mrs Pitepalt

I förmiddags cyklade vi. Det var säkert fyra år sedan jag cyklade. Jag hade ju förstås inte glömt bort hur man gör, men ovan är man ju. Och att cykla höggravid med en tvååring i barnstol på pakethållaren har jag ju aldrig gjort förut. Men det var trevligt. I alla fall till en början. Vi stannade till vid ett tivoli. Ni vet ett sånt där när ingen av de som jobbar där pratar svenska, man kan inte räkna med att de var nyktra när de satte ihop den knackiga bergochdalbanan och man kan vinna många fula, plastiga saker. Kotten vägrade ta av sig cykelhjälmen så vi såg ut som väldigt nervösa förstagångsföräldrar när han åkte griståget.

Efter det cyklade vi till en strand som ligger här i närheten. Det var varmt och skönt och en hel del folk badade och solade. Vi hängde vid gungorna och fikade blågula dammsugare. Det fanns en bil vid gungorna också och en pojke som var i Kottens ålder. Pojken var där när vi kom, men han satt inte i bilen så då satte sig Kotten där. Men det skulle han inte ha gjort. Pojken blev jättearg och började gorma "nej, min, nej, min, nej, bilen, bilen!" Kotten satt kvar i bilen, fortfarande med cykelhjälm på sig, och tittade lite fundersamt. Ganska snart började pojken kasta sand på Kotten. Kotten missförstod dock denna handling och trodde först att den andra pojken bara skulle ge honom sanden så han sträckte fram sin knubbiga hand. Jag satt på en bänk bredvid och höll i mig för att inte få ett utbrott a la IKEA-pappan.

Men något som jag gillar nästan lika illa som det IKEA-pappan gjorde då var det strand-pappan gjorde idag. Nämligen ingenting. Eller inte ingenting, han sa till lite grann, mest för syns skull kändes det som. Jag vet inte exakt vad han sa för han pratade inte svenska, men han sa allt lite så där lamt och från sin plats på gräset tio meter bort. Efter ett tag kom han fram och hindrade pojken från att kasta ännu mer sand på Kotten och borstade av Kottens byxor lite, men that's it. När hela händelsen upprepade sig en kvart senare och den j-a snorungen  pojken inte bara kastade sand och skrek nej när Kotten försökte klättra upp i bilen utan även sa dumma dej till Kotten flera gånger reagerade han ungefär likadant. Satt och sa saker med lugn röst från sin plats på gräsmattan. Det var tydligt att hans son sket fullständigt i honom men han gjorde ingenting åt det. 

Jag skulle skämmas om mitt barn kastade sand och skrek på andra barn på lekplatsen och jag tycker inte heller att mitt barn ska behöva behandlas så när han är där. Men man har ju ändå någon slags inre spärr när det gäller att säga till andras barn. Och det känns som att de ska bete sig lite värre än att kasta sand innan denna spärr släpper. Kanske är det i själva verket pappan man borde säga till? Men det gör man ju inte heller. Man är bara artig, tyst och irriterad. Hur ska man annars bete sig på självaste nationaldagen?