Could they be more withe trash?
Nu tittar jag på förlossningskliniken igen, trots att Palten skäller på mig i mobilen. Men den här gången förvånas jag mest över hur korkade folk är. Först var det en sjuttonåring och hennes make (?!) som var med. Hon ville ha epidural men när de sa att mannen var tvungen att gå ut under tiden ville hon inte det och då vägrade han gå och hon kunde inte få någon epidural. Två timmar senare hade hon ångrat sig och han kunde gå ut tjugo minuter så hon kunde få sin epidural. Hur knäpp får man bli?
Nästa mamma skulle föda sitt andra tvillingpar och det första hette Antonia och Antinio... Suck!
Nu har sjuttonåringen fått sitt barn också. Hon skulle heta Juvina. Tack och lov att man inte bor i USA.
OMG, mamman som skulle få sitt andra tvillingpar har fått det nu. Dejon och Deja skulle de heta!! Var är det här för människor?!
Nästa mamma skulle föda sitt andra tvillingpar och det första hette Antonia och Antinio... Suck!
Nu har sjuttonåringen fått sitt barn också. Hon skulle heta Juvina. Tack och lov att man inte bor i USA.
OMG, mamman som skulle få sitt andra tvillingpar har fått det nu. Dejon och Deja skulle de heta!! Var är det här för människor?!
Barbaskön, a.k.a. Barbabastard
Jag har två favoritfigurer, Barbapapa och Mumin. Som tur är har dessa figurer nu även blivit Kottens favoritfigurer, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på alla Barbas och mumin som finns här hemma. Muminfilmerna har han ju gillar länge, och nu har han även blivit tokig i Barbaböcker. Han kan namnge alla figurer i böckerna, inklusive Ackoo (Jakob) och Lita (Lisa). Jag är mycket stolt! Den som tog längst tid att lära sig var Barbaskön, men man förstår ju han är lite misstänksam. Varför är han luden? Hade Barbamama varit ute på dåligheter eller vad? Och varför är ingen annan fundersam? Om jag var Barbapapa skulle jag ha ett allvarligt snack med min fru.
Något annat som jag funderar över är just Ackoo och Lita. Vilka är deras föräldrar och hur slapphänta är de? De låter ju ungarna åka med överallt. De åker jorden runt med Barbapapa när han letar efter Barbamama, de flyger i Barbamama och Barbapapa till en ödé ö i tropikerna, de åker med i rymdraket till Mars när Barbapapa plockar upp ett musikaliskt meddelande och nu i det senaste inköpet åker de med Barbafamiljen och alla jordens djur i en rymd-ark till en annan planet, och då är ju föräldrarna kvar på jorden och går omkring med syrgasmasker. Man förstår ju att Ackoo och Lita vill vara med överallt, om jag kände Barbafamiljen skulle jag också hänga med dem jämt. Men föräldrarna känns ju fruktansvärt lata. Fast ioch för sig, om Kotten ville hänga med Barbagänget skulle han nog få göra det, fast då skulle jag följa med. Den där Barbaskön kan man ju inte riktigt lita på...
Något annat som jag funderar över är just Ackoo och Lita. Vilka är deras föräldrar och hur slapphänta är de? De låter ju ungarna åka med överallt. De åker jorden runt med Barbapapa när han letar efter Barbamama, de flyger i Barbamama och Barbapapa till en ödé ö i tropikerna, de åker med i rymdraket till Mars när Barbapapa plockar upp ett musikaliskt meddelande och nu i det senaste inköpet åker de med Barbafamiljen och alla jordens djur i en rymd-ark till en annan planet, och då är ju föräldrarna kvar på jorden och går omkring med syrgasmasker. Man förstår ju att Ackoo och Lita vill vara med överallt, om jag kände Barbafamiljen skulle jag också hänga med dem jämt. Men föräldrarna känns ju fruktansvärt lata. Fast ioch för sig, om Kotten ville hänga med Barbagänget skulle han nog få göra det, fast då skulle jag följa med. Den där Barbaskön kan man ju inte riktigt lita på...
Kotten ska bli storeKotte!
När jag var gravid med Kotten insåg jag att jag inte är särskilt bra på att vara gravid. I alla fall inte när det gäller den mentala biten. Jag oroar mig för mycket. Jag oroade mig över att något skulle vara fel och att något skulle gå på tok. Till slut när han väl kom ut och var frisk och kry och alldeles, alldeles riktig och underbar så blev jag nästan chockad. Jag hade oroat mig så mycket så jag knappt vågade tro att det skulle komma ut en riktig fantastisk bebis.
Likadant är det denna gång. Från att det där andra strecket dök upp på graviditetstestet har jag oroat mig. Varit nojig och nervös och säker på att något ska gå på tok. Precis som förra gången. Ännu är jag inte helt lugn, men ultraljudet idag lugnade mig lite. Bebisen mådde bra. Hen hade ett hjärta som slog, en hjärna som såg ut som den skulle, hela bröstkorgen full med andra viktiga organ och två armar och två ben. Hen låg väldigt stilla med benen i kors och ena armen bakom huvudet, det såg riktigt avslappnat ut. Men jag nojade ju förstås på en gång och undrade om hen inte låg lite väl stilla. Men sköterskan lovade att hen hade rört på sig precis som hen skulle, så jag får väl lita på det.
Det känns i alla fall fantastiskt roligt att Kotten ska bli storebror och att vi ska bli fyra i familjen. Vi har försökt förklara för honom att det ligger en bebis i magen och när man frågar vad som bor i magen säger han bebis och så hejar han på den och klappar och pussar på magen. Om allt går som det ska kommer han vara cirka två år och en månad när bebisen kommer ut, och det känns också bra. Men jag vet med mig att jag inte kommer sluta noja och oroa mig förrän bebisen är ute. Peppar, peppar...
Likadant är det denna gång. Från att det där andra strecket dök upp på graviditetstestet har jag oroat mig. Varit nojig och nervös och säker på att något ska gå på tok. Precis som förra gången. Ännu är jag inte helt lugn, men ultraljudet idag lugnade mig lite. Bebisen mådde bra. Hen hade ett hjärta som slog, en hjärna som såg ut som den skulle, hela bröstkorgen full med andra viktiga organ och två armar och två ben. Hen låg väldigt stilla med benen i kors och ena armen bakom huvudet, det såg riktigt avslappnat ut. Men jag nojade ju förstås på en gång och undrade om hen inte låg lite väl stilla. Men sköterskan lovade att hen hade rört på sig precis som hen skulle, så jag får väl lita på det.
Det känns i alla fall fantastiskt roligt att Kotten ska bli storebror och att vi ska bli fyra i familjen. Vi har försökt förklara för honom att det ligger en bebis i magen och när man frågar vad som bor i magen säger han bebis och så hejar han på den och klappar och pussar på magen. Om allt går som det ska kommer han vara cirka två år och en månad när bebisen kommer ut, och det känns också bra. Men jag vet med mig att jag inte kommer sluta noja och oroa mig förrän bebisen är ute. Peppar, peppar...
Feel bad-TV
Jag har ju fortfarande inte fått något jobb och trots att jag försöker fylla dagarna med nyttiga sysslor, typ städa, sortera och baka, blir det ändå tid över. Denna tid spenderas mycket framför TVn, trots att det mesta som går på dagarna är skit. Vissa program fastnar man dock för, trots att man kanske inte borde. Ett sådant program är Förlossningskliniken på fyran. Hittills har jag sett diverse mammor som fått massor av missfall och liknande, en bebis där de inte kunde se vilket kön den hade och en bebis med en 1½ kg tumör på ryggen. Jag vet inte riktigt varför jag tittar på programmet, men ändå stänger jag inte av. Alla bebisar som föds är blå, små, nästan helt orörliga och väldigt blodiga. Dessutom får man se mycket annat gojj. Närbilder av kejsarsnitt och annat snusk, men så fort det anas en snippa så suddas det. Otroligt amerikanskt.
Jag har inget minne av att Kotten var så där blå och orörlig när han kom ut. Men det kanske beror på att alla bebisar som föds på tv väger typ 2 kg och Kotten vägde dryga 4. Han kom utpromenerande med fotbollsdojjor och cylinderhatt.
Nu är det ett par som döper sin son som ligger i kuvös, bara ifall att... Nej, nu byter jag kanal!
Come and knock on our door...
... så släpper vi in er i vår vackra, vackra hall som äntligen är färdig. Ett litet snabbt projekt som bara tog två månader att avsluta. Men oj, så fint det blev.
Äntligen har jag fått tapetsera med min all time favorittapet som jag varit sugen på i typ tio år. Dessutom har Palten lagt in ett nytt fräscht klinkersgolv.
Han är så duktig, min man. Händig, allmänbildad och stilig, och inte särskilt förtjust i när jag lägger ut bilder på vårt hem. Så jag smörar lite i förväg, ifall han blir ilsk...
Äntligen har jag fått tapetsera med min all time favorittapet som jag varit sugen på i typ tio år. Dessutom har Palten lagt in ett nytt fräscht klinkersgolv.
Han är så duktig, min man. Händig, allmänbildad och stilig, och inte särskilt förtjust i när jag lägger ut bilder på vårt hem. Så jag smörar lite i förväg, ifall han blir ilsk...Suck!
Kotten är nu inne på dag fem av inskolningen, och han tycker fortfarande det är jobbigt. När vi börjar närma oss förskolan på morgonen blir han gnällig och ledsen, och när vi väl kommer in och ska ta av honom overallen är han jätteklängig och missnöjd. "Ot, ot, mamma. Ot!"säger han och tycker att vi ska ta på honom igen och gå hem. Han vill bara bli buren och när vi sen lämnar över till fröken och vinkar vid fönstret gråter han stora tårar med öppen fyrkantig mun, hans ledsnaste gråt. Kanske var det dumt att börja förskola mitt i den värsta mammighetsperioden och samtidigt som han har öroninflammation som skavt hål på trumhinnan. Men vad ska man göra. Dessutom var hans inskolningsfröken inte där idag heller. Kanske börjar hon senare, men jag fick i alla fall lämna över till en av de andra fröknarna. Hur mycket ska en inskolningsfröken vara borta under inskolningen egentligen?
Nej, jag nojjar bara en massa. Kanske beror det på att jag sitter här hemma och känner mig onödig. Det värsta med att inte ha något jobb och ingenting att göra om dagarna är att man känner sig så otroligt överflödig. Jag har inget syfte att fylla, ingenting att göra. Självklart har jag tusen saker jag kan göra. Jag diskar och tvättar och plockar undan, men det märks knappt för så fort det blir kväll ser det lika stökigt ut igen som tidigare. Därför försöker jag fylla dagarna med sysslor. I går bakade jag bröd och idag tänkte jag baka bullar. Mina sysslor lär inte göra mig snyggare, men de gör mig i alla fall gladare. Vad mer kan jag göra, några förslag?
Nej, jag nojjar bara en massa. Kanske beror det på att jag sitter här hemma och känner mig onödig. Det värsta med att inte ha något jobb och ingenting att göra om dagarna är att man känner sig så otroligt överflödig. Jag har inget syfte att fylla, ingenting att göra. Självklart har jag tusen saker jag kan göra. Jag diskar och tvättar och plockar undan, men det märks knappt för så fort det blir kväll ser det lika stökigt ut igen som tidigare. Därför försöker jag fylla dagarna med sysslor. I går bakade jag bröd och idag tänkte jag baka bullar. Mina sysslor lär inte göra mig snyggare, men de gör mig i alla fall gladare. Vad mer kan jag göra, några förslag?
Inskolningen fortsätter
Kotten spenderar nu sin tredje ensamma dag på förskolan utan mig. Han grät stora tårar redan innan vi gick in och ville mest bara krypa ner i vagnen igen och gå hem. Dessutom är hans favvo-fröken ledig idag, så det fick bli en av de andra som höll i honom vid fönstret och vinkade hej då. Det kändes inte bra i mammahjärtat. Men förhoppningsvis blev det bättre när jag hade gått. De har inte ringt än. Men favvo-fröken borde vara där alltid, det tycker både jag och Kotten. Men hon måste ju förstås också få vara ledig ibland. Kanske.