mrs Pitepalt

Häromdagen pratade jag och Palten om att känna sig vuxen, och att man trots ålder, barn, volvo och radhuslån inte känner sig särskilt vuxen. Frågan är när man kommer börja känna sig vuxen, om någonsin. Idag på tunnelbanan blev jag dock varse om en situation när man känner sig väldigt vuxen. Nämligen när man hör folk prata som tycker att de är vuxna, men som inte är det, nämligen tonåringar.

Jag råkade hamna bredvid två tonåringar, modell alternativ. Dvs. tjejen hade två färger på håret, tusen piercings i ansiktet och hela armarna tatuerade och killen hade hängiga kläder, toppluva (varför har man det, det var ju skitvarmt idag, jag svettas fortfarande fast jag sitter inomhus i underkläder...) och fläta. Det är lite lustigt att det som är alternativt idag inte skiljer sig nämnvärt från det som var alternativt när jag var tonåring, men strunt samma. Hon hade nog slutat gymnasiet förra året för hon pratade om att hon satt med i kåren på högskolan, men hon var själv lite fundersam över hur hon hade kommit med för hon hade bara ansökt för att det såg bra ut på CVt, och han gick sista året på gymasiet.

Först pratade de om att han var trött. Han hade ju varit vid Slussen klockan åtta!! Det var tydligen extremt tidigt för hon sa shit. Därefter pratade de om andra saker som var sjukt jobbiga, t.ex. duscha, gå i skolan, barn på tunnelbanan och äta mat. Sen pratade de om någon som blivit tatuerad hemma hos någon annan. Den som tatuerade hade inga handskar och satt och rökte hela tiden, och sen hade han som blivit tatuerad haft ont i armen i flera veckor. Det framgick inte riktigt om de tyckte det var coolt eller lite knasigt. Efter det berättade tjejen att hon varit i Örebro och killen frågade var det låg, och jag tror inte han skojade. Någonstans här stängde jag av öronen.

Jag inser ju att de överdriver en del, de kan inte vara så här lata, korkade och ointresserade. Dessutom kan det ju inte vara så jobbigt att göra alla deras tonårssaker. Jag låg vaken i natt mellan tolv och halv två bara för att jag inte kunde somna om och sen vaknade jag klockan sju och gick upp, men inte sitter jag på tunnelbanan och gnäller om hur trött jag är. Sen förstår jag inte varför man måste använda så få ord när man pratar. Många gånger när den ena berättade något svarade den andra bara med ett ord. Typ najs, fett, sjukt, skönt osv. Är man så trött och lat så man inte ens orkar bilda hela meningar?

Efter den här tunnelbaneturen som aldrig verkade vilja ta slut fick jag äntligen kliva av, vagga iväg till förskolan och hämta min son, ringa min man som satt i vår kombi på väg hem från jobbet och prata om vilken syskonvagn vi skulle köpa och det kändes så sketanajs att vara vuxen. Sjukt. Najs!