mrs Pitepalt

Nu har Palten börjat jobba. Det innebär att jag och Kotten hänger själva hemma. Han börjar förskola nästa måndag och hela den här veckan har vi haft häng. Jag menar verkligen hela. På nätterna ska han ligga tryckt mot mitt ansikte och hålla runt min hals. Mysigt kanske ni tänker och visst, lite mysigt... om han somnar så och inte ligger och bökar runt och sparkar med sina hårda små fötter och blir arg om han känner mitt hår i nacken och måste veva ännu mer med armarna. Jag hoppas att inte nästa vecka blir likadan för då kommer jag sälja honom på Blocket.

I går var jag på en intervju. En tjänst på bara 30%, två dagar i veckan och de skulle intervjua fler personer. Läskigt hur lite jobb det finns. Dessutom ringde de nu om någon tjänst på en högstadieskola, svenska och so, vilket ju inte egentligen är min kombination. Jag är lite skeptiskt till att agera Kottens nallebjörn på nätterna medan Palten jobbar långt bort i stan hela veckorna och sedan jobba heltid med en pendling på säkert 45-50 minuter enkel väg. Då tror jag nog att jag säljer mig själv på Blocket.

Varför är allt så jobbigt. Jag har så länge gått omkring och trott att allt ska bli kanon så fort vi får eget boende och kommer närmare släkt och vänner. Och nu blev det snarare ännu krångligare och vi känner ändå att vi inte bor tillräckligt nära. Blir man aldrig nöjd? Fast nu tror jag allt känns ännu jobbigare eftersom jag knappt sover om nätterna. Kan de inte sälja sömn på Blocket??