När Palten är borta dansar Kotten och jag på bordet
Eftersom Palten pendlar långt till jobbet brukar han sova borta två kvällar i veckan. Ikväll är en sådan kväll. När Palten är borta dansar jag och Kotten på bordet. Eller åtminstone så lever vi tonårsliv.
Palten gillar varm lagad mat och rutiner. Han tycker Kotten ska underhållas med pedagogiska lekar och rotfrukter. Jag tycker mackor är gott och rutiner är väl viktigt, men mörkrädslan överspeglar det mesta tyvär, vilket innebär att vi går och lägger oss samtidigt. Lite senare än när Kotten går och lägger sig, men knappast senare än han somnar. Vi hänger ihop i soffan och läser böcker, tittar på Svtplay eller Mumin
och kör lite med Kottens bilar. Kotten får äta färdiglagade pannkakor från Coop och kvällsmaten äter vi i soffan. Sen läser vi alldeles för många Barbaböcker och somnar i en hög i sängen. Allra helst somnar Kotten i en hög i sin säng och då kan jag krypa över till min säng och läsa böcker med läslampa och sen sova alldeles för mig själv.
När Palten är borta dansar Kotten och jag på bordet. Eller snarare när Palten är borta är jag en riktig lat och dålig mor. Men det är trevligt, det tycker både jag och Kotten. Dans, dans.
Come and knock on our door...
Äntligen har jag fått tapetsera med min all time favorittapet som jag varit sugen på i typ tio år. Dessutom har Palten lagt in ett nytt fräscht klinkersgolv.
Han är så duktig, min man. Händig, allmänbildad och stilig, och inte särskilt förtjust i när jag lägger ut bilder på vårt hem. Så jag smörar lite i förväg, ifall han blir ilsk...Suck!
Nej, jag nojjar bara en massa. Kanske beror det på att jag sitter här hemma och känner mig onödig. Det värsta med att inte ha något jobb och ingenting att göra om dagarna är att man känner sig så otroligt överflödig. Jag har inget syfte att fylla, ingenting att göra. Självklart har jag tusen saker jag kan göra. Jag diskar och tvättar och plockar undan, men det märks knappt för så fort det blir kväll ser det lika stökigt ut igen som tidigare. Därför försöker jag fylla dagarna med sysslor. I går bakade jag bröd och idag tänkte jag baka bullar. Mina sysslor lär inte göra mig snyggare, men de gör mig i alla fall gladare. Vad mer kan jag göra, några förslag?
Inskolningen fortsätter
Jävla cancer!
I julas kände jag mig lika sorgsen som vanligt. Precis efter Karl-Bertil Johnsson. Då vet man att julafton snart är slut och att det är ett år kvar till nästa jul, och det slog mig då att det var ännu en jul som mamma inte var med om, och att det nästa år skulle ha gått ännu ett år. Ett år fyllt av födelsedagar, kalas och bara vanliga tråkiga torsdagar. Allt detta hade hon missat. Igen. Och jag blev lika ledsen som vanligt. Ledsen och förbannad.
Hon hade så gärna velat vara med, det vet jag. Hon ville fira jul och ta fram alla sina tusentals tomtar, pynta hemmet med halmbockar och polkagriskransar och baka pepparkakor och koka knäck. Hon ville fira födelsedagar och kalas och ge sina barnbarn alldeles för många paket. Hon ville vara med om vanliga tråkiga torsdagar och höra om hur Kotten badar balja och har fått tillbaka sin öroninflammation och inte tycker om den nya medicinen lika mycket som kåvepenin. Hon hade velat få fåniga mms-bilder på när Kotten tittar på Mackapacka på SVT-play och höra allt om hur hans inskolning går. Hon hade varit lika spänd som jag är inför morgondagen när han ska lämnas själv där för första gången och hon hade tyckt han var exakt lika söt och underbar som vi gör när han har klätt ut sig i hatt eller blöja eller väska på huvudet.
Jag vet att hon hade velat vara med om allt det, och jag vet att framtiden har mycket i sitt sköte som hon inte heller skulle ha velat missa. Men allt det missar hon.
Jävla, jävla cancer!
Inskolning
Idag har Kotten och jag varit på inskolning på förskolan, andra dagen. Vi kom dit klockan nio och gick hem klockan tre, och OMG! Vad jobbigt det var. Inte för att Kotten var väldigt ledsen eller klänging, men bara för att det var så lång tid. Lång tid att sitta på små korta stolar, lång tid att småprata med andras barn som man inte förstår vad de säger och som bara ska mata en med små plastskedar, lång tid att vara låtsasfröken hela dagen. Dessutom dricker fröknarna inte kaffe förrän mellis. Det är väldigt många timmar utan kaffe!
Men Kotten verkar nöjd, och det är det viktigaste. Men det ska bli skönt när han får vara där själv och jag inte ska vara där. Inte för att jag inte ska vara med Kotten utan för att jag inte ska vara på förskolan, all heder åt förskolelärare! Dessutom inbillar jag mig att jag kommer göra en massa saker om dagarna när jag är hemma själv, förutom att hänga på arbetsförmedlingen och gå på spännande möten förstås, jag vill baka och pyssla och dona. Men troligtvis kommer jag bara sitta framför TVn och titta på tv-serier på dvd. Only time will tell...
Jaha...
Dessutom har Kotten fått varig öroninflammation i båda öronen. Stackers liten! Idag var vi hos läkaren och han fick penicillin. Apotekstanten tyckte man kunde ge något sött efteråt eftersom det kan vara lite beskt, och det enda som fanns hemma hos pappa (eller motta som Kotten kallar sin morfar) där vi är för tillfället är fanta. Fanta var inte gott, han spottade ut det på en gång. Men penicillin däremot, oj oj oj! Gott, gott, sa han flera gånger och när han var färdig ville han ha mer. Tur ialla fall, jobbigt att behöva tvinga i ungen medicin tre gånger om dagen som han inte gillar.
På måndag väntar förskola, hoppas bara han är bättre tills dess.
(Kanske har de där andra lärarna mer kompetens också, och stavar aldrig fel. Suck!)
Snark...
I går var jag på en intervju. En tjänst på bara 30%, två dagar i veckan och de skulle intervjua fler personer. Läskigt hur lite jobb det finns. Dessutom ringde de nu om någon tjänst på en högstadieskola, svenska och so, vilket ju inte egentligen är min kombination. Jag är lite skeptiskt till att agera Kottens nallebjörn på nätterna medan Palten jobbar långt bort i stan hela veckorna och sedan jobba heltid med en pendling på säkert 45-50 minuter enkel väg. Då tror jag nog att jag säljer mig själv på Blocket.
Varför är allt så jobbigt. Jag har så länge gått omkring och trott att allt ska bli kanon så fort vi får eget boende och kommer närmare släkt och vänner. Och nu blev det snarare ännu krångligare och vi känner ändå att vi inte bor tillräckligt nära. Blir man aldrig nöjd? Fast nu tror jag allt känns ännu jobbigare eftersom jag knappt sover om nätterna. Kan de inte sälja sömn på Blocket??
År 2009
Hängde jag med Kotten och hans runda bollfötter, saknade jag mamma och provade på något för första gången.
I februari
Fyllde jag år, skröt jag över Kotten, förvånades jag över Paltens bristande matematik-kunskaper och funderade på vad för slags pojkar jag bor med egentligen.
I mars
Älskade jag min nya dvd som pappa gav mig i födelsedagspresent, hade vi sportlov, irriterade jag mig över uteblivna kommentarer från bloggbesökare (vet inte om det har blivit någo förbättring precis, men nu bloggar jag så sällan så jag knappt kan sura känns det som) och insåg att jag nog är vuxen nu, på rikt. Men inneskor, det har jag inte...
I april
Funderade jag över om Kottens pappa heter Palten eller Povel, insåg jag att jag har dolda superkrafter, diskuterade jag och Palten vad saker egentligen heter och till slut körde jag till och med bil i Stockholm.
I maj
Visade Kotten stort intresse för matlagning eller i alla fall för kastruller, hängde han med sin favorit, Ålle-bålle, lärde sig gå och jag kände mig en smula sentimental.
I juni
Var Kotten vildare än någonsin, dessutom fyllde han ett år och slutade tutta. En innehållsrik månad, minst sagt.
I juli
Hängde vi på stranden där Kotten fick komplimanger av kändisar för sin hemmasydda badrock, gick Palten och jag på bio för första gången på över ett år och dessutom var vi i norrland där vi stötte på det hemska råttsviskonet...
I augusti
Var vi på Gotland men missade tack och lov färjekrocken, köpte vi radhus och så började jag jobba.
I september
Tog jag tydligen inga bilder, men vi packade desto mer och Palten och Kotten åkte bort.
I oktober
Hade vi fullt upp, vi hann inte ens ställa om klockorna, men fira vår årsdag hann vi.
I november
Gjorde sig Kotten extra snygg, jag var trött på november och längtade efter december.
I december
Väntade Kotten på tomten, jag slutade jobba, hela familjen fick muminfeber,
vi klädde granen, Kotten var finklädd på julafton
och dunderförkyld på nyår vilket innebar att Palten och jag firade en väldigt lugn kväll här hemma med film och glace au four
Mina förhoppningar inför år 2010 är höga. Jag hoppas på nya jobb, att jag ska ta fler bilder, kanske till och med med en ny kamera, nya bekantskaper, mindre stök och en Kotte som trivs på förskola, den 25:e januari är det dags. Spännande!
Vad hoppas ni på?
En kotte-farbror med portfölj
I morgon flyger vi upp till Piteå för att fira jul med Paltens familj. Som vanligt är vi ute i god tid med packning och annat och de sista sakerna ligger i tvättmaskinen nu och ska snart hängas upp. Varför göra saker i tid när man kan göra det i sista sekund? Dessutom skulle jag vilja köpa någon klapp till åt Kotten och kanske även kläder åt mig själv att ha på julafton. Men julshopping 23:de är väl bara skoj...
God jul på er alla!
Mumintokig
Men nu tror jag kanske det börjar gå lite väl långt. Inatt runt halv tolv när vi låg och sov vände jag mig till Palten och sa "jag pratade ju med kommunen för några år sedan om muminvärlden" "Jaha..." sa Palten en smula förvirrad och väldigt nyvaken. Vad kommunen hade svarat fick han dock aldrig veta eftersom jag toksov. Jag själv har inte heller någon aning om vad kommunen sa, men lite nyfiken blir man ju.
Om Kotten(s mamma) själv får välja
*Han behöver en fin lampa till sitt rum. Kanske en dyr, en ännu dyrare eller en superdyrfin. Den här var också lite rolig, men den påminner lite för mycket om en mack, som Kotten kallar den, och mackar hör hemma i blöjor, inte i fönster så icke.
*Några fina affischer för att liva upp hans vita väggar.
*Barbafigurer. De jag har är inte tuggvänliga och han har så väldans många tänder. De här var också fina.
*Djur. Hans favoriter är elefant, gris, lejon och fisk. Och ja, jag vet att späckhuggare inte är en fisk, men det fanns inga fiskar så...
*Pussel
*Åh, ännu fler djur! Om de var roliga för 23 år sedan är de roliga nu!
Gud, han kommer bli så bortskämd...
Screw you, Buddha!
Buddha sa att allt vara lidande och det som orsakade allt lidandet var begäret. Att människor begär och törstar efter saker hela tiden. Kanske det stämmer. Men jag tycker att halva nöjet är att ha något att se fram emot. Just nu ser jag fram emot att få gå hem och ha helg och mjukbyxor och gå på bio med Benny och äta middag och gå på glöggfest och mysa med Kotten och Palten. Jag ser också fram emot julen och alla klappar och dofter och goda grejer man kan äta. Jag ser fram emot att se Kotten fira jul. Förra året var han liten som en tesked och dessutom ganska ledsen och gnällig eftersom han just fått sin första tand. Men nu är han stor och glad och provar gummistövlar i hallen och tjuväter på en bit kladdkaka som han hittar på en tallrik på soffbordet när man inte ser. Jag tror han kommer gilla julen.
Så screw you, Buddha! Jag törstar och begär och det är alldeles, alldeles underbart!
Snart så!
Nu är det snart december. Å som vi längtar. Paltfamiljen fungerar inte så bra i november har vi märkt. Allt är mörkt och blött och tråkigt. Men nu har vi tjuvstartat med adventsstakarna och det känns genast lite ljusare. Dessutom lyser Kotten upp i mörkret när han pussas blöta pussar, dansar runt, runt på runda mattan i vardagsrummet och mantrar sitt Buddha-mantra när han leker koncentrerat. Barbasysters yngsta tjejer har hummat så där när de är koncentrerade, och nu har Kotten också börjat. Det låter mysigt tycker vi, men vi är ju hans föräldrar så det gills väl knappast. När Paltens syster och hennes familj var här i helgen frågade deras yngsta dotter varför han lät så en ko, så smaken är väl som baken.
Annars händer inte så mycket. Fortfarande inte något jobb i vår, men det är ju några veckor kvar så vem vet. Palten kommer antagligen jobba på sitt jobb långt bort och kanske behöva veckopendla, men det kommer nog funka det med. Vi är hoppfulla. Vi har hört något om förskolplats till Kotten men vi har platsgaranti till januari, så något får vi väl.
Jag längtar dock efter jul. Som vanligt. Jag vill pyssla, göra julgodis och klä granen. Men kanske inte med de vackraste, sköraste kulorna i år, jag kan tänka mig att Kotten kommer vara väldigt nyfiken på dem. Plast är ju också fint, eller nåt. Kanske tyg och trä, det hade vi något år i början. Det får det nog bli. Snart så!
What the F?!
Jag har ingen ork att prestera på jobbet. Jag vet att jag bara ska vara här en månad till och trots att jag trivs så känner jag mig så less. Jag gör bara minsta möjliga insats hela tiden. Rättar det som behöver rättas, planerar det som behöver planeras och betar av mina lektioner för att sen kunna gå hem så snabbt som möjligt. Mycket har ju att göra med att jag vet att jag inte ska vara kvar här, så det känns så poänglöst alltihop. När det är konferans och de diskuterat vårterminen. Ja ja, det blir nog bra.
Dessutom drar vårt j-a hallprojekt ut på tiden eftersom idioterna som bodde i huset innan oss valt att lägga klinkersgolv rakt på den gamla korkoplastmattan. Vem gör så?! Till och med jag vet att man inte gör så. Det är som jag alltid sagt. Klinkersgolv är grunden till allt ont. Nu står Palten i hallen varje kväll och bilar bort gammalt klister och jag brottas med Kotten som vill läsa tusen trista böcker och klämma mig på tuttarna. Ska det vara så här? Var är mitt fasta jobb? Var är december? Var är ett jobb till Palten? Var är en hall utan unken doft från golvet?
Hela känslospektrat på en och samma gång
Det som lyser upp i höstmörkret är Kotten. Han är vild och glad och muar när han har ser bregottpaketet och håller hårt kring min hals när han ska sova och pussas massor. Hela tiden pussas. Blöta stora pussar med tänder eller utan. Mysigt, mysigt!
Julen känns också som ett ljus i slutet av tunneln. Få äta goda grejer, dricka glögg och tända tusen ljus, adventsljusstakar i alla fönster och världens största julgran som Kotten säkert välter så fort vi sätter upp den. Härligt, härligt!
Prisge Gud...
...datorsladden är hittad!
Men jag har inte hunnit ta så många bilder på huset än. Mycket på grund av att kameran redan var full.
Bland annat med bilder på Kotten som hjälper till att packa inför flytten.
Just nu stressrenoverar vi Kottens rum och siktar på att bli klara inför lördagens inflyttningsfest. Vi hoppas att det lyckas och att jag inte står och grinar i det fula blåa rummet sent på fredag natt.
Prisge Gud...
...datorsladden är hittad!
Men jag har inte hunnit ta så många bilder än. Mycket på grund av att kameran redan var full. Bland annat med bilder på Kotten som hjälper till att packa inför flytten.
Just nu stressrenoverar vi Kottens rum och hoppas på att bli klara inför lördagens inflyttningsfest. Vi hoppas på att det lyckas och att jag inte står och grinar i det fula blåa rummet sent på fredag natt.
Åtta år... hur gammal är jag egentligen?!
Vi har börjat renovera Kottens rum också. Jag spacklar och sandpapprar och smutsar ner mig. På tisdag kommer en elektriker och drar om lite el och sen skulle jag vilja panikmåla så allt är klart till lördag när vi ska ha inflyttningsfest, men vi får väl se hur det går. Det känns en smula stressigt. Förhoppningsvis hittar jag sladden till kameran och då kan jag visa bilder.
En god nyhet är att pappa nu har opererats och de har kollat både ditten och datten och det verkar inte ha spridit sig någonstans, så förhoppningsvis är han frisk. Jippie!
Inte helt enligt planerna...
Vissa dagar blir inget som man tänkt sig. Igår var en sådan dag. Det började med att jag skulle få sovmorgon. Vi brukar turas på helgen och Palten hade haft sovmorgon på lördagen och nu var det alltså min tur. Han och Kotten gick upp tjugo över sju. Jag kunde inte somna om först, men sen gjorde jag det lagom till de kom in igen. Klockan var då åtta och Kotten tog sig in i sovrummet, tätt följd av Palten invirad i sitt täcke. Jaha, då fick jag väl gå upp då. Palten mumlade att han kunde gå upp, men eftersom han sa det med sovröst så antog jag att det var ett erbjudande mest för syns skull. När jag väl var uppe insåg jag att klockan ju inte var åtta utan sju eftersom vi missat att ställa om klockorna.
Senare på dagen skulle vi få besök av ett par kompisar och deras lilla dotter. När Palten väl kom upp från sängen (ganska sent, typ 10, j-a sjusovare...) så skickade jag iväg honom och Kotten till Coop med en detaljerad shoppinglista. En punkt på listan var *Något gott bröd, typ limpa. Vi skulle bjuda på mackor med smaskiga pålägg och jag hade tänkt mig något gott bakat bröd som de ofta säljer. Men När Palten väl kom hem hade han med sig... rostbröd. Ett grovt rostbröd. Det är väl inte bjudbröd?! Jag, som hade stressat runt och städat hela huset, var redan sur och uppstressad och började självklart skälla på honom för att han hade köpt rostmackor när vi skulle ha bjudbröd. Han skällde tillbaka och sa att han tyckte det där brödet var gott. Vi kände oss verkligen redo för besök.
Efter det skulle jag stressa ihop en plåt muffins och sen skulle jag lägga Kotten. Jag sa till Palten att muffinsarna skulle vara inne femton minuter. Kotten vägrade somna och jag var för stressad för att trilskas med honom. När jag går ut från sovrummet märker jag att det luktar bränt. En titt på ugnen förklarar varför Någon (läs den klåfingrigaste Kotten någonsin) hade ändrat gradantalet från 175 till 300. Så muffinsarna var en smula mörkare än planerat. Sen fortsatte det i samma anda resten av dagen. Och i morse gick jag upp klockan tio i sju, dushade och gjorde mig redo för att åka hemifrån klockan åtta. När jag kommer upp på övervåningen ligger Palten och Kotten framför TVn och kollar på Bolibompa.
"Vad tidigt du gick upp" säger Palten.
"Vaddå tidigt? Gå upp klockan tio i sju om man ska gå hemifrån klockan åtta, det är väl inte tidigt?"
"Tio i sex."
"Va?!"
"Tio i sex gick du upp."
Då inser jag att vi fortfarande inte ställt om klockorna i sovrummet och jag har gått upp en timme för tidigt och att jag har nu en och en halv timme på mig att fördriva.
Men om man ska se det från den ljusa sidan ska man vara Palten. Han fick i och med detta nämligen sin tredje sovmorgon i rad. Grattis, Palten...
Om jag vore köpeman...
Vi har börjat med Kottens rum och trots att jag tycker den här tapeten är superfin kommer vi nog måla rummet. Sen vill jag måla om en stringhylla vi har hemma som nu har vita gavlar och hyllplan i obehandlat trä. Kanske ljust turkos eller grön. Eller superskarp turkos. Eller gul. Eller jag vet inte. Dessutom har vi ett litet skåp i teak där sidorna är skadade. Det skulle jag också vilja måla, men kanske lämna kvar luckorna som de är. Men där vet jag inte heller vilken färg man ska ha. Antagligen samma som stringhyllan, eller?
Nästa projekt som väntar är lilla hallen. Men Palten är väldigt bekymrad över doften där inne och funderar på om det är golvet som är boven (sånt där j-a klinkersgolv, det vet man ju hur det är... eller hur Nocken??) Så då måste vi ta dit någon som kan lukta på golvet och spänna lite på hängslena eller vad såna där nissar nu gör, och sen får vi kanske lägga om det. Svart och vit-rutigt golv är ju väldigt snygg, men kanske inte så praktiskt i en hall där man kommer in med smutsiga skor och där vagnen står? Dessutom måste vi inhandla en snygg hatthylla. Den här är ju förstås drömmen, men så dyr. Annars är ju klassiskt också bra, fast med träpinnar.
Så många val, så lite tid och kanske ännu mindre pengar. Suck!
Nära men ändå långt borta.
*Nytt hus med allt var det innebär. Jag går runt och packar upp lådor, drömmer om tapeter och intalar mig att jag inte är mörkrädd när jag är själv på nedervåningen på kvällarna, Palten går runt och sniffar på saker och oroar sig för att busken ska växa in under taket och oj vad saker kommer kosta (och packar inte upp lådor) och Kotten klättrar i trappan, leker några få små gånger på sitt rum och sover illa om nätterna.
*Jobb, elever och kollegor. Samma sak kanske, men ändå. 63 arbeten att rätta, en stycken personalmiddag att gå på och 15 minuters cykelväg till jobbet varje morgon. Jag har så dålig kondis.
*En stycket sjuk pappa. Har väldigt länge gått omkring och trott att man ska vara lite befriad från djävulskap med en mamma som dog i cancer när jag var 15, men så var tydligen inte fallet. Nu väntar vi bara på operationen.
*Arbetslös i januari?! Funderingar och tankar inför våren och vad som ska ske. Kommer jag få något jobb? Kommer Palten vara tvungen att veckopendla till sitt jobb eller kommer han få något nytt? Kommer Kotten få någon bra förskoleplats? Kommer han ens kunna gå på förskola om jag inte jobbar?
*Svininfluensa. Ska den j-a vacineringen komma någon gång?
Förhoppningsvis återkommer jag snart, vacinerad och klar, med bilder på radhuset.
Flyttkaos
Jag återkommer med bilder och info om hur det gick när vi är 08:or. Najs!!
Så länge kan ni ju läsa lite om våra många tidigare flyttar och tänka lite extra på mig när jag nu än en gång flyttar och ännu värre, flyttstädar...
Kottepuss!
F U, John Blund!
Kotten har börjat sova väldigt dåligt de senaste veckorna. I natt var han vaken mellan halv tre och fem. När jag sen gick upp och skulle sätta på mig linserna tyckte jag att jag såg himla suddigt. Kanske hade det något att göra med att jag stoppat båda linserna i samma öga... Man blir verkligen helt mosig i hjärnan när man får för lite sömn. Tur att det är studiedag idag så inga elever är här. Men stackers Palten, han har det nog inte lätt. Innan vi fick barn, och lite fortfarande, ville han gärna sova nio timmar varje natt. Eftersom han är hemma med Kotten nu var han också uppe med honom i natt mellan halv tre och fem. Han såg inte glad ut i morse när jag åkte till jobbet.
Jag blev däremot glad när jag lyckades få tag i sex stycken Stig Lindberg muggar på Coop. De har ju varit slut överallt, men så hängde jag på låset till stor-Coop som ligger på andra sidan vägen från vårt nya radhus (jippie!) och så lyckades jag få tag i några. De är så vackra!
Igår packade jag också de tre första kartongerna inför flytten. När jag hade gjort det slog det mig hur j-a jobbigt det är att flytta. Det hade jag helt förträngt. Tur att vi flyttar till ett vackert radhus (jippie!) vilket förhoppningsvis innebär att vi inte måste flytta på väldigt, väldigt länge. Three down, twothousandandnine to go!
