mrs Pitepalt

I helgen körde jag i Stockholm för första gången. Jag har varit lite skraj för att köra i Stockholm sen jag tog körkort för drygt ett år sedan. Det har känts så stort, så läskigt, så enormt många bilar och filer. Men så var vi på kalas för Ålla-bålle i lördags och då drack Palten en öl och jag var tvungen att köra. Alltså han drack den inte i smyg inne på toaletten och kom ut skrattandes elaka tomteskrattet, utan vi bestämde att jag skulle köra och gjuta beslutet i cement fick Palten dricka en öl. Det var inte alls så läskigt som jag har föreställt mig det i mina tankar. Nu var ju klockan ioch för sig ganska mycket och det var inte så mycket trafik, så jag fick väl en lite för positiv bild av bilkörning i Stockholm. Men kanske vågar jag testa igen. Om några månader. Kanske törs jag till och med köra in till Stockholm. Det verkar ju superläskigt. Speciellt när man kommer till Norrtull. Norrtull - huvva!

Nu har jag insett att det stämmer att man har superkrafter som man kan ta fram när man verkligen behöver dem. När man tillexempel måste rädda någon som är i livsfara. Någon som är fast i ett brinnande hus, inlåst i en sjunkande bil eller fastklämd under något tungd. Eller som i mitt fall, när ens stubbige tiomånaders son har stängt in sig själv i sovrummet...

Jag och Kotten hängde runt här lite i morse. Jag städade eftersom Nocken och hennes mini-Nock skulle komma och hälsa på och Kotten florpade runt. I sovrummet har vi två inbyggda garderober och vårt hus är byggt någon gång på 50-talet så garderobsdörrarna är solida och kanske tre cm tjocka. Sovrumsdörren öppnas inåt och garderoben är placerad ungefär en meter från sovrumsdörren. Vid denna garderob stod Kotten och pillade på något viktigt. Jag gick ut i hallen i fem sekunder och när jag ska gå tillbaka in i sovrummet så är dörren stängd, och helt omöjlig att få upp. Kotten har alltså öppnat garderobsdörren på vid gavel så denna har ställt sig som en spärr mot sovrumsdörren. När jag tar i med all min kraft får jag upp sovrumsdörren en cm. Kotten börjar ganska snart gråta och vill komma ut ur sovrummet och jag börjar också känna mig lite panikslagen. Jag bestämmer för att inte ringa Palten eftersom han kan vara en smula.... eh, hur ska jag säga? Lättskrämd, när det gäller sådana här saker, så jag ringer King Lear istället. Hon föreslår att jag ska kasta in något som ska distrahera Kotten och att jag sen ska försöka slå upp dörren. Jag trycker in en majskrok genom glippan och Kotten tar den och fortsätter sedan gråta. Jag försöker peta in några böcker men inte heller detta kan distrahera den otroligt ledsna Kotten som antaligen tror att han kommer få vara där inne för alltid (varför han var tvungen att stänga in sig där är för mig en gåta, men men...)

Tillslut inser jag att det inte finns någon annan lösning än att ringa brandkåren så de får komma och yxa upp dörren. Fastighetsskötselns växel har inte öppnat ännu och jag har försökt att slänga mig mot dörren och inget har hänt. Dessutom står ju Kotten precis innan för dörren och jag vill inte krossa honom. Till råga på allt är jag nyss utkommen ur duschen och har bara BH på mig och alla kläder är inne i sovrummet. Jag kommer få öppna dörren för brandmännen iklädd jacka och inget mer. Med denna tanke lyfter jag alltså fram mina superkrafter och slänger mig mot dörren en sista gång. Efter tre stötar ger garderobsdörrens gångjärn vika och jag kommer in. Både jag, Kotten och King Lear som är kvar i telefonen är ganska förvånade, men nöjda.

Det är alltså detta som krävs för att hitta sina superkrafter, gott folk. En instängd bebis och en insikt om att man måste visa upp sin glåmiga, fläskiga kropp endast inklädd BH för ett gäng brandmän.

Palten slutade tidigare idag så vi fick helg redan klockan halv två. Då kom Palten hem med en chokladask han köpt för att fira att Kotten blir tio månader idag. Det var ett träd på asken och Palten menade då att det skulle symbolisera "livets träd" som vi fick se då när han kom ut. Ibland tänker han allt till min Palt. Tur att han inte köpte någon som skulle symbolisera vad "livets träd "egentligen ser ut som. En genomskinlig ica-kasse full med en massa junk och snusk. Ni som har fått barn förstår kanske vad jag menar, och för er andra, you just wait and see...

Just nu ligger vi i soffan med varsitt glas vin, mitt modell-mini, träd-chokladen och Låt den rätte komma in i dvd:n. Jag har velat se den länge nu, boken är ju så bra, men inte vågat. Men ska man se den måste det ju ske dagtid. Så nu så! Förhoppningsvis sover Kotten en stund till. Jag gick just in till honom och då satt han på alla fyra, en halvmeter från fotändan. Tydligen lärde han sig ingenting av det där fallet härom natten...

Nu har jag sovit på soffan ännu en natt. Men inte för att jag har varit olydig utan för att Kotten ju förstås ska lära sig att sova själv. Klockan fyra vaknade jag, men inte av en skrikande bebis utan av kokande vatten i köket. Efter någon minut ser jag Paltens runda skalle titta in genom dörren. Han hade inte kunnat somna om när Kotten vaknade och var ledsen någon timme innan och nu var han hungrig och hade kokat några ägg! Men min man måste ju vara flängast ever! Vem blir hungrig klockan mitt i natten och går upp och kokar några ägg?!

Dessutom bet Kotten mig i tutten igår så det kom blod. Inte så att det rann, men det gick igenom huden. Aj!

Vad är det för karlar jag bor med egentligen?!

I går hämtade jag Palten i Sundbyberg, med Falcen. Jag! Körde bil i Stockholm! Det är ju bara för bra. Jag kände mig otroligt vuxen. Vigselringen på fingret och den fläskiga bebisen i baksätet gav inte alls samma vuxenkänsla. Nu får vi se om jag törs göra det igen. Om ett halvår eller så. Kanske.