Mötet med mjäkiga pappan

I förmiddags cyklade vi. Det var säkert fyra år sedan jag cyklade. Jag hade ju förstås inte glömt bort hur man gör, men ovan är man ju. Och att cykla höggravid med en tvååring i barnstol på pakethållaren har jag ju aldrig gjort förut. Men det var trevligt. I alla fall till en början. Vi stannade till vid ett tivoli. Ni vet ett sånt där när ingen av de som jobbar där pratar svenska, man kan inte räkna med att de var nyktra när de satte ihop den knackiga bergochdalbanan och man kan vinna många fula, plastiga saker. Kotten vägrade ta av sig cykelhjälmen så vi såg ut som väldigt nervösa förstagångsföräldrar när han åkte griståget.

Efter det cyklade vi till en strand som ligger här i närheten. Det var varmt och skönt och en hel del folk badade och solade. Vi hängde vid gungorna och fikade blågula dammsugare. Det fanns en bil vid gungorna också och en pojke som var i Kottens ålder. Pojken var där när vi kom, men han satt inte i bilen så då satte sig Kotten där. Men det skulle han inte ha gjort. Pojken blev jättearg och började gorma "nej, min, nej, min, nej, bilen, bilen!" Kotten satt kvar i bilen, fortfarande med cykelhjälm på sig, och tittade lite fundersamt. Ganska snart började pojken kasta sand på Kotten. Kotten missförstod dock denna handling och trodde först att den andra pojken bara skulle ge honom sanden så han sträckte fram sin knubbiga hand. Jag satt på en bänk bredvid och höll i mig för att inte få ett utbrott a la
IKEA-pappan.

Men något som jag gillar nästan lika illa som det IKEA-pappan gjorde då var det strand-pappan gjorde idag. Nämligen ingenting. Eller inte ingenting, han sa till lite grann, mest för syns skull kändes det som. Jag vet inte exakt vad han sa för han pratade inte svenska, men han sa allt lite så där lamt och från sin plats på gräset tio meter bort. Efter ett tag kom han fram och hindrade pojken från att kasta ännu mer sand på Kotten och borstade av Kottens byxor lite, men that's it. När hela händelsen upprepade sig en kvart senare och den j-a snorungen  pojken inte bara kastade sand och skrek nej när Kotten försökte klättra upp i bilen utan även sa dumma dej till Kotten flera gånger reagerade han ungefär likadant. Satt och sa saker med lugn röst från sin plats på gräsmattan. Det var tydligt att hans son sket fullständigt i honom men han gjorde ingenting åt det. 

Jag skulle skämmas om mitt barn kastade sand och skrek på andra barn på lekplatsen och jag tycker inte heller att mitt barn ska behöva behandlas så när han är där. Men man har ju ändå någon slags inre spärr när det gäller att säga till andras barn. Och det känns som att de ska bete sig lite värre än att kasta sand innan denna spärr släpper. Kanske är det i själva verket pappan man borde säga till? Men det gör man ju inte heller. Man är bara artig, tyst och irriterad. Hur ska man annars bete sig på självaste nationaldagen?

Buhu!

Igår gick jag in i v. 30 och det känns som det är flera år kvar till BF. Jag känner mig stor och tung och otymplig. Jag måste gå på toaletten hela tiden och om jag inte sover med en enorm kudde mellan knäna så får jag ont i höfterna och går som en pensionerad pingvin. Jag måste planera hur jag klär på mig. Om jag inte tar på mig strumporna innan jag tar på mig byxorna blir det väldigt jobbigt, det värsta är när jag ska ta på mig skorna, allra helst mina Converse.

Jag förstår inte varför det känns så mycket jobbigare den här gången. Magen är inte större, snarare mindre och jag har inte gått upp med. Ioch för sig vägde jag mer denna gång än förra så jag väger ju mer nu än jag gjorde i v.30 med Kotten. Dessutom har jag fått bristningar på magen. Jag fick lite förra gången, men det var i v. 41 men nu har jag redan fått och de sitter runt naveln, jättefult. När Knytet är redo att komma ut lär jag se ut som en polkagrisorm som har svalt en tremanssoffa. Buhu!


What the F?!

Känner att jag är inne i en riktigt svacka. Dels är det november-Sverige som kör ner mig i skiten. Allt är grått och trist och blött. Dels är det vetskapen att jag kanske inte har något jobb i vår vilket innebär att Kotten antagligen inte kommer kunna börja på förskola heller, och i värsta fall måste Palten ha sitt jobb långt-bort-i-stan kvar och veckopendla. Det känns otroligt jobbigt.

Jag har ingen ork att prestera på jobbet. Jag vet att jag bara ska vara här en månad till och trots att jag trivs så känner jag mig så less. Jag gör bara minsta möjliga insats hela tiden. Rättar det som behöver rättas, planerar det som behöver planeras och betar av mina lektioner för att sen kunna gå hem så snabbt som möjligt. Mycket har ju att göra med att jag vet att jag inte ska vara kvar här, så det känns så poänglöst alltihop. När det är konferans och de diskuterat vårterminen. Ja ja, det blir nog bra.

Dessutom drar vårt j-a hallprojekt ut på tiden eftersom idioterna som bodde i huset innan oss valt att lägga klinkersgolv rakt på den gamla korkoplastmattan. Vem gör så?! Till och med jag vet att man inte gör så. Det är som jag alltid sagt. Klinkersgolv är grunden till allt ont. Nu står Palten i hallen varje kväll och bilar bort gammalt klister och jag brottas med Kotten som vill läsa tusen trista böcker och klämma mig på tuttarna. Ska det vara så här? Var är mitt fasta jobb? Var är december? Var är ett jobb till Palten? Var är en hall utan unken doft från golvet?

Harry Potter och de irriterande biobesökarna

Palten och jag har varit på bio för första gången sen Kotten föddes. Harry Potter, såklart. Filmen var mycket bra, men själva bioupplevelsen lämnade en hel del att önska.

Det började med att det var superlång kö till popcornen, och en ännu längre kö till biljetterna. När filmen nästan hade börjat var det fortfarande några kvar framför i godiskön men i biljettkön var det bara en kvar. Jag bytte kö och Palten gick på toa. När jag kom fram och sa "en mellanpopcorn" tittade tanten i kassan bakom mig på den icke existerande kön och började oja om att hon kunde ju inte sälja popcorn till mig när det var fullt med folk i den andra kön. "Men det är ju helt tomt bakom mig" försökte jag, men icke. Jag morrade lite och gick tillbaka till min kö, som tur var fick jag stå på samma plats. Men då tillkännagav kärringen att nu när kön var tom kunde hon sälja godis och popcorn, och då rusade hälften av vår kö dit på en gång. Jag blev så arg att jag stampade med min runda fot och morrade högt. Flera i kön bakom tyckte också det var konstigt. 

När vi väl kom in och satte oss var jag fortfarande skitarg. Jag var tvungen att profylaxandas en lång stund för att lugna ner mig. Lagom till filmen började var jag glad igen. Men det höll inte i sig länge. När jag går på bio oroar jag mig för två saker. Att jag ska hamna bakom någon lång karl med affro, vilket sällan händer, och att jag ska hamna i närheten av folk som pratar. Nu hamnade vi nära TVÅ såna sällskap! Dels några medelålders tanter bakom oss som satt och tjoade och snattrade från och till, men lyckades alltid tystna precis när mitt tålamod höll på att ta slut.  Dels några tonåringar bredvid oss som pratade och kom med tonåriga inlägg av typen "åh shit", "eh jaha??" och " men gud!" och dessutom satt och drog sig i håret. Tjejen som satt närmast mig hade någon slags tics tror jag. Hon satt med en hårslinga i ena handen och sen drog hon den mellan andra handens pekfinger och långfinger. Dra, dra, dra. Hela filmen igenom såg jag hennes dragande i ögonvrån och hörde fjs, fjs, fjs från hennes hår. Jag höll på att bli galen. Hade jag haft en liten sax hade jag klippt av den jädra hårslingan, eller ännu bättre hade jag varit Harry Potter hade jag kunnat göra det med hjälp av magi. Nu fick jag bara beklaga mig högljutt efteråt och hoppas att hon hörde.

Varför gör folk så här? Varför betalar man 80 kronor för att spendera två och en halv timme i ett mörkt rum med en massa främlingar om man verkligen inte vill se filmen? Nästa gång vi går på Harry Potter ska vi gå på en premiärvisning, för då är det antagligen bara andra HP-nördar där, och de är nog också så där andaktigt tysta som jag är. Fast det blir ju jobbigt om man hamnar bakom någon stolle med trollkarlshatt. Då är ju nästan långa farbror afrohår att föredra. Svårt...

Suck!

Det är lite dött här som ni säkert märkt. Dels beror det på att jag jagar efter vild-Kotten när han flänger  runt som en vätte mellan spisen, TVn och min underklädeslåda, och dels beror det på att jag mest känner frustration och ångest inför hösten och jobben som aldrig dyker upp. Inget av detta är särskilt roligt att läsa om tror jag, och Kottens vilda upptåg hinner jag inte ens skriva om, så... Jag hoppas jag är tillbaka med roliga nyheter snart.


Den blåaste av måndagar

När man trodde att man inte kunde bli tröttare, då vaknar Kotten fem på morgonen. Innan det vaknade han tolv, halv två, kvart över tre och fyra. Dessutom regnar det ute och jag fixar inte att gå ut och gå i en och en halv timme. Om jag inte hade sju extra graviditetskilon kvar att släpa omkring på kunde jag ha bakat något smaskigt. Men nu har jag det, så jag får väl suga på en morot eller något annat spännande. Detta kommer bli en blue monday.


The way of the Blocket?

Jag gillar att handla på Tradera. Både köpa och sälja. Om man skulle vara lite elak skulle man kunna säga att jag är en Tradera-addict. Men om man skulle vara snäll skulle man bara säga att jag var ekonomisk och tänkte på miljön. Hur som haver, jag har aldrig handlat på Blocket. Jag har varit inne där och snokat runt några gånger. En eller två tillfällen har jag till och med mailat och frågat om en vara. Men så idag bestämde jag mig för att köpa något för första gången. Och så gick det åt skogen. Jag hade mailat några gånger med människan om en svart Brio lära gå vagn. Hon skrev att den fortfarande fanns kvar. Jag skrev att jag ville köpa den och undrade ifall Palten kunde hämta den med bilen på väg hem från jobbet någon dag. Hon skrev ja hör bara av er. När jag sedan skickade nästa mail, vilket skedde inom en timme från hennes mail fick jag svaret "tyvär, den är redan såld." Va?! Vad hände? Är detta Blocket vett och etikett? Går det till så här på Blocket? Is this the Blocket way? För då vill inte jag vara med.

Vad säger ni vana Blocket-handlare?

Vilka är ni?

Jag vet att många andra som bloggar irriterar sig över detta, och nu måste jag liksom dem skriva av mig kring ämnet. Människor som läser ens blogg men aldrig kommenterar. Varför?

Igår hade 39 personer läst min blogg och en hade kommenterat. Vad gjorde ni andra 38? Orkade ni inte kommentera? var det inget som var intressant? Visst ni inte hur ni skulle göra? Jag menar inte att man alltid måste kommentera allt man läser, vissa kommenterar då och då och det är jättetrevligt. Men det känns ändå som om ett stort gäng läser men aldrig kommenterar, och det känns tråkigt. Man skriver ju och delar med sig och hoppas att andra ska bemöta det man skirver, men icke! Sen blir man ju nyfiken över vilka det är som läser. Kanske har de trevliga bloggar som man helt har missat. Jag har bett om detta tidigare, men inte fått något vidare resultat, men nu försöker jag igen. Vilka är ni som läser, kan ni inte lämna något litet avtryck här nere. Det är inte svårt. Tryck bara på kommentarer och skriv något! Kom igen nu, you can do it!

Baby-besserwissern

I helgen var vi på fest. Kotten var det enda barnet där, men det fanns en person där som också hade barn, två stycken vilket genast gjorde honom till expert på alla barn, inklusive Kotten. När han kom till festen hade Kotten blivit trött och hungrig så jag ammade honom, och eftersom det var ont om sittplatser satt jag vid bordet. Kotten låg alltså i min famn och sov. "Hur gammal är han, 15 månader?" undrade Besserwissern. 15 månader?! Visst är han lång och rund, men 15 månader? Då är man väl runt 85-90 cm, och det är 15-20 cm längre än han är nu. Om han är så j-a duktig så borde han väl se skillnad på en sexmånaders och en 15-månaders bebis?

Dessutom strödde han visdomsord omkring sig i all oändlighet. Så här är det. Jag avskyr när människor gör så, tror att de vet mycket mer om mitt barn än mig. När vi skulle åka sa han "Och sen vet ni ju att ju längre ni håller honom vaken nu på kvällen, desto längre sover han i morgon bitti". Nej, det vet vi inte för så är det inte med vårt barn, ville jag säga, men det sa jag inte. Vem dog och gjorde honom till världens Baby-besserwiser? Jag kräver en omröstning.

Puckon med pälsmössa

Jag och Kotten har varit hos King Lear i helgen. Vi åkte dit i torsdags och då passade vi på att träffa fru Bratwurst och miniwursten.Grabbarna var stora killar och satt i varsinn barnstol och åt puré när vi var ute och lunchade. Det kändes mycket märkligt. Men trevlig.

Men sen på hemvägen stötte vi ihop med ett pucko. Vi gick i bredd på trottoaren, en bred trottoar. Ungefär tre meter framför oss höll en gubbe med pälsmössa på att korsa vår väg. Vi gick inte jättesnabbt och hade gubben bara fortsatt i samma takt hade våra vägar aldrig behövt mötas. Men gubben hade tydligen gått omkring och samlat på sig irritation över barnvagnar och nu ville han ta ut det på någon. Nämligen mig. Han stannade framför vagnen och väntade tills jag kom fram. Då sträckte han upp handen och tog tag i vagnen och snäste "ta det lite lugnt här" med tysk brytning. "Hade du bara fortsatt gå hade jag ju inte kört på dig" svarade jag. "Jag har dåliga knän!" fräste gubben tillbaka samtidigt som han började gå mot mig och vagnen. Mina beskyddarinstinkter väcktes till liv och jag fräste tillbaka "du rör inte vagnen igen!" Gubben började då peta på mig med ett av sina långa, tyska fingrar, "jag rör på dig, jag rör på dig, skitstövel!" Här fick jag hindra min första instinkt att sparka kräket på smalbenet, eller ännu hellre ett av hans dåliga knän, och istället gormade jag " ta den där pälsmössan och kör upp den i arslet!". Resten av eftermiddagen ägnades åt att vara förbannad. Varför finns det så många idioter? Och varför stöter man på dem så ofta när man är i Stockholm? Och varför har de pälsmössa? Dagen efter träffade jag en överklasskärring på NK med pälsmössa. Pälsmössa med guldtyg i mitten. Fint som kattskit i vällingen.


Varning! Inte för lättstötta läsare!

Jag har utvecklat min första allergi. Den kom redan under graviditeten. Om jag ska vara riktigt ärlig så fanns den nog i mig från första början, låg där latent. En latent allergi. Jag talar själklart om min allergi mot registreringsskyltar på vagnar. I hate them! Sorry, alla som har registreringsskyltar och älskar dem. Om ni vill kan ni trashtalka lite om bruna briovagnar eller nåt annat.

Jag vet inte riktigt varför jag stör mig så mycket på registreringsskyltar. De är helt enkelt fåniga. Speciellt den jag såg idag. The boss. Va?! Är inte det irriterande så säg.

Jag har också en teori om att de som har registreringsskylt på vagnen är de som har såna där fåniga tröjor med bebis skrivet på magen när de är gravida. Och döper sina ungar till något med y och z. Typ Ronya eller Vanya eller Zandra eller något liknande. Förlåt till er också. Ni är säkert sketasnälla. Nu får ni prata skit om människor med empireskurna graviditetskläder och barn med farbrornamn. Det är helt ok med mig.


Kärringchaufförapan, en ny slags tjejapa.

I dag fick jag det än en gång bevisat att tjejapor finns i alla former och åldrar. När de blir äldre förvandlas de bara till kärringapor. Lite rynkigare, lite surare.

Jag, Kotten och Ålle-Bålle hämtade Blonda-My och henens kompis från dansen och på hemvägen tog vi bussen. Jag, Kotten och tjejerna fick åka grattis och Ålle-Bålle hade åkt tidigare så han kunde åka på samma biljett. Trodde vi. Men tydligen tyckte den väldigt blonderade, väldigt sura kärringchaufförsapan att hon skulle stämpla igen. Ålle-Bålle hann inte, och tordes säkert inte heller, protestera och kom bak till oss med en snopen min. Jag kände mig ansvarig och tog på mig vuxna moster-rollen och gick fram.

-Visst kan man åka på den här biljetten en timme, sa jag och visade remsan.
-Ja, sa kärringapan utan att titta.
-Men du har stämplat igen, fast tiden inte hade gått ut, sa jag och ansträngde mig för att låta trevlig även fast hon var otroligt nonchig.
-Jaha, sa kärringapan utan att titta. 
-Men du har stämplat igen, försökte jag igen.
Här tar kärringapan remsan och börjar fiffla.
-Ursäkte besväret, men det är min systersons remsa och han behöver den när han åker på sin tennis, försökte jag släta över lite.
-Då ska inte din systerson lägga ner remsan på bordet för då stämplar jag, vresade kärringapan ur sig surt samtidigt som jag börjat gå tillbaka till vagnen. Men här surnade även jag ihop och gick fram igen.
-Han är elva år. Tycker du det är något som alla elvaåringar ska känna till. Att man inte ska lägga ner åkremsen?
-Ja, om man har en biljett ska man känna till det.

Sura, dumma kärring! Hur många kände till det? Jag gjorde det inte. Jag kanske skulle sagt att den var stämplad om jag åkte och kanske skulle jag ha sagt att Ålle-Bålle skulle göra så. Men jag tänkte inte på det. Jag hade fullt upp med att få på vagn och två åttaåringar med ryggsäckar och skridskor på bussen. Kanske kunde kärringapan ha tagit sig lite tid att titta på åkremsan som den försynte elvaåringen med toppluva och tennisraket sträkte fram. Men eftersom remsan råkade nudda bordet så var det kört. Faktiskt. Det borde han ha vetat!

Nix!

Har någon provat Nix? Jag skaffade det för några veckor sedan men de ringer ändå. Jag vet inte om det har att göra med att vi flyttade nyligen och fick nytt telefonnummer eller så ringer de oss för att de vet att jag inte kan säga nej tack i telefon. Sen vi flyttade in har de ringt om fyra olika tidningsprenumerationer, två bokklubbar, rakhyvlar, två sorters trosor och nu precis ringde de och skulle lura på Palten kalsonger. Men när han inte var hemma fick han stackars fru bestämma. Aldrig kommer man undan. Dessutom har de ringt och ställt frågor några gånger också, olika undersökningar.

Av totalt tio erbjudanden har jag tackat ja till sex och av dessa var det var noll jag verkligen ville ha. Jag trodde nix skulle göra susen, men icke! Varför väljer man att jobba som telefonförsäljare? Vill man någonsin bli uppringd av en sådan? Nix!

mrs Pitepalt och magen

Igår vågade jag mig in i en provhytt för andra gången sen Kotten ploppade ut. Det var inte en vacker syn. Alla mammabyxor som jag fortfarande har på mig börjar kännas trista, men det praktiska med dem är att de döljer magen, och magen behöver döljas. Den behöver inte tas ut och luftas i provrumsbelysning. När jag ringde och beklagade mig för Palten frågade han förvånat "men, vad har hänt med magen?" ...eh, ja Kotten har hänt!

Jag måste börja träna. Promenera och Situpsa. Vad som helst. Men varför är det så tråkigt och trist och kallt och herregud nu regnar det också! Näe, bäst jag sitter inne och kollar på tv.


J-a BVC!

Jag är arg på min BVC, eller Kottens är det väl egentligen. Hur kan man bara bestämma att det inte ska vara någon mammagrupp mellan juni och januari, bara för att BVC ska omvandlas i januari? Det är ju hur många mammor som helst som blir utan mammagrupp. Däribland denna mamma. Denna mamma som nu istället blir ivägtvingad på babyrytmik där hon måste dansa och lära känna andra mammor. Denna mamma som måste gå på öppna förskolan där alla känner varandra och ingen pratar med henne. Denna mamma som idag fick prata med en av fröknarna som kom fram och satte sig hos henne och pratade en lång stund. Hon såg väl att jag var helt ensam och utstött. Jag är ett mobbat barn som fröken får ta hand om!

Jag gillar inte såna här påtvingade umgängesformer. Jag vill bara sitta hemma och titta på tv-serier på dvd om det är det som är alternativet. Och King Lear, kom inte med det där att Kotten behöver lära känna andra barn. Han är tre och en halv månad, han skiter i de andra ungarna. Han kommer lära känna folk på dagis. Mammorna går bara dit för sin egen skull. Och den här mamman vill skita i det för sin egen skull. Borde hon inte få det då?

mrs Pitepalt morrar

Ni som läser denna blogg och känner mig på rikt vet att jag ibland kan bli en smula irriterad på saker, människor eller företeelser. Vissa gånger är det befogat, och andra är det kanske lite överdrivet. Ofta är jag inte heller så arg som det verkar, jag gillar bara att morra. Men efter att ha spenderat en halv dag i ett väldigt varmt Stockholm med lite halvkinkig Kotte inser jag att det finns mycket i Stockholm man kan irritera sig på. Säkert skulle detta vara lika irriterande hemma i lilla staden, men här finns så många fler människor, så det finns så många fler att irritera sig på. Till exempel:
- Människor som har bråttom till något viktigt, viktigt ställe och måste gena in framför vagnen. De har nyligen gått bredvid och sedan skuttar de in precis framför. Det märkliga är alltid att när de sedan är framför vagnen så går de inte snabbare än vad jag gör. Så resultatet blir att jag först måste stanna vagnen hastigt eftersom de kommer sättande som någon sabla Lille Skutt, och sedan får jag ändå snigelgå bakom dem flera kvarter (eller okej då, meter, för sen går jag om, moahaha!). 
- Andra man irriterar sig på är sådana som går framför en när man går över övergångsstället och vill gå på den platta delen. De har stora platta fötter som lätt kan lyfta upp till trottoarkanten och jag har runda däck och en sovande Kotte. Varför måste de gå på den platta delen?
- Att alla har Bugaboo-vagn. Är de superbra, eller? Jag fattar inte. Det kanske är annorlunda i andra stadsdelar, men i Vasastan har verkligen varenda människa en Bugaboo. Det är som när man gick på högstadiet och alla hade Champion-luvtröja och uppklippte jeans. Är det inte trist att ha precis samma som alla andra? Sorry, alla som har Bugaboo, ni är säkert jättesnälla och rara, jag skulle nog inte irritera mig på detta om det inte var för alla som skuttade in framför min vagn. När jag väl börjar kan jag inte sluta. Det är mer som en fråga, en stilla undran.
- Fast det har också lite att göra med irritationen över människor som inte flyttar sig när man kommer med vagn. Detta gäller även andra mammor, ofta dem med Bugaboo som ser trendiga och smala ut. Jag menar inte att människor ska flytta på sig utan anledning, men om de ser att de står i vägen och de kan flytta på sig, men väljer att inte göra det och bara låtsas som om det regnar. Då blir jag irriterad!
- Jag blir även irriterad på kärringar som måste kommentera saker angående ens barn. Det här har
Skolfröken bloggat om tidigare. Kärringar som vet vad som är fel. "Han är trött, han vill nog ha mat, han fryser om fötterna det är därför han hickar." Igår när jag gick till tåget var Kotten supertrött, men ville inte somna utan bara skrek. Gallskrek hela vägen till tåget. Han hade ätit precis innan vi gick och fått ny blöja, så jag visste att det bara handlade om att han inte ville ligga i vagnen. Men så går vi förbi tre kärringar. "Oj, det var en ledsen bebis!" Nähä, det hade inte jag märkt. Jag trodde han var superdupe- glad och lycklig. De menar säkert inget illa, men det är ändå irriterande. Sluta kommentera! Varför gör de det? Är det bara för att tycker de har levt längre än man själv. Jag går ju inte omkring och ordbajsar ur mig saker lite allmänt så där. "Oj, det var en ful jacka!", "Usch, vilken trist liten kort tantfrisyr!", "Nämen ojdå, vad mycket parfym man kan ha på sig!" Det ska jag nog börja med....

Vad jag dock inte borde börjat med var denna blogg. Den är redan alldeles för lång och trist, och listan över människor och beteenden jag irriterar mig över är inte alls slut. Men det får bloggen vara. Nu. Slut.

Å, så trist!

Jag är så ointresserad av fotboll så det är skrämmande. Palten å andra sidan är inte det. Därför är vårt hem nu fyllt av fotbollsljud från TV:n, han sitter i soffan och önskar att något av lagen ska vinna och jag önskar att vi hade haft två TV-apparater. Det är inte helt rättvisst att man ska behöva vara höggravid samtidigt som det är fotbolls-EM. Som om tillvaron inte är tillräckligt irriterande och påfrestande? Att isglassen är slut i frysen kan få min underläpp att börja darra.

Mer Calippo åt det gravida folket, och mindre fotbollshuliganer!

För vi har tagit studenten...

.... fy fan vad jobbigt att bo precis bredvid torget idag.

Idag tar tonåringarna studenten här i stan. Den enda dagen på hela året när nästan alla treor är i skolan. Eller nu är de ju inte i skolan längre. Nu åker de lastbilsflak förbi vårt fönster. Lastbil efter lastbil med högtalare och skrikiga tonåringar. Magnus Uggla är nog populärast tror jag. Får man vara sur, tjock fröken och inte glädjas med dem utan bara önska att de ska åka hem och fira vidare? Jag vet ju att jag ändå kommer få ligga och lyssna på dem i natt när de går förbi här och skriker ännu mer om hur j-a bra de är.

Nu blev Bryan Adams tydligen populär igen också. Och Tina Turner, det var oväntat.


Fast när man tittar på dem så blir man ju lite glad. De är så små och glada och alldeles, alldeles vitklädda. Det känns lite sorgligt att jag inte får vara med och se mina treor när de är små och glada och vita.


Mitt kära internet

På lördag flyttar vi ju till vår nya lägenhet. Men tydligen kan inte Telia koppla in internet förrän gud vet när. Damen som bodde där innan var gammal som gatan så hon hade inte internet, och av någon anledning kunde de inte säga hur lång tid det skulle ta förrän vi hade flyttat in och vårt telefonabonnenmang var inkopplat, vilket sker på fredag. Detta kanske innebär att vi inte har internet förrän om flera veckor! Hur ska det gå?

Först kommer jag sitta och vänta på Kotten i flera, flera dagar, medan Palten är på jobbet och jag är stor och tung och inte kan röra mig, och sen när Kotten kommer kan jag inte blogga om hur fin h*n ser ut och hur stor badringen jag sitter på är. Hur ska detta gå?


One, two, three, four...

Palten och jag har antingen mest otur med grannar, eller så är vi de jobbigaste grannar man kan ha, som bara klagar och störs. Härom veckan upptäckte vi att tonåringen och hans familj tydligen har flyttat ut. Hipp hipp hurra tänkte vi snabbt och sen blev det lördagskväll....

Vi hade åkt hem från Barbasyster och co en dag tidigare för att hinna rätta, planera och packa på söndagen och när vi satt i soffan och dels tittade på Ben Stiller och Malin Åkerman och dels höll på att suga upp jättefåtöljen i rumpan av alla pinsamheter, hör vi hur grannarna börjar spela musik. Hög musik. Alltså musik på hög volym. Inte musik som är hög i sig. Jag hade dock föredragit det senare. Vi trodde först att det var tonårstjejen under som hade fest, men det visade sig att det var familjen som flyttat in ovan. Vi har bara sett en tjock liten tjej i tioårsåldern (okej, jag vet jag är en hemsk människa men hon skulle nästan kunna brotta ner mig, och det säger en del) en mamma i 40 - 45-årsåldern och en jättestor lastbil som brukar stå parkerad utanför vårt köksfönster. Vi antar att lastbilen hör ihop med någon slags karl. Men nu visade det sig att mamman fått ledigt från både tjock unge och jättestor lastbil och hon och hennes vänninor bestämde sig för att fira det med en massa skön musik. Detta ackompanjerat av tjo och tjim och stampa foten i golvet och sjunga med till musiken högre än vad den riktiga sångaren gör. Eller ska jag säga sångarna. Detta var nämligen deras favoritlåt.

Jag kan bara meddela att Five faktiskt inte make you get down now. Hade de inte gått ut vid elvasnåret hade jag gotten up och tagit ut lite graviditetshormoner på dem. Så det så! 

Tidigare inlägg
hits