mrs Pitepalt

Ännu ett år har gått. Ännu ett år utan mamma. Det är nu fjorton år sedan hon dog.

I julas kände jag mig lika sorgsen som vanligt. Precis efter Karl-Bertil Johnsson. Då vet man att julafton snart är slut och att det är ett år kvar till nästa jul, och det slog mig då att det var ännu en jul som mamma inte var med om, och att det nästa år skulle ha gått ännu ett år. Ett år fyllt av födelsedagar, kalas och bara vanliga tråkiga torsdagar. Allt detta hade hon missat. Igen. Och jag blev lika ledsen som vanligt. Ledsen och förbannad. 

Hon hade så gärna velat vara med, det vet jag. Hon ville fira jul och ta fram alla sina tusentals tomtar, pynta hemmet med halmbockar och polkagriskransar och baka pepparkakor och koka knäck. Hon ville fira födelsedagar och kalas och ge sina barnbarn alldeles för många paket. Hon ville vara med om vanliga tråkiga torsdagar och höra om hur Kotten badar balja och har fått tillbaka sin öroninflammation och inte tycker om den nya medicinen lika mycket som kåvepenin. Hon hade velat få fåniga mms-bilder på när Kotten tittar på Mackapacka på SVT-play och höra allt om hur hans inskolning går. Hon hade varit lika spänd som jag är inför morgondagen när han ska lämnas själv där för första gången och hon hade tyckt han var exakt lika söt och underbar som vi gör när han har klätt ut sig i hatt eller blöja eller väska på huvudet.

Jag vet att hon hade velat vara med om allt det, och jag vet att framtiden har mycket i sitt sköte som hon inte heller skulle ha velat missa. Men allt det missar hon.

Jävla, jävla cancer!