Tonåringmotvuxen-mobbing
Numera pratas det mycket om vuxenmobbing som förekommer på arbetsplatserna. Alla har väl sett Friends-reklamfilmer där vuxna människor spottar i varandras mat eller kletar snusk på dataskärmen. Men det här måste fanemej vara värre.Det här är tonårsmobbing-mot-vuxen. Är man vuxen mot vuxen kan man slå tillbaka. Man kan göra atomic-weddgie och skicka avföring till dem på posten. Men inte nu. Nu ska jag vara den vuxna och förståndiga som inte gråter och skriker åt eleverna. Jag ska ta alla elaka kommentarer, fnissningar och viskningar och bara säga "nu barn, ska vi lära oss om August Strindberg. Det blir väl roligt!" Å sen när barnen, eller nej sa jag barnen jag menar djävulens avkomma, stönar "nää, vad tråkigt! Varför gör man alltid trista saker på svenskan!" då ska jag le mitt blidaste lende och förse alla elever med varsin förpackning ruttna ägg som de kan kasta på mig.
Det är faktiskt helt förjävligt ibland.
Sådana ibland är nästa alltid när man vickar. För är man vikarie, då är man inte en människa med känslor och tankar. Då är man bara en anonym sak som börjar existera när lektionen startar och efter lektionens slut går man in i ett skåp och stänger dörren och slutar fungera, tills nästa tillfälle av mobbing sätter igång.
Idag vickade jag för en av niorna på skolan. Inte för första gången, men apselut för sista. Förutom de vanliga små charmiga händelserna, som att elever låser en ute, att elever säger nej när de ser en, eller att de ignorerar en och tjafsar emot när man säger åt dem att arbeta istället för att prata högt över hela klassrummet om sin senaste basketmatch (tjejapor så klart), så fick jag den här lektionen även höra kommentarer om mitt utseende.
Jag vet att jag har stor rumpa. Det har jag alltid haft. När jag var sju och blev retad för att jag hade stor rumpa (ironiskt nog av en person med öknamnet ankstjärt och som faktiskt hade dubbelt så stor rumpa som mig, fast han var kille) så grät jag lite och sen ställde Barbasyster mobbaren mot väggen. Eftersom hon är nio år äldre än mig och åtta år äldre än ankstjärten var det mycket effektivt.
Men nu.... Nu är mobbarna tio år yngre och tio gånger fler än mig, och varken Barbasyster eller King Lear kan komma och rädda mig. Och jag kan dessutom inte heller mobba tillbaks. Jag är nämligen lärare, eller åtminstone vikarie, och då ska man vara vuxen och mogen och inte inte säga saker som "om jag också skulle växa upp och arbeta som städare på Connex skulle jag inte vara så lika nöjd med mig själv som du är!"
Ska det vara så här? Är det så här på alla högstadieskolor, eller är mina elever extra hemska? Please fellow högstadielärare, är det så här hos er?
mrsMespropp
Morr, morr morr!
I hate tonåringar!
Varför är man så in i h-e dum? Hur kan man välja att utsätta sig för det här? De enda människorna som är värre än tonåringar är väl kanske sinnessjuka, eller nej jag vet inte. Jag förstår inte vad jag tänkte på.
Jag vill ha ett nytt jobb! Jag vill ha ett annat jobb! Jag vill jobba med små ,små barn eller stora, stora nästan-vuxna som läser på komvux..
Jag hatar tonåringar!
Överlägsenhet + självupptagenhet = Aaaaarrrrrrggghhh!
Jag tror att alla människor är lite självupptagna. Vissa kanske bara är det ibland och vissa kanske bara är det ytterst lite, men alla har nog en gnutta självupptagenhet i sig. När folk låter bli att fråga hur man mår när man precis fått barn eller hur ens tre månaders semester till Sydamerika har varit och istället berättar att de har köpt en ny dräkt som de bara måste få berätta om i 20 minuter, eller att de minsann har städat hela huset och en speciell garderob som innehöll just dessa detaljer (en ny 20-minuters historia), då blir deras självupptagenhet ganska irriterande. När samma människor som är så självupptagna att de kan få alla diskussioner, till och med de som startar vid dammråttor eller hårnålar att sluta vid sig själv, den egna personhygien eller den halvtimme man just promenerat i rask takt i höstsolen, även är överlägsna blir de faktiskt helt j-a outhärdliga att vara omkring.
Jag har en sådan person på mitt jobb. I hate den personen!
Ursäkta mina långa, krångliga, invecklade och röriga utlägg. Men jag är MYCKET irriterad!
De onda människorna
Det är bara riktigt onda människor som kan komma på att säsongen ska sluta med att dottern står och gråter i dörren samtidigt som hennes snygga kille haltar iväg till London. Det är bara riktigt onda människor som kan komma på att mamman ska gräla med sin kepsbeklädde fästeman och sen gå iväg och ligga med sitt X (som om man inte kunde förutse det?). Det är bara riktigt onda människor som säger att "Å det här var de sista avsnittet av Gilmore Girls för den här säsongen" å sen säger de inte när nästa säsong börjar.
Så slutsatsen är alltså att de onda människorna är tv-producenter och programledare på kanal 5.
Suck!
Eftersom Palten och jag är sämst i världshistorien på att beställa saker i tid kommer vårt internet inte flyttas förrens nån gång i veckan. Det betyder att jag kommer vara utan mitt bloggande och bloggläsande hela helgen!
Gråt och tandagnisslan!
Tur att vi ska ha kul med flytt av tusen prytlar och städ av sunkig knarkarkvart!
Jippie!
Dyrt, jobbigt och irriterande
En av Paltens barndomskompisar och hans fru gifte sig i augusti i Paltland. Vi fick reda på att de skulle gifta sig i december året innan. Vi hade alltså sju hela månader på oss att köpa biljetter. Men icke. Vi börja leta biljetter i slutet av juni. När juli började lida mot sitt slut hade vi fortfarande inte köpt några biljetter och det hela slutade med att vi fick åka bil upp med Paltens mor och sedan åka svindyrt flyg ner sent på söndagskvällen. Dyrt, jobbigt och irriterande.
Hela sommaren och även efter själva bröllopet gick vi omkring och mutrade och sa att nästa gång, nästa gång ska det bli bättre. Vi måste skärpa oss.
Men nej... Trots att vi vetat ganska länge att vi ska flytta in i den nya lägenheten senast 1:a oktober, har vi ändå inte ändrat adress, flyttat telefon och el. Varför ska man göra det i tid när man kan göra det försent. Damen på adressändring lät lite förvånad när jag frågade om den nya adressen kunde börja gälla på måndag, om två arbetsdagar. Det kunde den inte. Dyrt, jobbigt och irriterande
Vissa dagar alltså!
Vissa dagar är världen emot dig.
Idag var en sådan dag.
Hamnade i en livlig diskussion (läs gräl) med en elev i en klass. Fick veta att jag var en dålig lärare och att jag skulle bli stämd.
Började gråta när jag skulle berätta det för elevens mentor.
Dessutom är jag förkyld.
Livet leker inte idag!
Söndagsångest
Det spelar liksom ingen roll vad man gör, det är ändå måndag i morgon.
Är man strängt upptagen hela söndagen med kalas och partaj blir det ändå kväll och söndagsångest. Men det värsta är när man bara sitter och väntar in kvällen. Det blir mörkare och mörkare ute och man känner att nu, snart kommer ångesten krypande. Sen börjar klockan närma sig åtta, och då är det faktiskt kväll och man vet att nu är det bara några få timmar kvar av helgen och sen börjar det om igen.
Sån här söndagsångest har jag faktiskt inte haft sen jag bodde hemma i minibyn. Där hade man alltid söndagsångest, varenda dag, 24-7.
När vi var hos Paltens syster på hans födelsedag diskuterade vi just detta med att vantrivas i småstäder. Jag kom då på varför jag inte trivs här och varför jag inte trivdes i minibyn heller. Det känns som att man sitter av tid. Man sitter där och förspiller sitt liv, och samtidigt händer det riktiga livet någon annanstans, och genom att vara där jag är missar jag det. Precis så kändes det under hela min uppväxt, eller åtminstone från att jag var tolv tills att jag flyttade vid sjutton, och precis så känns det nu. Någonstans där ute sker livet och jag sitter här och missar det.
Söndagsångest.
En dålig start på dagen
Fasikens, skitkorvars, förbannat också!
Jag måste betala reavinst på min lägenhet oavsett om jag köper nåt nytt eller inte eftersom jag inte varit skriven i lägenheten när jag har pluggat. Fan!
Arbetsförmedlningen, icke!
Jag har inga frökenkläder. Jag har egentligen inga kläder jag gillar som jag får rum i. Jag är för stor för alla kläder, eller så är alla kläder för små för mig, hur man nu väljer att se det.
Stora systern, king Lear, försökte klä mig i fröken kläder i går. Nämligen hennes kläder.
Jag älskar min syster. Men hon är 15 år äldre än mig och vi har inte riktigt samma klädsmak. Jag vill ha svart t-shirt med bild från the Shining när Jack Nicolson säger Here´s Jonny! King Lear vill att jag ska ha svart blus med liten knapp och japansk blommönster.
Det går inte ihop.
Å idag ska jag åka till min läskiga skola och planerna och gråta och planera lite mer.
Men först måste jag gå till arbetsförmedlingen, och det suger. Jag gillar inte arbetsförmedlningen.
Vov, vov, vov, skäll på arbetsförmedlningen!
Oh, my good!
i och för sig på halvtid.
Fram till 15:de oktober.
I en förort till Huvudstaden.
Med lektioner varenda dag.
Buhu, vad läskigt och knasigt!
The end of summer
Jag å andra sidan gör ingenting. Jag bara sitter här och orkar knappt blogga. Ibland slår jag ihjäl en eller tjugo getingar. Jag dricker i och för sig mycket kaffe. Men jag anar att det enda det kommer leda till är magsår.
Jag är uttråkad.
För deppig för en rubrik
Jag fick inte jobbet. Men jag fick det inte inte.
De kunde inte säga nåt än.
Men jag vill inte ens ha det.
Jag blev jätterädd av allt hans prat om att "oj, vad duktiga de är och oj, vad deras föräldrar ställer stora krav och oj, vad tufft jobb det är!" Jag vill inte ha det.
Men jag vill inte vara arbetslös.
Jag är nu jätterädd för att han ska ringa och säga att jag får jobbet. Jag kommer s***a knäck.
Men jag vill inte vara arbetslös.
Senare under dagen ringde det en kvinna från en gymnasieskola i Huvudstaden.
Hjärtat börjar bulta och man tänker: "nu, den här gången är det rätt!" Men nej, det var från en kristen skola. Jag kan inte jobba på en kristen skola med morgonbön och andligahet och ditten och datten. När jag sa till henne att jag inte var troende frågade hon förvånat "Vad menar du? Går du inte i kyrkan?" Som om jag hade sagt "jag andas inte vanlig luft" eller "det är inte blod som rinner genom mina ådror".
Det går ju inte.
Å, jag vill inte ha det där läskiga jobbet.
Men jag vill verkligen inte vara arbetslös.
Ha den äran, Propellerkepsen!
Stortjejen, Benny, lyssnar på ljudbok. Harry Potter kopia. Men sämre. Hur många författare finns det inte som rider med på Harry Potter-vågen. Men gör det sämre. Det handlar alltid om en pojke som haft det svårt och sen blir trollkarl och ofta har han två vänner, en pojke och en flicka. Han har aldrig varit i kontakt med magi förut men nu är han helt plötsligt väldigt, väldigt begåvad. Ofta har han en ond, mäktig fiende.
Dumma copycats!
Ingen är som JKR, ingen!
Jag har inte Harry Potter-mani. Bara så ni vet. I alla fall inte alltid.
Gråt
Nu har jag och Palten våldgästat Barbasyster och Propellerkepsen i flera dagar och det är dags för oss att resa vidare. Det är ganska jobbigt att vara näst intill hemlös och åka runt mellan intet ont anande släktingar och "hälsa" på.
Ikväll ska vi alla fall på kräftskiva i Huvudstaden. Det känns inte så jätteroligt faktiskt. Dels är det Paltens vänner, som i och för sig är trevliga, men det kommer vara fyra stycken där som man känner å jag vill inte sitta och berätta vad jag gör, det vill säga inget, om och om igen. Sen vet vi inte riktigt hur man åker för att komma dit. Å bilkörning med mig och Palten i Huvudstaden brukar inte alltid gå så bra. Om ni inte tror mig så fråga Barbasysters bil. Den ville faktiskt ha nya däck fram och bak på förarsidan, så det så!
Dessutom har jag drabbats av det ständiga problemet av att inte ha någonting att ha på sig. Men den här gången kan det faktiskt stämma lite grann. Hälften av mina kläder befinner ju sig i Paltens knarkarkvart på okänd ort och resten ligger nytvättat i en tvättkorg här. Men det finns ändå ingenting, och jag har inga pengar så jag kan inte köpa nåt nytt. Gråt-gråt!
Å fortfarande inget jobb, eller någon lägenhet. Gråt-gråt-gråt!
Ångest
Jag har ångest. Å ganska rejält också.
Jag vill ha ett jobb nuuuuuuuuuuuuuuuuuu!
Ugh, mitt namn är hököga!
Hur irriterande är det när man hittar en lägenhet som uthyres i andra hand som ligger precis vid stationen och är precis vad vi letar efter fast 1000 kronor lägre än vårt förra hyra, som sen är uthyrd.
Morr, morr, morr!
Nu sitter jag och vaktar den sidan som en hök ifall nya lägenheter läggs ut.
Djungeltrumman
När man befinner sig på små, små orter får man räkna med att folk har koll. Men man blir ständigt överaskad. När Palten och jag förlovade oss, på en fredag, berättade jag det för min far - 16 mil bort - på lördag eftermiddag. Dagen efter fick jag ett sms av en av mina närmaste vänner. Hon är också från den lilla bygden och hennes föräldrar bor cirka fem "kvarter" från min far, men de umgås inte egentligen. Hon hade då hört ryktats via den berömda trumman, var det sant, var ringarna i vitt eller gult guld? Hon bor i Hufvudstaden, 16 mil från lilla orten och cirka sju mil från mig och Palten. Ett dygn tog det.
Nu går vi i giftastankar, med tyngdpunkt på tankar. Det är apeslut inget bestämt säkert. Men eftersom man måste boka allt miljoners år i förväg bokade jag kyrka nu med tanken att man alltid kan avboka ifall det inte blir av. Den här gången tog det en vecka.
Ikväll när Palten och pappa var nere i garaget för att byta någon stor och skitig manick på bilen stötte de ihop med någon som arbetar som vaktmästare i kyrkan. Glad i hågen börjar han skrövla om att "å jasså, dottra ska gifta sig det och det datumet, jasså till och med det här klockslaget om jag inte minns fel!" Såna ska väl ha tystnadsplikt?
Nu kommer det dröja tre dagar så står det på plakat utanför ICA.
40-talistpappan
Min far är en man född på 40-talet. Detta innebär att han inte vet hur han ska uttrycka känslor. Har ens yngsta dotter till exempel fått toppbetyg i alla ämnen utom naturkunskap och dans (jävla showdans när man ska gå på diagonalen framför en massa spegelväggar och slänga med benen), då säger 40-talistpappan inte "å, vad duktig du är som fick högst betyg i klassen!" Nej, 40-talistpappan säger "ja, naturkunskap och dans var du ju inte så duktig i..."
Har ens yngsta dotter inte lyckats ta körkort fast hon är 25 säger inte 40-talistpappan "jag kan övningsköra med dig så du kan ta ditt kort nån gång. Nej, 40-talistpappan säger "Ska du inte ta körkort snart, till och med idioter har ju körkort".
Har ens yngsta dotter träffat världens finaste Palt och tänkt gifta sig med honom och funderar över var man ska ha festen säger inte 40-talistpappan " Å, vad bra att du är lycklig och får en bra man!" Nej, 40-talistpappan säger "Varför ska du bjuda alla kusiner och släktingar, du kommer ju aldrig bli bjuden på deras bröllop? Varför ska man slösa bort 100.000 på en sån sak?"
Han är inte en hemsk människa egentligen, även om man måste påminna sig själv om det när man ligger instängd på rummet och lovar sig själv att aldrig nånsin åka hem igen. Han är helt enkelt en pappa född på 40-talet. De är känslomässigt handikappade. Det finns inget botemedel. Deras sätt att visa känslor är annorlunda från normala människors sätt. De säger inte snälla saker och uppmuntrar en. De ger en pengar. Eller rättare sagt så ger de en pengar på ett snabbt och diskret sätt. Eller snabbt och lite lätt agressivt. "Här har du en tusenlapp", säger 40-talistpappan och kastar den hoppknycklade slanten på en. Har de riktigt tur träffar den i ögat och man ser ingenting på fem minuter. Men det är bara om 40-talistpappan känner sig extra kärleksfull.