mrs Pitepalt

I går tog jag och Kotten Millenium Falcen och körde ända till Uppsala. Där hälsade vi på min kompis Nocken och hennes lilla pojke. Vi åt gott, pratade mycket och tittade på våra fina bebisar som lekte med varandra. De garvade länge åt ett decilitermått och sen hängde de lite i hallen. Kotten i hoppgunga och Mini-Nocken i gåstol.
 
Efter besöket körde jag till Barbasyster och co, och då slog det mig att jag faktiskt tycker det är kul att köra bil. Det vill säga när jag inte är driving mr Daisy. För trots att jag älskar Palten så är han en riktig kärring ibland. Detta skriver jag bara för att han aldrig läser bloggen. Skulle han av någon outgrundlig anledning läsa just detta inlägg så vill jag bara skriva, for the record, att min man är manlig och en riktig karlakarl som kan både såga motorsåg, köra skoter över öppna vakar och byta däck på rymdfärjan.

Men trots detta är han ibland en riktig kärring. Några exempel:
*Han gillar tantporslin med blommor och guldkant och rysch och pysch.
*Han borstar tänderna med tanttandkräm, typ Vademecum, vilket omedelbart ger pensionärsdoft i munnen.
*Han tycker ofta att Kotten fryser och ville flera gånger i somras ta på honom bävernylonskostym. Eller nästan i alla fall.
*Slutligen gillar han inte att köra för fort. Eller rättare sagt, han gillar inte att åka bil med mig för då tycker han att jag kör för fort eller lite nära kanten eller lite väl kvickt i kurvorna. När han själv kör går det ibland i 130, men när jag kör börjar han se orolig ut vid 80. Då sitter han som en orolig liten dam i baksätet med Kotten, och varje gång jag tittar i backspegeln ser jag hans nervösa blick. Det enda som fattas är en liten påsig handväska i knäet och en rävboa kring halsen. Min alldeles egen mr Daisy.

Men for the record,  han är alldeles, alldeles underbar.