mrs Pitepalt

Nu är det bara några timmar kvar till D-day, dop-dagen. Fast egentligen är det ju redan D-day, så vi får väl kalla det zero hour eller något annat. Igår var vi i lokalen och ställde i ordning lite, och ni kan ju tänka er hur glad Momzilla blev när hon upptäckte att det fanns fem bord även fast hon bara sytt fyra dukar! Jag var helt säkert på att det var fyra bord och därför sydde jag bara fyra dukar. Det var nog tur att det inte fanns mer tyg när jag kom hem vid halv nio för då hade jag nog släpat fram symaskinen. Nu fick jag nöja mig med att spritsa några muffins.

Just nu äter jag frukost och väntar på att frostingen ska stelna lite så jag kan spritsa de sista muffinsarna. Kotten tittar på barnprogram för döva och snackar som bara den. Antagligen bara för att stajla inför skådespelarna i programmet. Och Palten sitter i fåtöljen och funderar över om någon, döv eller ej, verkligen tycker barnprogram för döva är roligt. Vi tror alla på nej. Till och med Kotten, därav hånet. Alltså mot det fåniga programmet, inte mot hörselskadade in general. Palten tycker inte att man ska håna någon. Men så är han ju en godare människa än mig. Alltså god som medmänsklig och snäll, inte god som smaskig, som I ate his liver with some favabeans and a nive Chianti.

Nej, det här blev ett mystiskt inlägg. Jag skyller på pre-dop-stress. Förlåt!

Idag ska jag handla till dopet. Palten är på jobbet och jag ska köra Millenium Falcen själv till stora ICA. Det regnar och är halt och snöigt. Jag ska ha med mig Kotten, vagnen, babyskyddet, skötväskan och en drickaback som jag ska panta. När jag sen kommer hem igen ska jag först parkera bilen, jag måste säkert fickparkera, morr! Sen ska jag åbäka mig upp med alla saker igen. Kotte, vagn, inte babyskydd som får vara kvar i bilen, skötväskan, en full drickaback som är så tung, så tung och säkert två eller tre påsar. Om jag känner Kotten rätt kommer han säkert vara ilsk och skrika sitt argaste skrik hela vägen hem.

Ibland känns vardagen lite besvärlig. Men bara lite. Mest Kotte-härlig!

På lördag ska Kotten döpas. Ni som läste bloggen innan bröllopet kanske minns att jag blev en aning.... ja, vad ska jag säga, besatt. Ja, besatt är nog rätta ordet. Bridezilla sa systrarna. När jag nu ligger vaken om nätterna och funderar på hur jag ska dekorera borden eller hur jag ska frakta 120 muffins till festlokalen inser jag att jag blivit besatt igen. Jag har blivit Momzilla.

Fast om jag ska vara riktigt ärlig slog det mig faktiskt igår när jag var och köpte tyg för att sy fyra dukar eftersom de som fanns på borden var så fula. Jag håller på att brodera dem as I blogg.

Så det finns nästan bara en sak att säga: Hej, jag heter mrs Pitepalt och jag är en Momzilla

I morse när Kotten låg och luftade, på mage - hans bästa, blev det plötsligt väldigt brunt där bak. Eller snarare senapsgrönt. Han la en liten, liten present till mig på filten. När jag sen försökte plocka upp och bära in honom till skötbordet tog han ett stadigt tag om mitt hår varpå jag stupade. Och jag stupade rakt på en humla! Eller egentligen stupade jag i en liten hög med bajs, med knäet först. Inte trevligt. Men det är väl helt enkelt en småbarnsförälders glamorösa liv. Fläckat av kräkfläckar och senapsgrönt bajs.

Kotten börjar bli stor. Och vild! Varje kväll när vi ska sova ska han inte sova. Han ska ligga och vifta med sina knubbiga vader i luften, läsa och tugga på allt som jag läser och snacka, snacka, snacka. När han sitter i babysittern gungar han och och viftar med armarna. Dessutom har han börjat rullar runt som bara den och nu kan man verkligen inte lämna honom ensam i soffan eller sängen. Härom dagen när vi hade badat på morgonen låg han och luftade på en filt på golvet i vardagsrummet. Jag gick in i sovrummet för att hämta kläder, jag var borta högst två minuter och när jag kom tillbaka låg han en och en halv meter bort med sin lilla nakna rumpa i vädret. Duktiga, vilda Kotten... Vänta nu, han är vilda bebin!

Han kommer bada i toaletten och prata med vargar och promenera omkring i en väska. Och jag kommer se ut som hans mamma. Päronkropp, tre spretiga hårstrån på huvudet och alltid släpa mig omkring i något färglöst gammalt nattlinne och förkläde. Buhu! 

Angående mitt förra inlägg och era kloka kommentarer, jag kan absolut söka men då tycker jag att jag ska vara tydlig redan i ansökan att jag inte vill börja jobba förrän i höst. För låtsas jag som om jag vill börja jobba på bums och sen när jag väl är där så vill jag något helt annat, då kommer de nog tycka att jag är helfläng och då har jag ju bränt mina broar där. Eller?

I går hittade Palten ett jobb på arbetsförmedlingens hemsida. Ett gymnasielärarjobb i vår stad. Heltid, tillsvidare och mitt ena ämne, det var bra om man hade ett till ämne som var ett huvudämne, vilket jag har. Bara bra alltså. Förutom att man skulle börja jobba i januari! Jag kan inte börja jobba i januari. Kotten kommer inte ens vara sju månader. Han kommer fortfarande vara liten som en tesked. Visserligen en ganska rund och tung tesked, men ändå en tesked. Jag vill inte lämna honom och gå till jobbet. Jag kan inte. Visst kan jag inte? Jag har redan bestämt mig för att inte söka, men visst gör jag rätt? Eller hur?

Idag sov Kotten till halv elva. Jag satt framför TVn och strök kläder och tittade på Top Model. Det var trevligt, men lite märkligt. Jag har blivit så van vid att ha honom bredvid mig hela tiden så när han är någon annanstans vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Nu är han bredvid mig. Han gungar babysitter och jag tittar på Gilmore Girls på dvd och försöker skaffa motivation till att gå ut och gå. Och nu har jag skrivit det här så nu kommer jag få skäll av King Lear. Det gör det inte lättare att gå ut och gå. Men det ökar på mitt dåliga samvete. Kanske får jag mer motivation om jag klär av mig kläderna och ställer mig framför spegeln. Nej, det låter som en dålig idé. Jag har ju slutat tittat på skräckfilm för att det är så läskigt, så spegelplanerna verkar vara en väldigt dålig idé. Dålig, dålig, dålig! Bäst jag tar en muffins och tittar på ett till avsnitt. Inte alls lika läskigt.

I morse var vi på babysim och gjorde vårt första dyk. Kotten tyckte det var rätt okej. Han gjorde sin ledsnaste min med hängande underläpp direkt när han kom upp, men sen blev det bra igen. I omklädningsrummet efteråt sa en av de andra mammorna "det är så skönt att de blir så trötta efteråt". Hennes bebis är liten som en tesked och sover säkert i sjutton timmar efter simmet. Det gör inte Kotten. Han vaknade klockan halv nio och simmet var nio. Efter det har vi handlat på Coop, tuttat, bytt blöja, gungat i hoppgunga, legat lite på mage i soffan, snackat med pappa i sängen, ätit morots- och potatispuré, bytt blöja igen och nu ligger han på soffan och gymmar. Han vill inte sova.

Igår var vi på middag hos kompisar som bor några mil bort. Vi åkte hem vid tio. Först skrek han i tjugo minuter och sen satt han bara tyst och vaken i bilstolen. Han somnade kanske femtio minuter efter vi kommit hem. Först låg han och snackade och sparkade med sina tjocka ben i sängen. Vad är detta? Ska inte bebisar sova?

I och för sig sov han till tio i både fredags och lördags, men ändå.... Sov nu!

I dag fick jag det än en gång bevisat att tjejapor finns i alla former och åldrar. När de blir äldre förvandlas de bara till kärringapor. Lite rynkigare, lite surare.

Jag, Kotten och Ålle-Bålle hämtade Blonda-My och henens kompis från dansen och på hemvägen tog vi bussen. Jag, Kotten och tjejerna fick åka grattis och Ålle-Bålle hade åkt tidigare så han kunde åka på samma biljett. Trodde vi. Men tydligen tyckte den väldigt blonderade, väldigt sura kärringchaufförsapan att hon skulle stämpla igen. Ålle-Bålle hann inte, och tordes säkert inte heller, protestera och kom bak till oss med en snopen min. Jag kände mig ansvarig och tog på mig vuxna moster-rollen och gick fram.

-Visst kan man åka på den här biljetten en timme, sa jag och visade remsan.
-Ja, sa kärringapan utan att titta.
-Men du har stämplat igen, fast tiden inte hade gått ut, sa jag och ansträngde mig för att låta trevlig även fast hon var otroligt nonchig.
-Jaha, sa kärringapan utan att titta. 
-Men du har stämplat igen, försökte jag igen.
Här tar kärringapan remsan och börjar fiffla.
-Ursäkte besväret, men det är min systersons remsa och han behöver den när han åker på sin tennis, försökte jag släta över lite.
-Då ska inte din systerson lägga ner remsan på bordet för då stämplar jag, vresade kärringapan ur sig surt samtidigt som jag börjat gå tillbaka till vagnen. Men här surnade även jag ihop och gick fram igen.
-Han är elva år. Tycker du det är något som alla elvaåringar ska känna till. Att man inte ska lägga ner åkremsen?
-Ja, om man har en biljett ska man känna till det.

Sura, dumma kärring! Hur många kände till det? Jag gjorde det inte. Jag kanske skulle sagt att den var stämplad om jag åkte och kanske skulle jag ha sagt att Ålle-Bålle skulle göra så. Men jag tänkte inte på det. Jag hade fullt upp med att få på vagn och två åttaåringar med ryggsäckar och skridskor på bussen. Kanske kunde kärringapan ha tagit sig lite tid att titta på åkremsan som den försynte elvaåringen med toppluva och tennisraket sträkte fram. Men eftersom remsan råkade nudda bordet så var det kört. Faktiskt. Det borde han ha vetat!

Vissa gånger när jag råkar se ett barnprogram kan jag tycka det är ganska fåningt och fundera på om barn verkligen gillar det. Men när Kotten sitter framför TVn och skrattar högt åt tre vuxna karlar som är utklädda till katter och dansar runt och sjunger, då vet jag att det inte kan bli för fåningt. Det kan bara bli roligt.

Kotten är helt klart sin fars son. Inte för att jag trodde något annat. Men nu är det verkligen bevisat. Palten har ganska stor mun. Inte så att han kan dra överläppen över huvudet och svälja, men nästan. I går visade Kotten att han också har en mun att räkna med. Han stoppade nämligen in hela sköldpaddshuvudet i munnen. 
 Det är ju enormt, lika stort som hans hand. Jag spår en lysande framtid. När han väl lärt sig stå ska jag lära honom att shotsa tuttemjölk utan att använda händerna. Ni vet genom att ta hela glaset i munnen. Vi kommer tjäna miljoner!

Jag har alltid tyckt att det är svårt att ta emot komplimanger. När vi åkte till Piteå på höstlovet flög vi ihop med Paltens syster och hennes kollega och Paltens syster berättade för sin kollega att jag hade en "jättebra blogg". Vad säger man då? Säger man ja låter det som om man själv tycker att det är en jättebra blogg, säger man nej låter det som om man inte vill att folk ska veta att man har en blogg eller att man inte vill att just den personen ska gå in och läsa och säger man ingenting verkar man vara en trulig tonåring som fiskar efter uppskattning. Typ jag väger två kg men säger att jag är sååååå tjock bara för att andra ska säga att man inte är det.

Jag blir jätteglad när någon säger något positivt om mig eller min blogg, men jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta det. Komplimanger om Kotten är däremot lätta att ta emot, för där håller jag alltid med. Ja, visst är han söt. Ja, absolut han är väldigt begåvad som kan göra pruttljud med munnen. Ja, säkert kommer han bli president eller kung eller Brodwaystjärna när han blir stor.

Hur tar ni emot komplimanger?

Idag har vi haft en lugn dag. Ätit frukost bestående av hemmagjord müsli, fil och kaffe.
Men eftersom jag fortfarande var lite nyvaken när jag skulle göra frukosten hällde jag fil i kastrullen istället för mjölk... Tur att det inte var i kaffekoppen.

Kotten har ätit palsternacks- och potatispuré som är hans favoritmat, förutom hakklapp förstås.


Nu ska jag dricka kaffe och titta på TV. Kotten sitter i babysittern och gungar, pruttar med munnen och tittar på Ellen.

Det här måste vara en av mina mest poänglösa inlägg på länge. Helt utan poäng.