Kotten hjärta Knytet

Idag blir Knytet tre veckor och han är fortfarande underbar och älskad av alla. Inte minst av sin storebror. Kotten vill gärna krama och pussa på Knytet och det senaste han börjat med är att lukta på honom. Han fräser lite med näsborrarna in och ut på Knytets ludna skalle och så säger han "luktar lite gott!" och jag kan inte annat än instämma.

Dessutom vill han gärna att Knytet ska vara med. Han har mer än en gång grinat sig svettig över att Knytet inte ligger med i sängen när han ska sova och nu har jag börjat ta med mig Knytet varje gång det är jag som lägger Kotten. Förut ville Kotten gärna hålla i mig när han somnade, men nu är det alltså Knytet som är nya favoriten. När jag la honom idag fick Knytet ligga bredvid Kotten i hans utdragssäng och Kotten låg relativt stilla och höll sin lillebror i handen och sen somnade han. Varför lägga dyra pengar på gosedjur när man kan göra en lillebor alldeles själv?



Vi har också hunnit vara på semester i Skåne där vi hälsat på King Lear och hennes familj i deras sommarstuga och Knytet har inte behövt ligga missnöjd många sekunder innan någon plockat upp honom. Dessutom har Kotten haft två kusiner att köra med och han har ägnat dagarna åt att titta på Blixten Mcqueen och säga att saker är hans. "Min boll, min bil, min skateboard". Det blir lite tröttsamt i längden. Speciellt när man går till en lekpark och Kotten sitter och harvar sitt mantra redan innan han hunnit ur vagnen, "min rutchkana, min gunga, min sandlåda". Snälla, säg att det är en fas och att era barn också varit så här?

Knytet, dag 4

Knytet har nu hunnit bli fyra dagar och han är sötare än socker. Det tycker vi alla, inklusive Kotten som gärna kramar honom, håller i honom och pillar på hans små, små tår och öron. Överlag är vi väldigt nöjda alla fyra och även om jag och Palten inser att detta är lite smekmånad kan vi ändå inte låta bli att känna oss väldigt, väldigt lyckliga. Anledningarna till att vi är så nöjda är bland annat dessa:

*Att Kotten verkligen verkar gilla sin lillebror. Självklart kommer han bli missnöjd och avundsjuk och bonka lillbrorsan i skallen med en duplogiraff så där som sykon gör, men än så länge är han bara glad. När vi åt lunch förrut sa han "Kotten älkar lillebror" varpå den ömma modern började grina rakt ner i köttbullarna.

*Att vi är så mycket coolare den här gången. Jag trodde nog jag var ganska cool förra gången också, med tanke på att jag varit ganska mycket barnvakt åt både mina och Paltens syskonbarn, men det är ändå annorlunda när det är ens eget barn och man har fullt ansvar på heltid. Man är lite osäker och mån om att göra saker på rätt sätt. När tvåan kommer har man varit med om det mesta förut och man inser att det sällan finns ett sätt som är det rätta. Därför blir man inte orolig när Knytet får hormonplitor och man provar om han vill ha napp när han är ett dygn istället för en månad (gick lite bättre kan jag meddela). Dessutom inser man att jorden inte kommer gå under om barnet skriker en stund i vagnen eller när han väntar på mat. När vi på Knytets andra levnadsdag var på hans tredje vagnspromenad till lekparken och centrum pratade vi om hur det var med Kotten. Då gick vi ut med honom i vagn för första gången när han var fem dagar gammal och målet med den promenaden var Apoteket där vi köpte en febertermometer för 800 kr.

*Att naveln redan har lossnat. Det där med navelstumpen var något vi missat förra gången. Att den skulle lukta så illa och att man skulle hålla på och pilla med den och göra rent och lufta och allt vad det var. Dessutom tyckte Palten det var otroligt läskigt så jag gjorde allt förra gången. Även denna gång tyckte Palten det var lite mysko, och Kotten var om möjligt ännu mer skeptisk. Varför bytte inte mamma och pappa blöja ordentligt på lillebror? Trots att Kotten sa till och sa till så satt det ändå kvar en bajskorv mitt på magen. Igår lossnade den dock, och det är ännu en anledning till varför åtminstone jag är så extra glad.

Palten hade bytt på Knytet som bara har blöja på sig nu, inga kläder eftersom det är så varmt. När han kom ner med honom och la honom i vagnsinsatsen såg jag att naveln var borta. Palten hade dock inte upptäckt detta och han menade att den var kvar. Jaha, tänkte jag bara, den har väl lossnat när Palten bytte, och så glömde jag bort alltihopa. Ungefär en timme senare skulle vi gå ut och Palten hämtar något från soffan. När han reser sig upp trillar något ner på golvet och han skriker "Iuuu, varför har jag navel på mig?!" Han har alltså burit Knytet bröst mot bröst och i den processen har naveln på något sätt fastnat i hans skjorta och sedan bosatt sig där. Sen satt den kvar där i en timme innan den bestämde sig för att prova på grönare betesmarker. Palten berättade med skrämd röst att han hade känt att det luktade navel lite då och då. Jag skrattade så mycket så a little pee came out, men om det har att göra med humorn i det hela eller det faktum att jag är nyförlöst lämnar jag osagt.

*Men framförallt för att det var just Knytet som kom till oss. Han är precis lika fantastisk som storebror och ju längre tiden går desto mer kära bli vi. Han påminner om en liten röd sköldpadda som bara vill äta, tutta och glutta några små korta stunder. När vi lägger honom i vagnen sover han med båda armarna över huvudet, otroligt avslappnat, och trots att han redan fått ögonsmojs och har nariga långa damfingrar är han den vackraste lillebror som någonsin har fötts.

Ett Knyte anländer!

Det funkade! Längtansvärkar förvandlades till riktiga värkar klockan halv ett i natt. Jag kunde dock fortfarande inte tro det och tyckte inte Palten behövde ringa in någon barnvakt, men han insisterade (tack och lov!) och ringde sin syster som var i sommarstugan 1½ timme bort. Under den tiden hann värkarna förvandlas från "ja visst sjutton, det gjorde ju ont att föda barn" till "please god, put me out of my misery!".

Det var betydligt jobbigare och gjorde betydlig ondare den här gången. Kanske för att jag förra gången var inne på förlossningen när det verkligen drog igång, den här gången låg jag hemma i en tältsäng och önskade att jag skulle dö. Men det gjorde jag ju förstås inte. Palten ringde sjukhuset vi valt, som ju förstås hade fullt, men som tillslut ordnade en plats. Bilresan in var längre än längst och den lilla promenaden från bilen till undersökningsrummet förlängdes av tre kraftiga värkar. Jag kände mig inte helt säker på att jag skulle ta mig in på rummet. Det gjorde jag dock, och väl där upptäckte barnmorskan att jag var öppen 5 cm. "Ja, här var det dags att föda barn då" så hon och jag blev båda glad och lite besviken. Vi skulle få stanna kvar, men det var hela 5 cm kvar tills krystningen, detta skulle ta tid tänkte jag. Men icke...

Eftersom det var så fullt hade de inget rum till oss när vi kom in. Eller de hade ett "men det var fortfarande blött" som barnmorskan sa. Det tog ett tag innan jag förstod att hon menade att det var blött efter moppning, och inte något annat. Ganska snart fick vi dock komma in, och då körde jag på med lustgasen. Efter kanske tio minuter bestämde vi att de skulle sätta sterila kvaddlar precis som förra gången. Sterila kvaddlar gör skitont att få. Förra gången upplevde jag det som att kvaddlarna var bland det värsta, så var det inte den här gången, trots att de satte 13 stycken, men jag vet inte om de hann göra så mycket resultat för ganska snart kände jag att jag behövde krysta. Det var en mycket starkare känsla än förra gången, och den kom ju förstås också mycket snabbare. Förra gången höll krystningen på i 2½ timme och tillslut fick de hjälpa till med sugklocka, men jag upplevde ändå inte att det gjorde så ont. Men den här gången skrek jag såna där avgrundsvrål som folk alltid gör på film, och så var han ute efter bara ett par krystningar.

Världens sötaste Knyte var ju förstås en lillebror, vad annars? Inte jättelik storebror, men ändå ganska lik. Fantastiskt söt och kladdig och bara lite blå. 3905 gram och 52 cm lång och kom ut cirka en timme efter att vi skrivits in på BB. Helt galet, jag trodde knappt Palten när han berättade hur mycket klockan var. Dessutom var det så fullt på sjukhuset så vi var tvungna att ligga i ett tillfälligt rum de första timmarna tillsammans med två olika andra patienter och sen visste de inte om Palten skulle få vara kvar över natten eller om vi skulle få vara själva, så det slutade med att vi åkte hem efter sex timmar. Vi åkte in till sjukhuset kvart över tre på natten och kom cirka kvart över ett på dagen, en lillebror plus.

Nu är vi trötta, varma och nyförälskade, och ska försöka vänja oss vid vprt nya liv som en familj om fyra. Jag och mina killar!

Fortfarande fullpackad

Fem dagar över tiden och fortfarande inget Knyte. Jag känner av magen lite grann, men inte tillräckligt.

Vi hänger inomhus och jag sitter framför bordsfläkten som snurrar fram och tillbaka dygnet runt och allt som oftast går jag ner och tar en isglass. Kotten och Palten åker till badstranden och så tittar vi på film. Idag har vi tittat på Toy Story I och II och Bilar. Bilar är nya favoriten och just nu går den dagens tredje varv i dvdn. Ja, vi är dåliga föräldrar, men med hundratusen grader inomhus och hundra procent bebis kvar i magen så tycker jag man kan få vara det. Kotten är nöjd och det är det viktigaste. Nyss vände han sig mot mig med och frågade med allvarlig röst (nästan) samma sak som bilreportrarna på filmen gör. "Var är kanin (McQueen)?"

Jag längtar efter Knytet. Längtar så det värker. Kanske kan jag omvandla längtans-värk till förlossningsvärk, om jag tar i ordentligt.

Meddelande till Knytet

Knytet, vi är sååå redo för dig nu.
Allt är tvättat, vädrat och fixat. Vi går i väntans tider. En dag till och sen blir det övertid än en gång. Kom när du vill men gärna så snart som möjligt. Vi längtar efter dig!

Allra finaste Kotten!

Fortfarande inget Knyte och eftersom det ju ändå är hela fem dagar kvar till BF får jag väl försöka att inte klaga. Men man är ju väldigt sugen på att träffa den lilla nu. Dessutom är det sjukt varmt inne hos oss så det känns extra jobbigt att vara höggravid nu.

Men Kotten underhåller så gott han kan. Hans favoritfilmer är Toy Story I och II, och de är faktskt riktigt bra tycker jag också. Kotten gillar att härmas och det gör han även med dessa filmer. Sjunger "Jag är din bästa vän" och "När nån tyckte om mig, då var livet underbart" och ropar "mot oändligheten och vidare" och "spring som vinden, Bullseye!" Dessutom säger han egna roliga grejer som får oss att ännu mer inse att vi nog har världens bästa son. En sådan sak var när vi var hos Bratwurstarna i förra veckan och fru Bratwurst tog en bild på Palten med sin iPhone som får människor att se väldigt tjocka ut. Jag skrattade så jag trodde förlossningen skulle dra igång och tårarna rann. Kotten blev väldigt fundersam på vad som var fel med mig och sa oroligt "mamma, lugna ner dig nu!" Och i morse när vi var i badrummet tillsammans tittade han upp på mig och sa "mamma, vad snygg du är i håret!"

Fina, härliga Kotten! Du är en helt en egen individ som tycker om att ha saker på huvudet, nagellack på tårna, leka med duplo och springa snabbt som vinden. Snart ska du bli storebror och jag hoppas att det blir så där bra som vi tror det ska bli. Att du är lika förtjust i din egen bebis som du är i andra bebisar i din närhet. Att jag fortfarande kommer vara din bästa mamma och att du inte kommer känna dig alltför åsidosatt. Fina Kotten, jag är din bästa vän!

Ja, må Kotten leva!

Den senaste veckan har vi haft inte mindre än 3 kalas för 1 stycken 2-åring. Först ett kalas för familjen på lördagen, sen för vännerna på söndagen och sen ett litet minikalas på självaste födelsedagen då Kottens gudmödrar, dvs faster och moster, plus kusiner kom förbi. Han har fått tusentals fina paket, lärt sig sjunga Ja må du leva och nästan lärt sig blåsa ut födelsedagsljus. Han har fortfarande en ovana att suga in luft istället för att blåsa ut den och han suger inte tillräckligt hårt för att släcka någonting. Man kan se en klar trend i hans paketskörd. En hel del Mumin, ganska mycket Barbapapa,

en rejäl hög Toy Story

och massor av Duplo
.

Dessutom har både Kotten och Palten fått sommarlov den här veckan så nu är vi redo för prinsessbröllop, semester på
västkusten och ankomsten av Knytet.

Förhoppningsvis dröjer inte den där sista så där superlänge. Jag skulle bli väldigt glas om den här bebisen inte ligger och jäser lika länge som storebror gjorde, men så blir det väl antagligen. Bäst att ställa sig in på förlossning någonstans runt den 25 juli. Men vi packar med oss babyskydd och BB-väska på semestern ändå. Lite bara för att, men mest för att lugna Palten.

Vi hörs om några veckor!

Hannibal does daycare

Igår när vi hämtade Kotten på förskolan hade han ett bitmärke på armen. Ingen av fröknarna hade sagt någonting om det och när jag frågade vad som hänt sa Kotten att en pojke hade bitit honom. Exakt vad som hänt var omöjligt att avgöra eftersom han svarade ja på alla mina frågor. Hade du gjort någonting? Ja. Hade du bonkat pojken? Ja. Blev du ledsen när pojken bet dig? Ja. Blev du glad när pojken bet dig? Ja.

Han verkade inte ha fått några men av händelsen, men jag tyckte det var lite jobbigt att ingen sagt någonting om det när vi hämtade. Idag när vi kom berättade en av fröknarna om det och verkade tycka det var lite jobbigt att hon glömt berätta det igår. Men det var lite vagt vad som hade hänt. Hon pratade om att de ville leka med samma saker, Kotten är ju inte den som ger sig och de biter när de inte kan uttrycka sig med ord. Vad betyder det? Jag hänger med på att de vill leka med samma leksaker och att Kotten nog kan vara ganska envis, men jag vet att han kan uttrycka vad han vill med ord. Var det Kotten som lekte med något och en annan pojke kom fram och ville ha det eller försökte Kotten sno någonting som den andra pojken hade och när den pojken inte kunde säga ifrån tog han sig en tugga?

Får inte fröknarna berätta för detaljerat vad som händer? Tror de att jag ska skälla ut det här barnet eller ringa hem till föräldrarna? Man vill ju ha koll på vad ens barn gör om dagarna, kanske extra bra koll om han är en liten marodör. Jag vill i alla fall veta om min son är en sån där som bara går omkring och snor andras grejer, kanske kan jag uttyda det av bitmärkena på armarna, men ändå. Och fick den bitande pojkens föräldrar veta att han hade bitit ett annat barn. Om Kotten hade bitit någon skulle jag verkligen vilja veta det. Inte ska jag behöva fråga varje dag, har Kotten tuggat på någon idag?

Hur är det på andra förskolor?

Titta på TV!

För några månader sedan hämtade jag mitt gamla dockskåp som bott hos Barbasyster och hennes döttrar. Det hade stått i deras garage en tid och innan dess lektes det ju med ganska vilt, så det krävdes lite renovering. Palten var skeptisk till hela projektet, men alla projekt som kräver pyssel är bra projekt om du frågar mig. Mest nöjd blev jag med det här rummet
 som jag tapetserade med ett reklamutskick från Polarn och Pyret.

Kotten tycker i alla fall det är kul att ha ett dockskåp. Helst leker han med köket. Han stoppar in saker i ugnen och grinar när han har stoppat den för full så den inte går att öppna. Men härom dagen när jag lagade mat hörde jag att han lekte något nytt. "Titta TV, titta TV, titta TV" malde han på och eftersom vi inte har någon TV i hans rum var jag tvungen att smyga in och titta vad han gjorde, och det här fick jag se.
 Han hade dukat upp ett litet TV-rum på sin Briospis. "Arbrorn, bebidockan, stora bebidockan. Titta TV" 

Fina Kotten!

Ooh, scary!

Kotten har börjat vara väldigt rädd för saker. Ofta är det saker som låter, till exempel mixern, värmepumpen, eller högljudda leksaer, men det kan också vara saker som ser läskiga ut. Idag när jag kom upp på övervåningen var han väldigt rädd för något i sovrummet. Vi gick in och kollade och han pekade ut det läskiga, och jag förstår varför han blev så rädd. Det han pekade på var nämligen två av Paltens tjocka böcker i bokhyllan, Romerska rikets nedgång och fall I och II. Spökplumpen, släng dig i väggen!

Snask-Kotten

Igår kom Palten äntligen hem från sin jobbresa och nu är allt som vanligt igen, tack och lov. Det är trist att vara själva. Men han var nog ganska trött efter sammanlagt 45 timmar i buss och många, många fler med att valla runt tonåringar som mest ville slappa och festa, så nu sover han i en riktig säng och Kotten och jag tittar på Bolibompa och äter choklad.

Eller det vill säga Kotten smygäter lite choklad som han hittat på bordet. Palten hade köpt med sig en ask med praliner och den stod kvar på soffbordet från igår och när jag kom in från badrummet satt Kotten med nävan långt ner i asken och smaskade, "gott, smaka" mumsade han lyckligt. Han är ett riktigt litet snasktroll. Igår hade jag köpt fika när Palten kom hem och Kotten tyckte ändarna på
dammsugarna var goda, men inget mer. Sen provtuggade han på ett remi-kex några gånger men insåg vid varje tugga att det nog inte var något för honom, men varför ge upp, kanske nästa remi-kex smakade bättre? Nej, inte det. Egentligen har jag väl bara mig själv att skylla, det är ju ingen frågan om vem han har ärvt sin sweet tooth från. Paltens godaste är ju typ makrillsmacka.


Läget?

I morse när jag lämnade Kotten på förskolan slog det mig än en gång hur stor han blivit. Först klättrade han upp i klätterställningen och rutschade ner snabbt, snabbt och sen gick han iväg med de andra barnen på utflykt. Han stod på led och höll i ett sånt där gult snöre med öglor. Han verkade mycket nöjd och vinkade hej då utan minsta lilla darr på läppen. Min läpp darrade inte heller, inte det minsta.

Och i går tittade vi på
Charlie och Lola på Svtplay och då pratade vi om att Charlie inte var Lolas pappa utan Lolas storebror, precis som Kotten ska bli. Han såg mycket nöjd ut när jag sa det, "du ska också bli storebror". Sen satt han och sa det resten av programmet. "Lolas bror, Dii bror."

Dessutom har storkusinerna lärt honom att säga läget. Så nu säger han det på beställning och han gör det med grymt mycket attityd och knarr i rösten "läääääget?" Fina stora Kotten. Snart kommer han vara tonåring och ha mössa på sig dygnet runt och lukta svett. Min lilla, lilla pojke.


Pappa Dii

Kotten har alltid kallat sig själv för Dii. Jag tror att det kommer av att vi sa att det är du, tillexempel när vi tittade på kort på honom eller liknande. Nu när han vill ha något eller när han berättar att det är hans säger han Diis nalle eller vatten Dii. Ibland kan han säga sitt eget namn, men i nio fall av tio är det Dii. Nu har han också börjat säga Diis mamma och, roligast av allt, pappa Dii. Palten tycker dock inte att det är fullt lika roligt. Papa Dee är kanske inte någon som man vill förknippas med. Men jag tycker det är mycket roligt, och det gör Dii också.

Snack och studs

Idag har jag varit hos barnmorskan och lyssnat på Knytet och mätt magen. Det var första gången jag var där sen november så det var verkligen på tiden. SF-måttet var samma som för Kotten i samma vecka, så det lär väl bli ännu en jättebebis som ploppar ut i juli någon gång. I väntan på att Knytet ska komma tittar jag på hemmafilmer av Kotten när han var liten. Om man  bortser från att man måste lyssna på min bräkiga sörmländska så är det mycket trevligt.

I helgen har Kotten börjat prata på ett helt nytt sätt. Förut sa han alltid orden ett och ett, men nu säger han allt två ord i taget utan mellanrum. Kommermamma. Kommerpappa. Vinkafönstret. Ätavåfflor. Låter mycket roligt. Förutom i natt när han var vaken mellan halv fem och kvart över sex och snackade. Snackade och pillade på mig och ville ligga nära, nära. Gärna med ansiktet tryckt med mitt ansikte. Det var lite svårt att sova så. Speciellt när Knytet låg inne i magen och hoppade studsmatta på min urinblåsa. En innehållsrik natt helt enkelt.


Momo

Kotten snackar en hel del. Han härmar gärna ord som han hör och pratar nästan oavbrutet. I helgen lärde han sig att han har mostrar och fastrar och och även fast han inte har helt kläm på vilka som är kusiner och vilka som är kompisar pratar han gärna om "motter" King Lear och Barbasyster. I går på förskolan lärde han sig ett nytt ord, mormor. En flicka på förskolan, vi kan kalla henne Nathalie, blev hämtad av sin mormor och hela vägen hem pratade Kotten om Nattis momo. Nattis momo. Nattis momo.

Eftersom vi inte har någon mormor i vår familj har vi inte pratat om mormor förut. Min mormor kallar Kotten för hennes namn och Paltens mormor är också död så mormor var ett helt nytt begrepp, och uppenbarligen ett spännande sådant, för på kvällen när vi skulle gå och lägga oss så började han prata om Nattis momo igen. Det gör mig ledsen. Hur lång tid kommer det dröja innan han inser att de flesta i hans ålder har mormödrar och att han aldrig kommer få träffa sin mormor. Jag vet att Barbasysters äldsta dotter Benny tyckte att hon kunde träffa Barbasysters mamma en annan dag, när hon inte var död. Hur förklarar man för ett litet barn om döden? Inte trodde jag att det skulle komma så här tidigt. Förhoppningsvis dröjer det innan han börjar fråga, jag tänker nog inte berätta och försöka förklara innan han frågar. I värsta fall får jag väl sjunga
Phoebes sång för honom.

Move your ass, Knytet!

Nu har Knytet i magen en lugn period verkar det som, och jag gillar det inte. Jag gillar det lika lite som jag gillade Kottens lugna perioder när han låg i magen. Trots att jag minns att han hade såna och till och med läser om dem och inser att det nästan är extakt samma veckor, så känns det jobbigt. Jag vill att Knytet ska sparka runt och bonka på mig mest hela dagarna, men de senaste dagarna har hen varit väldigt lugn. Någon liten enstaka stöt och spark och sen lugnt i flera timmar. 

Kom igen nu Knytet; dansa breakdance, hoppa hoppstylta, stånga mig, sparka mig, gör någonting.... hoppa på mig!

...

Typiskt. Ännu ett barn som ignorerar vad jag säger.

Gråt, gråt!

Numera går det nästan alltid bra när jag lämnar Kotten på förskolan. Han knatar in till kompisarna och sedan vänder han sig om och säger "tillbaka", dvs mamma kommer tillbaka sen, och då säger jag "ja, jag kommer tillbaka sen". Då säger han "vinka, fönstret" och sen vinkar vi i fönstret och han är alltid glad.

Men idag när jag lämnade var bara två av fyra fröknar där och de skulle börja dagen utomhus. Dessutom är det två nya barn där som behövde mycket uppmärksamhet. När jag väl skulle gå blev Kotten ledsen och kom fram tultande i sin enorma overall och ville kramas. Sen blev han upplockad av fröken och vi vinkade. Men han hade darrig underläpp hela tiden och när jag väl gick ut genom grinden och började gå hemåt hörde jag välbekant gråt bakom mig. När jag vände mig om kom den enorma overallen stapplande efter mig. Jag var kanske tjugo meter bort så jag tror inte han såg mig. Han grät och gick fram till grinden och eftersom förskolan är L-formad och själva ingången ligger inne i kroken tänkte jag att han kommer få stå där och gråta hur länge som helst och ingen kommer hitta honom. Jag var tvungen att stå kvar och vänta bakom en husknut och tillslut gick han tillbaka till de andra.

Stackers, stackers Kotten och stackers, stacker mig! Jag är fortfarande förvånad att jag inte började storgrina där och då. Full av graviditetshormoner och en gråtande pojke som tultar omkring i en enorm overall och letar efter mig. Gråt, gråt, gråt!


Inte så sportig, men trevlig

Nu har Palten haft sportlov i en vecka och vi hade stora planer som innehöll både renovering, umgänge och luncher på stan. Som vanligt blir det ju inte som man tänkt sig. Dagarna rusar förbi och inte en enda vägg har blivit tapetserad. Men vi har umgåtts med familjen och inhandlat både tapeter och golv och Palten har målat taket, listerna och elementet en första omgång. Dessutom har jag hunnit fylla år och vi har varit på Skansen med Kotten för första gången.

Han var väldigt facinerad av hajarna, krokodilerna och sköldpaddorna. Vi andra var facinerade av två sköldpaddor som gjorde nya sköldpaddor under en sten,
nakenråttorna som såg ut som "pillesnorkar med tänder" (King Lears beskrivning) och diverse snuskiga koraller som hängde i taket.

Kotten har desssutom lärt sig räkna. Helt plötligt började han räkna för några veckor sedan. Åtta, nio, tio... räknade han när vi gick ner för trappan. Vi visste inte hur eller varför han hade börjat men vi tyckte det var roligt, och King Lear som alltid skämmer bort Kotten köpte en bok som heter Kom räkna med mig, och nu kan han räkna till tio. Eller åtminstone till åtta och sen säger han tio två gånger. Vi är mycket stolta.

Kotten ska bli storeKotte!

När jag var gravid med Kotten insåg jag att jag inte är särskilt bra på att vara gravid. I alla fall inte när det gäller den mentala biten. Jag oroar mig för mycket. Jag oroade mig över att något skulle vara fel och att något skulle gå på tok. Till slut när han väl kom ut och var frisk och kry och alldeles, alldeles riktig och underbar så blev jag nästan chockad. Jag hade oroat mig så mycket så jag knappt vågade tro att det skulle komma ut en riktig fantastisk bebis.

Likadant är det denna gång. Från att det där andra strecket dök upp på graviditetstestet har jag oroat mig. Varit nojig och nervös och säker på att något ska gå på tok. Precis som förra gången. Ännu är jag inte helt lugn, men ultraljudet idag lugnade mig lite. Bebisen mådde bra. Hen hade ett hjärta som slog, en hjärna som såg ut som den skulle, hela bröstkorgen full med andra viktiga organ och två armar och två ben. Hen låg väldigt stilla med benen i kors och ena armen bakom huvudet, det såg riktigt avslappnat ut. Men jag nojade ju förstås på en gång och undrade om hen inte låg lite väl stilla. Men sköterskan lovade att hen hade rört på sig precis som hen skulle, så jag får väl lita på det.

Det känns i alla fall fantastiskt roligt att Kotten ska bli storebror och att vi ska bli fyra i familjen. Vi har försökt förklara för honom att det ligger en bebis i magen och när man frågar vad som bor i magen säger han bebis och så hejar han på den och klappar och pussar på magen. Om allt går som det ska kommer han vara cirka två år och en månad när bebisen kommer ut, och det känns också bra. Men jag vet med mig att jag inte kommer sluta noja och oroa mig förrän bebisen är ute. Peppar, peppar...

Suck!

Kotten är nu inne på dag fem av inskolningen, och han tycker fortfarande det är jobbigt. När vi börjar närma oss förskolan på morgonen blir han gnällig och ledsen, och när vi väl kommer in och ska ta av honom overallen är han jätteklängig och missnöjd. "Ot, ot, mamma. Ot!"säger han och tycker att vi ska ta på honom igen och gå hem. Han vill bara bli buren och när vi sen lämnar över till fröken och vinkar vid fönstret gråter han stora tårar med öppen fyrkantig mun, hans ledsnaste gråt. Kanske var det dumt att börja förskola mitt i den värsta mammighetsperioden och samtidigt som han har öroninflammation som skavt hål på trumhinnan. Men vad ska man göra. Dessutom var hans inskolningsfröken inte där idag heller. Kanske börjar hon senare, men jag fick i alla fall lämna över till en av de andra fröknarna. Hur mycket ska en inskolningsfröken vara borta under inskolningen egentligen?

Nej, jag nojjar bara en massa. Kanske beror det på att jag sitter här hemma och känner mig onödig. Det värsta med att inte ha något jobb och ingenting att göra om dagarna är att man känner sig så otroligt överflödig. Jag har inget syfte att fylla, ingenting att göra. Självklart har jag tusen saker jag kan göra. Jag diskar och tvättar och plockar undan, men det märks knappt för så fort det blir kväll ser det lika stökigt ut igen som tidigare. Därför försöker jag fylla dagarna med sysslor. I går bakade jag bröd och idag tänkte jag baka bullar. Mina sysslor lär inte göra mig snyggare, men de gör mig i alla fall gladare. Vad mer kan jag göra, några förslag?

Tidigare inlägg
hits