What the F?!
Jag har ingen ork att prestera på jobbet. Jag vet att jag bara ska vara här en månad till och trots att jag trivs så känner jag mig så less. Jag gör bara minsta möjliga insats hela tiden. Rättar det som behöver rättas, planerar det som behöver planeras och betar av mina lektioner för att sen kunna gå hem så snabbt som möjligt. Mycket har ju att göra med att jag vet att jag inte ska vara kvar här, så det känns så poänglöst alltihop. När det är konferans och de diskuterat vårterminen. Ja ja, det blir nog bra.
Dessutom drar vårt j-a hallprojekt ut på tiden eftersom idioterna som bodde i huset innan oss valt att lägga klinkersgolv rakt på den gamla korkoplastmattan. Vem gör så?! Till och med jag vet att man inte gör så. Det är som jag alltid sagt. Klinkersgolv är grunden till allt ont. Nu står Palten i hallen varje kväll och bilar bort gammalt klister och jag brottas med Kotten som vill läsa tusen trista böcker och klämma mig på tuttarna. Ska det vara så här? Var är mitt fasta jobb? Var är december? Var är ett jobb till Palten? Var är en hall utan unken doft från golvet?
Hela känslospektrat på en och samma gång
Det som lyser upp i höstmörkret är Kotten. Han är vild och glad och muar när han har ser bregottpaketet och håller hårt kring min hals när han ska sova och pussas massor. Hela tiden pussas. Blöta stora pussar med tänder eller utan. Mysigt, mysigt!
Julen känns också som ett ljus i slutet av tunneln. Få äta goda grejer, dricka glögg och tända tusen ljus, adventsljusstakar i alla fönster och världens största julgran som Kotten säkert välter så fort vi sätter upp den. Härligt, härligt!
Prisge Gud...
...datorsladden är hittad!
Men jag har inte hunnit ta så många bilder på huset än. Mycket på grund av att kameran redan var full.
Bland annat med bilder på Kotten som hjälper till att packa inför flytten.
Just nu stressrenoverar vi Kottens rum och siktar på att bli klara inför lördagens inflyttningsfest. Vi hoppas att det lyckas och att jag inte står och grinar i det fula blåa rummet sent på fredag natt.
Prisge Gud...
...datorsladden är hittad!
Men jag har inte hunnit ta så många bilder än. Mycket på grund av att kameran redan var full. Bland annat med bilder på Kotten som hjälper till att packa inför flytten.
Just nu stressrenoverar vi Kottens rum och hoppas på att bli klara inför lördagens inflyttningsfest. Vi hoppas på att det lyckas och att jag inte står och grinar i det fula blåa rummet sent på fredag natt.
Åtta år... hur gammal är jag egentligen?!
Vi har börjat renovera Kottens rum också. Jag spacklar och sandpapprar och smutsar ner mig. På tisdag kommer en elektriker och drar om lite el och sen skulle jag vilja panikmåla så allt är klart till lördag när vi ska ha inflyttningsfest, men vi får väl se hur det går. Det känns en smula stressigt. Förhoppningsvis hittar jag sladden till kameran och då kan jag visa bilder.
En god nyhet är att pappa nu har opererats och de har kollat både ditten och datten och det verkar inte ha spridit sig någonstans, så förhoppningsvis är han frisk. Jippie!
Inte helt enligt planerna...
Vissa dagar blir inget som man tänkt sig. Igår var en sådan dag. Det började med att jag skulle få sovmorgon. Vi brukar turas på helgen och Palten hade haft sovmorgon på lördagen och nu var det alltså min tur. Han och Kotten gick upp tjugo över sju. Jag kunde inte somna om först, men sen gjorde jag det lagom till de kom in igen. Klockan var då åtta och Kotten tog sig in i sovrummet, tätt följd av Palten invirad i sitt täcke. Jaha, då fick jag väl gå upp då. Palten mumlade att han kunde gå upp, men eftersom han sa det med sovröst så antog jag att det var ett erbjudande mest för syns skull. När jag väl var uppe insåg jag att klockan ju inte var åtta utan sju eftersom vi missat att ställa om klockorna.
Senare på dagen skulle vi få besök av ett par kompisar och deras lilla dotter. När Palten väl kom upp från sängen (ganska sent, typ 10, j-a sjusovare...) så skickade jag iväg honom och Kotten till Coop med en detaljerad shoppinglista. En punkt på listan var *Något gott bröd, typ limpa. Vi skulle bjuda på mackor med smaskiga pålägg och jag hade tänkt mig något gott bakat bröd som de ofta säljer. Men När Palten väl kom hem hade han med sig... rostbröd. Ett grovt rostbröd. Det är väl inte bjudbröd?! Jag, som hade stressat runt och städat hela huset, var redan sur och uppstressad och började självklart skälla på honom för att han hade köpt rostmackor när vi skulle ha bjudbröd. Han skällde tillbaka och sa att han tyckte det där brödet var gott. Vi kände oss verkligen redo för besök.
Efter det skulle jag stressa ihop en plåt muffins och sen skulle jag lägga Kotten. Jag sa till Palten att muffinsarna skulle vara inne femton minuter. Kotten vägrade somna och jag var för stressad för att trilskas med honom. När jag går ut från sovrummet märker jag att det luktar bränt. En titt på ugnen förklarar varför Någon (läs den klåfingrigaste Kotten någonsin) hade ändrat gradantalet från 175 till 300. Så muffinsarna var en smula mörkare än planerat. Sen fortsatte det i samma anda resten av dagen. Och i morse gick jag upp klockan tio i sju, dushade och gjorde mig redo för att åka hemifrån klockan åtta. När jag kommer upp på övervåningen ligger Palten och Kotten framför TVn och kollar på Bolibompa.
"Vad tidigt du gick upp" säger Palten.
"Vaddå tidigt? Gå upp klockan tio i sju om man ska gå hemifrån klockan åtta, det är väl inte tidigt?"
"Tio i sex."
"Va?!"
"Tio i sex gick du upp."
Då inser jag att vi fortfarande inte ställt om klockorna i sovrummet och jag har gått upp en timme för tidigt och att jag har nu en och en halv timme på mig att fördriva.
Men om man ska se det från den ljusa sidan ska man vara Palten. Han fick i och med detta nämligen sin tredje sovmorgon i rad. Grattis, Palten...
Om jag vore köpeman...
Vi har börjat med Kottens rum och trots att jag tycker den här tapeten är superfin kommer vi nog måla rummet. Sen vill jag måla om en stringhylla vi har hemma som nu har vita gavlar och hyllplan i obehandlat trä. Kanske ljust turkos eller grön. Eller superskarp turkos. Eller gul. Eller jag vet inte. Dessutom har vi ett litet skåp i teak där sidorna är skadade. Det skulle jag också vilja måla, men kanske lämna kvar luckorna som de är. Men där vet jag inte heller vilken färg man ska ha. Antagligen samma som stringhyllan, eller?
Nästa projekt som väntar är lilla hallen. Men Palten är väldigt bekymrad över doften där inne och funderar på om det är golvet som är boven (sånt där j-a klinkersgolv, det vet man ju hur det är... eller hur Nocken??) Så då måste vi ta dit någon som kan lukta på golvet och spänna lite på hängslena eller vad såna där nissar nu gör, och sen får vi kanske lägga om det. Svart och vit-rutigt golv är ju väldigt snygg, men kanske inte så praktiskt i en hall där man kommer in med smutsiga skor och där vagnen står? Dessutom måste vi inhandla en snygg hatthylla. Den här är ju förstås drömmen, men så dyr. Annars är ju klassiskt också bra, fast med träpinnar.
Så många val, så lite tid och kanske ännu mindre pengar. Suck!
Nära men ändå långt borta.
*Nytt hus med allt var det innebär. Jag går runt och packar upp lådor, drömmer om tapeter och intalar mig att jag inte är mörkrädd när jag är själv på nedervåningen på kvällarna, Palten går runt och sniffar på saker och oroar sig för att busken ska växa in under taket och oj vad saker kommer kosta (och packar inte upp lådor) och Kotten klättrar i trappan, leker några få små gånger på sitt rum och sover illa om nätterna.
*Jobb, elever och kollegor. Samma sak kanske, men ändå. 63 arbeten att rätta, en stycken personalmiddag att gå på och 15 minuters cykelväg till jobbet varje morgon. Jag har så dålig kondis.
*En stycket sjuk pappa. Har väldigt länge gått omkring och trott att man ska vara lite befriad från djävulskap med en mamma som dog i cancer när jag var 15, men så var tydligen inte fallet. Nu väntar vi bara på operationen.
*Arbetslös i januari?! Funderingar och tankar inför våren och vad som ska ske. Kommer jag få något jobb? Kommer Palten vara tvungen att veckopendla till sitt jobb eller kommer han få något nytt? Kommer Kotten få någon bra förskoleplats? Kommer han ens kunna gå på förskola om jag inte jobbar?
*Svininfluensa. Ska den j-a vacineringen komma någon gång?
Förhoppningsvis återkommer jag snart, vacinerad och klar, med bilder på radhuset.
Flyttkaos
Jag återkommer med bilder och info om hur det gick när vi är 08:or. Najs!!
Så länge kan ni ju läsa lite om våra många tidigare flyttar och tänka lite extra på mig när jag nu än en gång flyttar och ännu värre, flyttstädar...
Kottepuss!
F U, John Blund!
Kotten har börjat sova väldigt dåligt de senaste veckorna. I natt var han vaken mellan halv tre och fem. När jag sen gick upp och skulle sätta på mig linserna tyckte jag att jag såg himla suddigt. Kanske hade det något att göra med att jag stoppat båda linserna i samma öga... Man blir verkligen helt mosig i hjärnan när man får för lite sömn. Tur att det är studiedag idag så inga elever är här. Men stackers Palten, han har det nog inte lätt. Innan vi fick barn, och lite fortfarande, ville han gärna sova nio timmar varje natt. Eftersom han är hemma med Kotten nu var han också uppe med honom i natt mellan halv tre och fem. Han såg inte glad ut i morse när jag åkte till jobbet.
Jag blev däremot glad när jag lyckades få tag i sex stycken Stig Lindberg muggar på Coop. De har ju varit slut överallt, men så hängde jag på låset till stor-Coop som ligger på andra sidan vägen från vårt nya radhus (jippie!) och så lyckades jag få tag i några. De är så vackra!
Igår packade jag också de tre första kartongerna inför flytten. När jag hade gjort det slog det mig hur j-a jobbigt det är att flytta. Det hade jag helt förträngt. Tur att vi flyttar till ett vackert radhus (jippie!) vilket förhoppningsvis innebär att vi inte måste flytta på väldigt, väldigt länge. Three down, twothousandandnine to go!
That´s my boy!
Kan man inte få ha en annan arvedel?
Ska man verkligen känna så när man jobbar?
Jag bestämde under mammaledigheten att jag måste jobba minst två år på samma skola för att verkligen få en riktig bild av yrket, och sen kan jag besluta om detta är rätt för mig eller inte. Men det innebär ju också att jag måste få ett fast jobb på en skola någon gång. Suck!
Ångest!
Kan det inte vara första oktober snart?
"1950-talet möter 2000-talet
[...] De senaste åren har en stor om- och tillbyggnad nästan fördubblat centrumets storlek. Resultatet har blivit en upprustad stadskärna där den berömda 1950-talsmiljön bevarats, samtidigt som ny modern arkitektur tillkommit."
Kan det bli bättre?!
Dessutom har de HM med bra tonårsavdelningar och Lagerhaus och Topshop och de har öppet till sju alla vardagar och fem på helger! Jag är så lycklig!
Lite i smyg sådär
Jag hoppar bara 90% och det tycker jag faktiskt märks. Schemat är inte lika fullspäckat och än så länge känns det som om jag hinner med allt och ändå får tid över. Men det lär väl ändra sig när alla lektioner väl börjar komma igång och man får in saker som ska rättas. Men just nu njuter jag av min inte fullt så stressiga arbetsvardag. Jag sitter faktiskt till och med och bloggar på jobbet just nu, eftersom jag gjort allt jag ska inför morgondagen och torsdagen och jag alldeles strax ska åka hem. Men får man göra så? Vad tycker ni? Dett känns lite förbjudet så där. Som att rektorn när som helst ska stövla in och skälla ut mig efter noter och sen slänga ut min från skolan iför alla elever. Som Umbridge gör med professor Trelawney....
Huvva! Bäst jag slutar blogga nu. Facebook har jag dock inte ägnat mig åt på arbetstid. Det är för mycket. Om bloggande på arbetstid är som att stjäla lite sprit från förädrarnas barskåp är Facebook som att snorta kokain i kyrkan. Det är bara för mycket!
Men kanske någongång fram i november....
Om jag kunde drömma...
Nästan alla tjejer i min etta i svenska skrev att Twilight var deras bästa bok eller film på ett frågeformulär de fick. Jag förstår varför. Om jag var 16 skulle jag också vara kär i Edward. Speciellt när han spelas av Robert Pattinson. Dödligt farlig och har spelat med i Harry Potter. Kan det bli bättre?
Jippie!
Är jag en dålig människa nu?
Palten tyckte inte jag skulle posta det här inlägget för han tyckte det var att skryta. Men vad f-n vi har bott i skolådor och sunklägenheter i snart åtta år nu, lite kan man väl få skryta?
Hello, it´s me the teacher formerly known as mrs Pitepalt
Nu har jag jobbat tre dar på min nya skola och jag har inte grinat en enda gång. Eller nästan en gång när vi hade en konferans och en tidigare elev var där och berättade om sin skolgång och hennes mentor, en man på kanske 55 kom fram och berättade, märkbart rörd, hur stolt han var över henne, då grinade jag nästan. Men det tycker jag kan vara okej.
Annars känns allt bra. Alla är trevliga, förrutom de där få undantagen som alltid finns, men det är bara att vänja sig. Dock har inte eleverna kommit än och det känns ju fortfarande lite pirrigt. De där duktiga, måldrivna, studiemotverade eleverna som kommer komma och spöa skiten ur mig när jag inte kan svara på deras frågor.
Men det är så tråkigt att vara vikarie, Man är verkligen där på nåder. Alla planer och tankar för framtiden är så långt borta från mig att jag inte ens orkar beröra dem. De andra religionslärarna skulle få en spännande kurs, men jag fick nog inte gå den för den var för dyr. Någon gång i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid ska jag ha en tillsvidare tjänst!
Idag betalar vi föresten handpenning på radhuset! Jag har svårt att inte planera och inreda och välja färger dygnet runt utan istället fundera på lokala kursplaner och upplägg i svenska A.
Vad studsar ni av? Vi studsar av häppnad!
Från och med den första oktober kommer vi vara bosatta i en förort nära dig. Eller nära och nära, det beror ju förstås på var du bor... Men vi är mycket nöjda. Radhuset har två våningar, världens mysigaste trädgård med smultron, stengång och persikoträd(?! Hallå, hur bra är inte det!), tvättstuga, snickarrum, tre eller fyra sovrum och två badrum! Mm-hh-mm-hh-hhhhh ajm lööving it!
Shit pommes frites!
I'm baa-aack!
Kotten är dock desto roligare att tänka på och vara med. Han har blivit stor klätterkille som klättrar upp på både soffor, bord och i fönster. Han gillar att äta grejer. Favorit sak att tugga på är smörgåsar, bär, glass, näsor och vårrullar. Han snackar en hel del också, och även om favoritordet är "den" som används i genomsnitt trehundra gånger per dag så är det även en hel del voff-voff, bä och mamma. Det här med vilka djur som säger vad har han dock ingen vidare koll på. När vi var hos min pappa nu i veckan stod han och bäade åt några fåglar i tjugo minuter.... Men har är ju väldigt söt, och det är väl det som räknas, eller?
Jag mötte Paula
Men jag oroar mig även över världsliga saker som, hur ska jag hinna motionera? Nu har jag varit ute och gått med Kotten om dagarna, ungefär en och en halv timme. Det kommer jag ju inte hinna/orka/vilja göra sen när jag jobbar. Hur ska det gå med alla program jag redan sett tusen gånger? Ska jag inte hinna se dem ännu en gång? Men framför allt, hur ska jag hinna pyssla och sy saker? Det är tillräckligt svårt att hinna sy saker när man är hemma med Kotten, och nu ska jag då försöka göra det på fritiden. Eller fritid och fritid, har man någon sådan? Jag har massa idéer i huvudet som jag vill sätta på papper, eller snarare stoppa i maskinen. Men jag vet inte om jag kommer hinna.
Den här badrocken
sydde jag i alla fall för några veckor sedan. Det är från början en gammal handduk jag hittade hos Paltens pappa, men nur är det alltså Kottens morgonrock. Eller ska jag säga Obi Wans morgonrock. Man får helt klart Star Wars-vibbar när han struttar omkring i den. Men fin är han. Till och med så fin att Paula McManus komplimenterade den när vi träffade henne på stranden när vi var och hälsade på Bratwurstarna. Jag blev alldeles till mig, värsta "Jag mötte Lassie"-ögonblicket. Men Kotten var kolugn. "May the force be with you, Paula" sa han bara och log snett. Eller egentligen sa han "titta dä, vaff vaff!", men det betyder ungefär samma sak...Harry Potter och de irriterande biobesökarna
Det började med att det var superlång kö till popcornen, och en ännu längre kö till biljetterna. När filmen nästan hade börjat var det fortfarande några kvar framför i godiskön men i biljettkön var det bara en kvar. Jag bytte kö och Palten gick på toa. När jag kom fram och sa "en mellanpopcorn" tittade tanten i kassan bakom mig på den icke existerande kön och började oja om att hon kunde ju inte sälja popcorn till mig när det var fullt med folk i den andra kön. "Men det är ju helt tomt bakom mig" försökte jag, men icke. Jag morrade lite och gick tillbaka till min kö, som tur var fick jag stå på samma plats. Men då tillkännagav kärringen att nu när kön var tom kunde hon sälja godis och popcorn, och då rusade hälften av vår kö dit på en gång. Jag blev så arg att jag stampade med min runda fot och morrade högt. Flera i kön bakom tyckte också det var konstigt.
När vi väl kom in och satte oss var jag fortfarande skitarg. Jag var tvungen att profylaxandas en lång stund för att lugna ner mig. Lagom till filmen började var jag glad igen. Men det höll inte i sig länge. När jag går på bio oroar jag mig för två saker. Att jag ska hamna bakom någon lång karl med affro, vilket sällan händer, och att jag ska hamna i närheten av folk som pratar. Nu hamnade vi nära TVÅ såna sällskap! Dels några medelålders tanter bakom oss som satt och tjoade och snattrade från och till, men lyckades alltid tystna precis när mitt tålamod höll på att ta slut. Dels några tonåringar bredvid oss som pratade och kom med tonåriga inlägg av typen "åh shit", "eh jaha??" och " men gud!" och dessutom satt och drog sig i håret. Tjejen som satt närmast mig hade någon slags tics tror jag. Hon satt med en hårslinga i ena handen och sen drog hon den mellan andra handens pekfinger och långfinger. Dra, dra, dra. Hela filmen igenom såg jag hennes dragande i ögonvrån och hörde fjs, fjs, fjs från hennes hår. Jag höll på att bli galen. Hade jag haft en liten sax hade jag klippt av den jädra hårslingan, eller ännu bättre hade jag varit Harry Potter hade jag kunnat göra det med hjälp av magi. Nu fick jag bara beklaga mig högljutt efteråt och hoppas att hon hörde.
Varför gör folk så här? Varför betalar man 80 kronor för att spendera två och en halv timme i ett mörkt rum med en massa främlingar om man verkligen inte vill se filmen? Nästa gång vi går på Harry Potter ska vi gå på en premiärvisning, för då är det antagligen bara andra HP-nördar där, och de är nog också så där andaktigt tysta som jag är. Fast det blir ju jobbigt om man hamnar bakom någon stolle med trollkarlshatt. Då är ju nästan långa farbror afrohår att föredra. Svårt...
Jag och min mörka bakgrund
Men jag fick ett lite märkligt tack-men-nej-tack mail idag. Det var ett jobb jag sökte för flera månader sen som jag egentligen inte ville ha. Det stod några klychor och sen i slutet stod det "och denna gång passade inte din bakgrund". Va?! Vad betyder det? Vad är det för bakgrund de talar om? Jag är inte uppväxt i en gömd källare under huset, jag har aldrig suttit inne och jag försörjde inte mig på att dansa kring skinande metallpålar när jag läste på universitetet. Vad är det för bakgrund de menar? Jag antar att jag aldrig kommer få veta. Men en bra bakgrund var det i alla fall inte...
Mysteriet med rått-sviskonet
Vi bor hos Paltens far, vilket är ett äventyr i sig. Fadren bor i ett stor hus själv och han gillar att samla på saker, framförallt gillar han inte att slänga saker. Om det gäller trasiga hushållsapparater, gamla tidningar eller utgången mat spelar inte så stor roll. Det som kommer in i huset försvinner sällan från huset. Vi inledde vistelsen med att städa och i ett hörn av vardagsrummet hittade vi något som vi fortfarande inte vet vad det är. Jag var övertygad om att det var ett gammalt fikon eller sviskon, men Palten (som är väldigt rädd för möss och råttor) var helt säker på att det var en mus som krypit ihop och dött nu torkat ihop till en liten boll. Palten stod i dörröppningen med Kotten på armen och pep om att jag skulle ta ut rått-sviskonet. Aldrig i livet, tyckte jag och kröp upp på en stol och petade på den torkade bollen med en lång linjal jag hittade i samma hörn som rått-sviskonet. Varför det stod en lång linjal här förtäljer inte historien, men så är det med det mesta i Paltens pappas hus. Jag kunde inte bestämma mig för vad det var, och Palten vågade inte gå tillräckligt nära för att se ordentligt. Jag tyckte vi skulle spara rått-sviskonet i en burk och rådfråga några andra. Men Palten vägrade och kallade mig för Frankenstein. När Paltens pappa kom hem tog han upp rått-sviskonet med händerna, bände och vred lite i det och bestämde sedan att det var ett fikon. Jag är dock fortfarande inte helt övertygad...
I övermorgon får vi besök av herr och fru Down Under som ska övernatta till lördagen och sen på söndagen åker vi hem. Det ska bli ganska skönt att komma hem, om inte så för att man vet vad som finns i lägenheten. Vi vet med all säkerhet att det finns varken möss eller sviskon i vår lägenhet och Kotten kan ströva omkring lite hur som helst och man vet vad han har för sig. Dessutom får jag sitta framför min gigantiska TV och titta på allt jag spelat in på min älskade dvd. Härligt!
