagerat om ett främmande barn helt oprovocerat hade slagit till Kotten, men jag är ganska säker på att jag hade hanterat det bättre än arga pappan.
Avundsjuk, jag är så avundsjuk!
Idag har jag träffat fru Bratwurst på stan. Det var mycket trevligt. Vi var lika fattiga båda två så vi köpte nästan ingenting, men vi åt en del och pratade väldigt mycket om bebisar. Hon har en i magen som är beräknad att komma ut på lördag och jag känner mig mycket avundsjuk. Det är ju sjukt långt kvar till 11 juli och jag längtar.
Just nu är Palten på resa med sina elever och på grund av Eyjafjallajökull kommer han inte hem förrän på fredag, först skulle han komma hem torsdag kväll. Det är så tråkigt att vara själv. Han åkte i söndags och trots att jag har sysselsatt mig med trevliga saker och träffat trevliga människor hela veckan så saknar jag honom jättemycket. Hur gör människor som är ensamstående föräldrar på kvällarna? Träffar de en massa kompisar och vänner eller sitter de också bara hemma och pusslar och tittar på Shrek? Jag försökte fylla lite tid med att pyssla en mössa, men det slutade med att Kotten stod bredvis och grinade för att han inte fick måla en apa på mössan, precis som jag gjorde. Just nu grinar han över någonting med en boll och kasta. Jag har frågat om han ska kasta, men då säger han nej, jag har frågat om jag ska kasta och då säger han nej, så nu är bollen okastad och han grinar fortfarande. Bäst att gå ner och göra lite kvällsmat.
I morgon ska jag till BM och mäta magen och lyssna på rymdhästen som galloperar därinne. Det är alltid trevligt.
Just nu är Palten på resa med sina elever och på grund av Eyjafjallajökull kommer han inte hem förrän på fredag, först skulle han komma hem torsdag kväll. Det är så tråkigt att vara själv. Han åkte i söndags och trots att jag har sysselsatt mig med trevliga saker och träffat trevliga människor hela veckan så saknar jag honom jättemycket. Hur gör människor som är ensamstående föräldrar på kvällarna? Träffar de en massa kompisar och vänner eller sitter de också bara hemma och pusslar och tittar på Shrek? Jag försökte fylla lite tid med att pyssla en mössa, men det slutade med att Kotten stod bredvis och grinade för att han inte fick måla en apa på mössan, precis som jag gjorde. Just nu grinar han över någonting med en boll och kasta. Jag har frågat om han ska kasta, men då säger han nej, jag har frågat om jag ska kasta och då säger han nej, så nu är bollen okastad och han grinar fortfarande. Bäst att gå ner och göra lite kvällsmat.
I morgon ska jag till BM och mäta magen och lyssna på rymdhästen som galloperar därinne. Det är alltid trevligt.
Absofuckinglutely!
Jag dör! http://www.youtube.com/watch?v=qhb2dMqOpOY Den verkar ju så bra!
Förra filmen hade premiär några dagar efter att Kotten föddes och då var jag ju tuttemonster och kunde inte gå på bio, men den här har premiär 1½ månad innan BF. Jag undrar hur många gånger jag hinner se den innan Knytet ploppar ut. Jag skriver ploppar eftersom det ju borde gå lätt som en plätt efter att Kotten låg och stötte med sin jätteskalle i två och en halv timme. Annars blir jag besviken.
Gråt, gråt, fulgråt!
Jag har aldrig sett det sista avsnittet av Dawson´s Creek förut och nu frågar jag er, är det verkligen så här sorgligt? När jag sitter här i soffan och fulgråter så funderar jag på om det är så sorgligt som jag tycker att det är eller om det är mina graviditetshormoner som spelar in? Vad säger ni?
Det gör väl inte saken bättre att jag har fyran på i bakgrund och att de visar Riskförlossningar där massor av små, små bebisar föds med större eller mindre skavanker. How stupid am I?
Det gör väl inte saken bättre att jag har fyran på i bakgrund och att de visar Riskförlossningar där massor av små, små bebisar föds med större eller mindre skavanker. How stupid am I?
Imponerande!
Jag hittade den här härliga bloggen idag, Krickelin-Krickelin, och där skriver Kristin att hon har två barn och är i vecka 27 och fortfarande kan trycka sig ner i sina Lee-jeans. Det är cirka 21 månader sedan Kotten föddes och jag är i vecka 23. Jag har inte kunnat trycka ner någon av mina knubbiga vader i mina vanliga jeans sedan Dackefejden. Jag är imponerad.
Could they be more withe trash?
Nu tittar jag på förlossningskliniken igen, trots att Palten skäller på mig i mobilen. Men den här gången förvånas jag mest över hur korkade folk är. Först var det en sjuttonåring och hennes make (?!) som var med. Hon ville ha epidural men när de sa att mannen var tvungen att gå ut under tiden ville hon inte det och då vägrade han gå och hon kunde inte få någon epidural. Två timmar senare hade hon ångrat sig och han kunde gå ut tjugo minuter så hon kunde få sin epidural. Hur knäpp får man bli?
Nästa mamma skulle föda sitt andra tvillingpar och det första hette Antonia och Antinio... Suck!
Nu har sjuttonåringen fått sitt barn också. Hon skulle heta Juvina. Tack och lov att man inte bor i USA.
OMG, mamman som skulle få sitt andra tvillingpar har fått det nu. Dejon och Deja skulle de heta!! Var är det här för människor?!
Nästa mamma skulle föda sitt andra tvillingpar och det första hette Antonia och Antinio... Suck!
Nu har sjuttonåringen fått sitt barn också. Hon skulle heta Juvina. Tack och lov att man inte bor i USA.
OMG, mamman som skulle få sitt andra tvillingpar har fått det nu. Dejon och Deja skulle de heta!! Var är det här för människor?!
Barbaskön, a.k.a. Barbabastard
Jag har två favoritfigurer, Barbapapa och Mumin. Som tur är har dessa figurer nu även blivit Kottens favoritfigurer, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på alla Barbas och mumin som finns här hemma. Muminfilmerna har han ju gillar länge, och nu har han även blivit tokig i Barbaböcker. Han kan namnge alla figurer i böckerna, inklusive Ackoo (Jakob) och Lita (Lisa). Jag är mycket stolt! Den som tog längst tid att lära sig var Barbaskön, men man förstår ju han är lite misstänksam. Varför är han luden? Hade Barbamama varit ute på dåligheter eller vad? Och varför är ingen annan fundersam? Om jag var Barbapapa skulle jag ha ett allvarligt snack med min fru.
Något annat som jag funderar över är just Ackoo och Lita. Vilka är deras föräldrar och hur slapphänta är de? De låter ju ungarna åka med överallt. De åker jorden runt med Barbapapa när han letar efter Barbamama, de flyger i Barbamama och Barbapapa till en ödé ö i tropikerna, de åker med i rymdraket till Mars när Barbapapa plockar upp ett musikaliskt meddelande och nu i det senaste inköpet åker de med Barbafamiljen och alla jordens djur i en rymd-ark till en annan planet, och då är ju föräldrarna kvar på jorden och går omkring med syrgasmasker. Man förstår ju att Ackoo och Lita vill vara med överallt, om jag kände Barbafamiljen skulle jag också hänga med dem jämt. Men föräldrarna känns ju fruktansvärt lata. Fast ioch för sig, om Kotten ville hänga med Barbagänget skulle han nog få göra det, fast då skulle jag följa med. Den där Barbaskön kan man ju inte riktigt lita på...
Något annat som jag funderar över är just Ackoo och Lita. Vilka är deras föräldrar och hur slapphänta är de? De låter ju ungarna åka med överallt. De åker jorden runt med Barbapapa när han letar efter Barbamama, de flyger i Barbamama och Barbapapa till en ödé ö i tropikerna, de åker med i rymdraket till Mars när Barbapapa plockar upp ett musikaliskt meddelande och nu i det senaste inköpet åker de med Barbafamiljen och alla jordens djur i en rymd-ark till en annan planet, och då är ju föräldrarna kvar på jorden och går omkring med syrgasmasker. Man förstår ju att Ackoo och Lita vill vara med överallt, om jag kände Barbafamiljen skulle jag också hänga med dem jämt. Men föräldrarna känns ju fruktansvärt lata. Fast ioch för sig, om Kotten ville hänga med Barbagänget skulle han nog få göra det, fast då skulle jag följa med. Den där Barbaskön kan man ju inte riktigt lita på...
Feel bad-TV
Jag har ju fortfarande inte fått något jobb och trots att jag försöker fylla dagarna med nyttiga sysslor, typ städa, sortera och baka, blir det ändå tid över. Denna tid spenderas mycket framför TVn, trots att det mesta som går på dagarna är skit. Vissa program fastnar man dock för, trots att man kanske inte borde. Ett sådant program är Förlossningskliniken på fyran. Hittills har jag sett diverse mammor som fått massor av missfall och liknande, en bebis där de inte kunde se vilket kön den hade och en bebis med en 1½ kg tumör på ryggen. Jag vet inte riktigt varför jag tittar på programmet, men ändå stänger jag inte av. Alla bebisar som föds är blå, små, nästan helt orörliga och väldigt blodiga. Dessutom får man se mycket annat gojj. Närbilder av kejsarsnitt och annat snusk, men så fort det anas en snippa så suddas det. Otroligt amerikanskt.
Jag har inget minne av att Kotten var så där blå och orörlig när han kom ut. Men det kanske beror på att alla bebisar som föds på tv väger typ 2 kg och Kotten vägde dryga 4. Han kom utpromenerande med fotbollsdojjor och cylinderhatt.
Nu är det ett par som döper sin son som ligger i kuvös, bara ifall att... Nej, nu byter jag kanal!
Come and knock on our door...
... så släpper vi in er i vår vackra, vackra hall som äntligen är färdig. Ett litet snabbt projekt som bara tog två månader att avsluta. Men oj, så fint det blev.
Äntligen har jag fått tapetsera med min all time favorittapet som jag varit sugen på i typ tio år. Dessutom har Palten lagt in ett nytt fräscht klinkersgolv.
Han är så duktig, min man. Händig, allmänbildad och stilig, och inte särskilt förtjust i när jag lägger ut bilder på vårt hem. Så jag smörar lite i förväg, ifall han blir ilsk...
Äntligen har jag fått tapetsera med min all time favorittapet som jag varit sugen på i typ tio år. Dessutom har Palten lagt in ett nytt fräscht klinkersgolv.
Han är så duktig, min man. Händig, allmänbildad och stilig, och inte särskilt förtjust i när jag lägger ut bilder på vårt hem. Så jag smörar lite i förväg, ifall han blir ilsk...Snark...
Nu har Palten börjat jobba. Det innebär att jag och Kotten hänger själva hemma. Han börjar förskola nästa måndag och hela den här veckan har vi haft häng. Jag menar verkligen hela. På nätterna ska han ligga tryckt mot mitt ansikte och hålla runt min hals. Mysigt kanske ni tänker och visst, lite mysigt... om han somnar så och inte ligger och bökar runt och sparkar med sina hårda små fötter och blir arg om han känner mitt hår i nacken och måste veva ännu mer med armarna. Jag hoppas att inte nästa vecka blir likadan för då kommer jag sälja honom på Blocket.
I går var jag på en intervju. En tjänst på bara 30%, två dagar i veckan och de skulle intervjua fler personer. Läskigt hur lite jobb det finns. Dessutom ringde de nu om någon tjänst på en högstadieskola, svenska och so, vilket ju inte egentligen är min kombination. Jag är lite skeptiskt till att agera Kottens nallebjörn på nätterna medan Palten jobbar långt bort i stan hela veckorna och sedan jobba heltid med en pendling på säkert 45-50 minuter enkel väg. Då tror jag nog att jag säljer mig själv på Blocket.
Varför är allt så jobbigt. Jag har så länge gått omkring och trott att allt ska bli kanon så fort vi får eget boende och kommer närmare släkt och vänner. Och nu blev det snarare ännu krångligare och vi känner ändå att vi inte bor tillräckligt nära. Blir man aldrig nöjd? Fast nu tror jag allt känns ännu jobbigare eftersom jag knappt sover om nätterna. Kan de inte sälja sömn på Blocket??
I går var jag på en intervju. En tjänst på bara 30%, två dagar i veckan och de skulle intervjua fler personer. Läskigt hur lite jobb det finns. Dessutom ringde de nu om någon tjänst på en högstadieskola, svenska och so, vilket ju inte egentligen är min kombination. Jag är lite skeptiskt till att agera Kottens nallebjörn på nätterna medan Palten jobbar långt bort i stan hela veckorna och sedan jobba heltid med en pendling på säkert 45-50 minuter enkel väg. Då tror jag nog att jag säljer mig själv på Blocket.
Varför är allt så jobbigt. Jag har så länge gått omkring och trott att allt ska bli kanon så fort vi får eget boende och kommer närmare släkt och vänner. Och nu blev det snarare ännu krångligare och vi känner ändå att vi inte bor tillräckligt nära. Blir man aldrig nöjd? Fast nu tror jag allt känns ännu jobbigare eftersom jag knappt sover om nätterna. Kan de inte sälja sömn på Blocket??
En kotte-farbror med portfölj
Ikväll har vi varit hos King Lear. Vi har gjort julgodis, ätit lasagne och öppnat klappar. Några dagar i förväg, men vi är inte så där traditionsbundna så vi måste öppna på julafton och dessutom ska vi ju inte fira tillsammans i år. Kotten fick många fina paket, favoriten för honom var nog mumin-väska och figurer och en film om Benny, grisen. Han tittade på den fyra gånger i rad och sen bar han runt på sina figurer hela kvällen. När vi skulle gå till bilen bar han sin väska hela vägen. Han såg ut som en tjock liten farbror i tomtekostym och brun portfölj, inte helt stadig på benen i all snö, så det kanske var en farbror på väg hem från julfesten. Min favorit var nog även tuppmössan. En utkläddningsmössa med tuppkam. Man varje gång man satt på honom den sa han nej och tog av den. Så den fick flytta till en gård på landet. Eller åtminstone tillbaka till Krabat i Gamla stan.
I morgon flyger vi upp till Piteå för att fira jul med Paltens familj. Som vanligt är vi ute i god tid med packning och annat och de sista sakerna ligger i tvättmaskinen nu och ska snart hängas upp. Varför göra saker i tid när man kan göra det i sista sekund? Dessutom skulle jag vilja köpa någon klapp till åt Kotten och kanske även kläder åt mig själv att ha på julafton. Men julshopping 23:de är väl bara skoj...
God jul på er alla!
I morgon flyger vi upp till Piteå för att fira jul med Paltens familj. Som vanligt är vi ute i god tid med packning och annat och de sista sakerna ligger i tvättmaskinen nu och ska snart hängas upp. Varför göra saker i tid när man kan göra det i sista sekund? Dessutom skulle jag vilja köpa någon klapp till åt Kotten och kanske även kläder åt mig själv att ha på julafton. Men julshopping 23:de är väl bara skoj...
God jul på er alla!
Mumintokig
Muminfilmerna går varma hemma i dvd-spelaren. Kotten vaknar varje morgon och kräver mumin. Det första ord han säger är mumin och sen är han inte nöjd förrän inledningsmelodin börjar spela. Då vaggar han fram och tillbaka i soffan och tjuter "muuuumin!". Kan man göra annat än glädja honom med att sätta på en film? Dessutom tycker jag muminfilmerna är ganska bra. De är mysiga och fina och karaktärerna pratar roligt.
Men nu tror jag kanske det börjar gå lite väl långt. Inatt runt halv tolv när vi låg och sov vände jag mig till Palten och sa "jag pratade ju med kommunen för några år sedan om muminvärlden" "Jaha..." sa Palten en smula förvirrad och väldigt nyvaken. Vad kommunen hade svarat fick han dock aldrig veta eftersom jag toksov. Jag själv har inte heller någon aning om vad kommunen sa, men lite nyfiken blir man ju.
Men nu tror jag kanske det börjar gå lite väl långt. Inatt runt halv tolv när vi låg och sov vände jag mig till Palten och sa "jag pratade ju med kommunen för några år sedan om muminvärlden" "Jaha..." sa Palten en smula förvirrad och väldigt nyvaken. Vad kommunen hade svarat fick han dock aldrig veta eftersom jag toksov. Jag själv har inte heller någon aning om vad kommunen sa, men lite nyfiken blir man ju.