Kan man inte få ha en annan arvedel?

Har jobbat två-tre veckor nu och redan har ångesten kommit. Är det här rätt yrke för mig? Är jag en bra lärare? Tycker eleverna om mig? Vad kommer hända i vår?

Ska man verkligen känna så när man jobbar?

Jag bestämde under mammaledigheten att jag måste jobba minst två år på samma skola för att verkligen få en riktig bild av yrket, och sen kan jag besluta om detta är rätt för mig eller inte. Men det innebär ju också att jag måste få ett fast jobb på en skola någon gång. Suck!

Ångest!

Lite i smyg sådär

Nu har jag jobbat min andra dag med elever och jag har träffat tre av mina fem klasser. Än så länge känns allt bra, jag hoppas att det fortsätter på samma sätt. Eleverna verkar duktiga och ambitiösa, men trevliga och skämtsamma, vilket är bra.

Jag hoppar bara 90% och det tycker jag faktiskt märks. Schemat är inte lika fullspäckat och än så länge känns det som om jag hinner med allt och ändå får tid över. Men det lär väl ändra sig när alla lektioner väl börjar komma igång och man får in saker som ska rättas. Men just nu njuter jag av min inte fullt så stressiga arbetsvardag. Jag sitter faktiskt till och med och bloggar på jobbet just nu, eftersom jag gjort allt jag ska inför morgondagen och torsdagen och jag alldeles strax ska åka hem. Men får man göra så? Vad tycker ni? Dett känns lite förbjudet så där. Som att rektorn när som helst ska stövla in och skälla ut mig efter noter och sen slänga ut min från skolan iför alla elever. Som Umbridge gör med professor Trelawney....

Huvva! Bäst jag slutar blogga nu. Facebook har jag dock inte ägnat mig åt på arbetstid. Det är för mycket. Om bloggande på arbetstid är som att stjäla lite sprit från förädrarnas barskåp är Facebook som att snorta kokain i kyrkan. Det är bara för mycket!

Men kanske någongång fram i november....

Hello, it´s me the teacher formerly known as mrs Pitepalt

Nu har jag jobbat tre dar på min nya skola och jag har inte grinat en enda gång. Eller nästan en gång när vi hade en konferans och en tidigare elev var där och berättade om sin skolgång och hennes mentor, en man på kanske 55 kom fram och berättade, märkbart rörd, hur stolt han var över henne, då grinade jag nästan. Men det tycker jag kan vara okej.

Annars känns allt bra. Alla är trevliga, förrutom de där få undantagen som alltid finns, men det är bara att vänja sig. Dock har inte eleverna kommit än och det känns ju fortfarande lite pirrigt. De där duktiga, måldrivna, studiemotverade eleverna som kommer komma och spöa skiten ur mig när jag inte kan svara på deras frågor.

Men det är så tråkigt att vara vikarie, Man är verkligen där på nåder. Alla planer och tankar för framtiden är så långt borta från mig att jag inte ens orkar beröra dem. De andra religionslärarna skulle få en spännande kurs, men jag fick nog inte gå den för den var för dyr. Någon gång i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid ska jag ha en tillsvidare tjänst!

Idag betalar vi föresten handpenning på radhuset! Jag har svårt att inte planera och inreda och välja färger dygnet runt utan istället fundera på lokala kursplaner och upplägg i svenska A.


Shit pommes frites!

I morgon börjar jag jobba! Nytt läskigt jobb. Nya elever, nya kollegor, nya lokaler. Var får man parkera? Finns det många parkeringsplatser? Måste man betala? Hur gör de med lunch? Brukar de flesta ta med sig mat eller går de ut och äter? Vilka ska jag dela rum med? Är de trevliga? Har man egen dator? Får man kolla sin hotmail på jobbet eller blir man lynchad då? Hur kommer min mentorsklass vara? Hur kommer jag klara detta? Ska jag vara ifrån Kotten hela långa dagarna? Hur ska detta gå?!

Tonåringar och deras fullspäckade scheman

Idag hade jag då min sista lektion och jobbade min sista dag. Det kändes mycket skönt, fast inte så skönt som jag hade tänkt. Det känns fortfarande som man är kvar med ena foten i klassrummet. Det blir nog bättre när vi hunnit flytta och det blir sommarlov på riktigt.

Dessutom kan jag inte låta bli att förundras över vissa elever. Även fast de vetat i mer än en månad att detta skulle bli min sista dag kom flera stycken med uppgifter och frågor om att få göra prov. En så sent som halv två på eftermiddagen. Sen när man förklarar att betygen redan är satta och underskrivna undrar de om det verkligen inte finns något man kan göra. Kan kanske inte jag prata med någon annan lärare som kan ordna något? Hur tänker de då? De har inte gjort en uppgift sen mars, och nu vill de att jag, deras höggravida lärare, ska prata med någon annan stackars stressad lärare tre timmar innan jag går på föräldraledighet, och detta med cirka två veckor kvar till betygsättning för alla andra lärare. Hur tänker de då?!

En annan elev som jag inte heller sett på flera veckor kom för att kolla sitt betyg. Han blev lite förvånad över att jag inte fått alla de uppgifter som han ju skickat på mail, för det hade han ju faktiskt gjort för länge sedan. Han kan inte komma förbi på någon av de fem senaste lektioner vi haft och kolla detta? Nej, istället kommer han förbi mitt arbetsrum och tycker det är märkligt att mailen inte kommit fram. Han hade tänkt fråga mig om jag fått dem, men han hade inte hunnit. Det är ju så väldigt stressigt att vara tonåring, så man hinner faktiskt inte söka upp en lärare på fyra veckor. Jobbigt!

Tur att jag ska vara mammaledig nu när jag låter så här bitter. Men jag tycker faktiskt om mina elever. Oftast i alla fall.

Rara, rara elever!

Man blir ofta förvånad över elever. Vanligtvis är förvåningen av det negativa slaget, men några få gånger är det en riktigt positiv överaskning. I går fick jag mig en sådan. Nästan alla tjejer i min mentorsklass dök helt plötsligt upp i arbetsrummet som en fnittrig flock. De ville ge mig en present eftersom jag ska sluta och få barn. Två stycken jättesöta  kläder
image273
och en nalle11047-271

Så rart av dem! Jag blev alldeles tårrögd. Och lite förvånad också faktiskt, över att de köpt så fina kläder. Det känns inte riktigt som man har samma smak som sjuttonåringar, men tydligen har jag det när det gäller bebiskläder.

Senare på dagen kom en annan av mina mentorselever in på arbetsrummet själv. Han hade ingen egentlig anledning att komma in, men jag märkte att det var något eftersom han inte gick. Tillslut sa han "så jag kommer aldrig se dig mer?" "nja, vem vet. Jag kanske kommer hit och hälsar på i höst". Då sträckte han ut armarna och sa "en kram?" Söta, söta elev!

Jag har sagt det förrut och jag säger det igen, gymnasiet k*****r högstadiet!

Hur stor skalle tror de att jag har?

Jag blir alltid lika facinerad när elever kommer fram till en i korridoren och frågar vad de fick för resultat på något prov de skrev för tre veckor sedan. Jag har sju klasser. Varje klass innehåller mellan 17 och 27 elever. Tror de på fullaste allvar att jag går omkring med alla deras provresultat memorerade i hjärnan? Så spännande information är det ju inte.

Det är dock främst ettorna som kommer och frågar. Antingen är treorna så mogna så de inser att deras provresultat inte är den viktigaste informationen i världen för mig, eller så har de redan frågat lärare tillräckligt många gånger och inser att det inte tjänar något på att fråga.

Rara elever

Idag efter min sista lektion kom tre tjejer i klassen fram till mig. Jag satt vid katedern och fyllde i närvaro och de ställde sig framför katedern som en fnittrig mur. Hjälp, tänkte jag. Nu kommer de skälla på mig eller ifrågasätta nåt betyg eller så. De tittade lite generat på varandra och sen sa den ena "jo, vi tycker ju det är så roligt att du ska ha barn..... så vi bara undrar ....... om du vet vad det blir. Pojke eller flicka?

Rara söta gymnasieelever! Dessa gick i och för sig i trean, så det är ju grädden på moset så att säga, men ändå. Aldrig mer högstadiet! Aldrig mer! Bara gymnasiet. Jag skulle äta många sorters bajs för att slippa jobba på högstadiet.

Vad göra?

Veckans lektioner är avklarade och min buss mot Palten och sen Stockholm går om två timmar och tjugo minuter. Jag skulle kunna ta en tidigare buss och gå lite på stan och glutta. Men jag tror varken min kropp eller min plånbok tycker det är en bra idé. Så därför sitter jag här. Jag borde vara duktig och rätta. Men det vette sjutton om jag orkar. Okej, jag rättar fem arbeten och sen får jag äta lunch. Det är väl ganska duktigt med tanke på att jag är trött och tjock?

Ångest, ångest är min arvedel

Som med det mesta är alltid förberedelse inför och väntan på något, värre än själva händelsen. I en väldigt avlägsen dåtid spelade jag teater. Eller låtsades i alla fall. Jag hade alltid världens scenskräck. Innan jag skulle gå in på scen höll jag på att dö av ångest och nervositet och det jag mest funderade över var vilken kroppsdel jag skulle kunna bryta eller skada för att slippa framträda. När jag väl stod där var det inte lika farligt. Fast jag tyckte aldrig det var roligt, så därför blev min karriär väldigt, väldigt kort. Ungefär som systrarna formulerade det i sitt tal på bröllopet när de skulle beskriva min gymnasietid "en liten del teater, en liten del författande och en ganska stor del alkoläsk och cigaretter".

Samma känsla har jag dock inför skolan. Inte riktigt så dramatiskt som inför teatern, men så blir man ju dock mindre dramatisk ju äldre man blir och ju längre man kommer från teatervärlden. Men känslan av att det är väldigt jobbigt innan finns kvar. Innan en vecka -  på söndagen, innan en skoldag - på morgonen och innan en lektion - i arbetsrummet, då känns allt väldigt tungt och trist. Sen går man in i klassrummet, och ofta är det inte roligare än man föreställt sig. Men det är inte så trist eller hemsk som man förväntat sig (oftast) och snart är lektionen över. I går hade jag världens söndagsångest, och nu är det en lektion kvar och sen får jag gå hem. Men självklart kommer jag ha ångest inför den lektionen också. Men den börjar inte förrän om en timme och tjugo minuter, så min ångest sätter väl igång om en timme och tio minuter. Som på beställning.

Inte så mycket sport, men väl lov

Nu råder nedräkning till sportlov. Idag är det tre lektioner kvar, alla är planerade och klara. Sen är det bara tre dagar kvar, och alla lektioner är färdigplanerade då också. Jag ska försöka rätta bort så mycket som möjligt innan sportlovet och sen ska jag bara slappa och vara gravid.

Antagligen kommer jag tröttna efter några timmar eftersom Palten inte har sportlov och kommer åka till jobbet varje morgon. Men då är det ju tur att det finns internet och dvd-boxar. Det ska alla fall bli väldigt skönt att få vara hemma en hel vecka och bara lata mig.

Favvoelever, är det så konstigt?

Som lärare får man ju inte ha favoritelever. Det är den största synden (nästan) och jag minns lärare från min skolgång som hade tydliga favoritelever som fick både skriva på svarta tavlan och spela gurka. Alltså en sån refflad på musiklektioner, inte en sån grön vattning som man köper på ICA. Det var alltid så uppenbart att eleverna favoriserades och varje gång det hände vet jag att jag tänkte att så skulle inte lärare göra.

Nu när jag själv är lärare förstår jag att man får favoritelever. Men jag jobbar på att inte visa det. Det känns ju i och för sig ännu värre om man favoriserar elever som är åtta, istället för arton. Jag tror inte att de bryr sig så mycket. Men hur kan man undvika att tycka bättre om vissa elever? Om en elev alltid jobbar flitigt på lektion, jämt lämnar in i tid, alltid säger hej och hej då och är allmänt trevlig och intresserad, och en annan elev alltid kommer sent men ber knappt om ursäkt, aldrig har med sig böcker, papper eller penna. Varken jobbar på lektionerna eller hemma, och ägnar all tid åt att prata om sin fritid eller vara dryg och uppkäftig. Vilken människa föredrar man? Det är väl bara titta på hur världen ser ut utanför skolan. Inte får den lata dryga mer vänner än den trevliga och intresserade?

Men som jag sa, jag tänker på att inte visa för mina elever om jag tycker bättre om vissa, och jag tror att jag inte gör det heller. Visar alltså. Tycker bättre om gör jag absolut. Vill bara förtydliga så jag inte får en drös ilskna tonårsföräldrar efter mig.

Men jag kan säga att jag har en absolut favoritklass. De är min bästaste, bästaste klass och jag gillar dem mer än någon annan klass. Men det spelar ju ingen roll, för det vet ju varken de eller någon av de andra klasserna. Så dem tänker jag fortsätta ha som favoritklass. Så det så!


Några timmar senare...

Den här torsdagen gick snabbare än jag hade trott. Lektion i ett fram till lunch och sen lektion med mina mentorselever där de fick information inför kommande år. Nu skulle jag haft en lektion till men klassen hade tydligen varit på någon skolfest igår och en femtedel var "sjuka", så då struntade vi i att ha någon. Känns lite poänglöst att ha lektion med fem stycken och sen få upprepa allt nästa lektion igen.

Så nu är lektionerna slut för idag. Kanske borde jag planera upp hela nästa vecka innan jag går hem. Eller så går jag bara hem. Svårt beslut...


Får jag gå hem snart?

Sitter här och väntar på att min första lektion ska börja, och jag känner mig så omotiverad och trött. Jag vill bara gå hem och lägga mig framför TV:n i mjukisbyxor. Bara dona och fixa och titta på bebispryttlar på nätet. Inte jobba och ha lektioner och behöva prata med människor. Varför känner jag så här? Jag har aldrig tyckt att det har varit världens roligaste att vara på jobbet, men när man väl är här får man ta dagen som den kommer och sen gå hem. Men nu har jag verkligen ingen ork överhuvudtaget. Beror det på graviditeten, eller är det bara jag?

Pust och stånk!

Idag har jag haft en sån där dag när man inte hinner andas mellan lektionerna.
Dagen började klockan 8 med möte som höll på till klockan 9 när min första lektion började, den slutade 10.10 och då planerade jag fram till 11.20, när jag gick bort till personalrummet för att äta ett äpple. 11.30 började min nästa lektion som höll på till 12.30, då hade jag tio minuter på mig att äta två smörgåsar, som var min lunch, och sen körde nästa lektion i gång 12.40, och den slutade precis. Nu har jag som tur är inga fler lektioner eftersom min sista lektion har utgått eftersom de skriver prov i aulan lektionen innan, men jag måste planera upp morgondagen, och helst även en lektion till på torsdag. Fast helst skulle jag bara vilja gå hem och lägga mig. Men eftersom jag är helt värdelös på att jobba hemma, måste jag jobba här, annars blir morgondagen likadan som den här. Pust och stånk!

Utvecklingssamtal, gulp!

Idag ska jag ha utvecklingssamtal med två elever, plus deras föräldrar. Mycket läskigt!
Jag inbillar mig att föräldrarna ska tycka jag är en liten skit som inte alls borde få vara lärare. Att jag är alldeles för ung och har rosa Converse istället för fotriktiga Eco-skor. Att jag inte har någon aning om vad jag säger och att de vilken minut som helst ska ställa sig upp och skälla ut mig efter noter.

Antagligen kommer inget av det här hända. Men läskigt är det.


Hur dålig är man egentligen?

När man är vuxen och har ett jobb, borde man vara så här uttråkad då? Speciellt när man jobbar som lärare. För att vara en bra lärare måste man väl vara superengagerad och intresserad och läsa tusen böcker om sina ämnen varje kväll, och gärna sitta till klockan mitt i natten och förbereda lektioner och rätta skrivningar? Annars är man väl inte bra?
Men jag orkar inte göra allt det där. Jag bryr mig visst om mina elever, jag vill att de ska lära sig saker och tycka lektionerna är roliga och intressanta och jag försöker planera lektioner som de gillar. Men jag orkar inte sitta hela kvällarna och läsa på och förbereda. Jag gör det som krävs, och därmed basta! Men hur dålig lärare är man då?
Man vill ju vara en bra lärare. En sån som de gillar och respekterar och kommer ihåg i efterhand, men ändå orkar jag inte ägna hela kvällarna åt skolarbete. Jag är för trött och vill titta på TV och pussa på min Palt. När jag kommer hem från jobbet är jag ledig, åtminstone om jag kan vara det. Självklart går det ju inte alltid, och då jobbar jag. Men oftast går det, och då är jag ledig. Palten sitter mycket mer med jobbat på kvällarna. Planerar, rättar och power pointar. Han är så duktig, och säkert en mycket bättre lärare än jag.
Har man valt rätt yrke då, när man känner så här?

Vardag igen.

Nu är det efterlängtade och härliga höstlovet över. Vi har sovit, slappat, ätit, shoppat och umgåtts. Det har varit så härligt. Men hela tiden den där gnagande tanken att man borde kanske planera något, eller förbereda något, eller åtmistone använda någon av arbetsböckerna som huvudkudde när man lutar sig tillbaka i soffan med en påse smågodis, ett gäng syskonbarn och en bra Pixar-film. Men icke.

Nu har tre av dagens fyra lektioner avklarats, och jag räknar ner dagarna till jullovet. 31 vanliga arbetsdagar kvar. Tju-tju!


Ångest

Nu har jag lite ångest. Inte så mycket, men lite. Ångest över yrket, eller kanske ännu mer yrkesvalet. Är det här verkligen rätt? Vill man gå till jobbet och bara möta människor som ifrågasätter och kritiserar allt man gör eller säger åt dem att göra. Vill man gå till jobbet och riskera att bli kallad allt möjligt konstigt, skrattad åt eller ha folk som pratar om en bakom ens rygg. Vill man gå till jobbet med en knut i magen, varje morgon?

Egentligen överdriver jag nu. Det är inte alls så här illa som det låter. Orsaken till den här ångesten är egentligen bara en enda klass, och främst då en enda elev. Ko-eleven. Och varför låter jag mig påverkas så här mycket? Är det där mitt problem egentligen ligger? Borde jag bara bita ihop och skaka av mig det och inte tänka på det? Men hur gör man det? Är det sånt som växer fram med åldern eller erfarenheten? Och vill man verkligen bli så obrydd?

Dessutom är ju vardagen redan fylld med en massa ånget över dittan och dattan. Borde jag träna mer? Varför är det så stökigt hemma? Är jag en dålig lärare? Varför är jag inte intresserad av nyheterna? Är det inte helg snart? Vad i hela friden har jag gjort - ska jag jobba med det här hela livet, år efter år?

Mu!

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i kor. Inte så att jag ogillar dem. Men de har aldrig varit någon favorit. Har aldrig ägt något komönstrat eller något som ska likna en ko. Eller vänta nu, jag talade för snabbt. Jag fick en smörgåsgrill i present när jag var tonåring. En sån liten för en smörgås, och den ser faktiskt ut som en ko. Men trots detta, ingen stor ko-älskare.

Trots detta har jag idag blivit kallad en ko.image214 För första gången i mitt liv, tror jag. Av en elev. En pojkelev så klart, från min pojkklass. Jävla kossa, tror jag  de exakta orden var. Jag slängde självklart ut honom ut klassrummet.

Just nu känner jag mig inte arg. Mest lugn och idisslande. Lite som en... ko faktiskt. Sitter här och funderar. Betar av en lektion efter en annan. Om några månader behöver jag förhoppningsvis aldrig mer ha den här klassen. Någonsin. Mu!

Tidigare inlägg
hits