Driving mr Daisy
I går tog jag och Kotten Millenium Falcen och körde ända till Uppsala. Där hälsade vi på min kompis Nocken och hennes lilla pojke. Vi åt gott, pratade mycket och tittade på våra fina bebisar som lekte med varandra. De garvade länge åt ett decilitermått och sen hängde de lite i hallen. Kotten i hoppgunga och Mini-Nocken i gåstol.
Efter besöket körde jag till Barbasyster och co, och då slog det mig att jag faktiskt tycker det är kul att köra bil. Det vill säga när jag inte är driving mr Daisy. För trots att jag älskar Palten så är han en riktig kärring ibland. Detta skriver jag bara för att han aldrig läser bloggen. Skulle han av någon outgrundlig anledning läsa just detta inlägg så vill jag bara skriva, for the record, att min man är manlig och en riktig karlakarl som kan både såga motorsåg, köra skoter över öppna vakar och byta däck på rymdfärjan.
Men trots detta är han ibland en riktig kärring. Några exempel:
*Han gillar tantporslin med blommor och guldkant och rysch och pysch.
*Han borstar tänderna med tanttandkräm, typ Vademecum, vilket omedelbart ger pensionärsdoft i munnen.
*Han tycker ofta att Kotten fryser och ville flera gånger i somras ta på honom bävernylonskostym. Eller nästan i alla fall.
*Slutligen gillar han inte att köra för fort. Eller rättare sagt, han gillar inte att åka bil med mig för då tycker han att jag kör för fort eller lite nära kanten eller lite väl kvickt i kurvorna. När han själv kör går det ibland i 130, men när jag kör börjar han se orolig ut vid 80. Då sitter han som en orolig liten dam i baksätet med Kotten, och varje gång jag tittar i backspegeln ser jag hans nervösa blick. Det enda som fattas är en liten påsig handväska i knäet och en rävboa kring halsen. Min alldeles egen mr Daisy.
Men for the record, han är alldeles, alldeles underbar.
Hemmamys
En kardemummakaffe och tre chokladbollar. Finns det något bättre tilltugg en tisdagseftermiddag? Jag skulle inte tro det.
Dessutom har vi varit på öppna förskolan så vi är värda att sitta inne framför TVn. Jag datorar och Kotten kryptränar i soffan. Och med krypträna menar jag stå på alla fyra och svaja fram och tillbaks. Han gör det mycket bra, såklart.
Fläng och tokig
Man blir lätt lite fläng när man sitter inne för mycket. Egentligen är det bara en enda dag som jag suttit inne för igår var vi ute och åkte både hit och dit. Men idag har jag bara suttit inne. Jag har inte tvättat håret, bara haft myskläder på mig och ätit alldeles för många grejer. Kotten har varit vaken och glad, vaken och gnällig och sovit. Det är hans tre tillstånd. Jag har varit uttråkad, hungrig och rastlös. Det är mina tre tillstånd. I morgon får vi nog gå ut oavsett om han är förkyld eller inte. Annars blir jag nog tokig på riktigt.
Let´s dance
Palten och jag tittade på Let´s dance i fredags och flera saker slog mig:
*Att danska pardans verkar roligt.
*Men inte så rolig som jag skulle se ut om jag dansade pardans.
*De har verkligen grävt långt ner i kändistunnan i år. Blondinbella, Mojje och Morgan Allning? Är de verkligen så kända? Och hon som dansade med Morgan Allning sa att han var en av Sveriges största skådisar eller något liknande. Han är ju inte Sven Wolter precis.
*Är de lite sämre på att dansa i år eller är domarna lite väl hårda?
*Varför läser så otroligt många människor Blondinbellas blogg, är den bra?
*Vem hade hällt ut en gammal fruktskål över Kittys tuttar?
*När ska Elisabeth Höglund byta frisyr? Har hon ingen i sin omgivning som är ärlig och kan säga att hon borde skaffa en ny do?
*Varför väcker Let´s dance så många tankar inom mig. Bryr jag mig verkligen?
Skrämmande. Jag måste nog läsa lite på
Dagens industris hemsida eller något annat vuxet och skittrist. Det är väl sånt man borde bry sig om, eller?
Najs!
Svinkallt ute och Veronica Mars på TV mellan tio och tre
eh, Kotten vi stannar inne idag, va?
En uppdatering
Som ni kanske märkt är det väldigt tyst just nu på bloggen.
Vi är mitt i högtidligheterna och befinner oss just nu i Piteå.
Jag har inget roligt att skriva om och därför skriver jag inget.
Snart är jag tillbaka, hoppas jag.
Häng kvar!
Inte nu igen!
Kotten är sjuk. Förkyld och febrig. Nätterna sovs i korta, korta pass. Sedan ligger han och snörvlar och snorar som ett litet varmt paket mellan mig och Palten. I morse gick vi upp klockan sju, vilket är tidigt för mig och Kotten. Jag tittade på Gilmore girls och Kotten sov sittande i mitt knä. Kvart i tio tyckte jag det var dag så försökte jag lägga ner honom, vilket inte var roligt så han vaknade. Palten låg också och trynade. Han är nämligen också sjuk. Den ökände "man colden" har ännu en gång drabbat vårt hem. Förhoppningsvis är den över snart. Nu är dock båda pojkarna vakna. Den lille verkar gladare än den store. Men han är ju inte man än, så han har kanske ingen man cold. För det vet vi ju alla, det finns inget värre än en man cold....
Rotanloukku - en klassiker?
Igår satt jag och surfade lite julklappar. Vi kan inte komma på vad vi ska köpa till Kotten. Med en lägenhet på 55 kvm och ett överfullt förråd känns det som det gärna får vara en liten present, ingen pulka alltså. När jag surfade runt snubblade jag över en gammal
klassiker
Rotanloukku, råttfällan! Jag trodde i alla fall att det var en klassiker, ända till Palten sa "vad är det där för spel?" Han hade aldrig spelat det! Hur är det möjligt? Jag trodde alla spelade det när de var små. Att det var som
labyrint,
coronne eller
mastermind. Har ni spelat rotonloukku när ni var små?
En telefon, en telefon - mitt kungarike för en telefon!
Min mobil har gått sönder. Av någon anledning går det inte att ladda. Varje gång man försöker står det att man måste ha ett Sony Ericsson batteri, vilket jag har. Det är j-t irriterande. Man vill bara slänga mobilen i golvet, stampa på den och skrika "men jag har ett Ericsson-batteri!!". Jag tror dock inte att det skulle göra saken bättre. Så därför svär jag bara dämpat och stampar min runda fot i golvet. Nu måste jag lämna in telefonen och få den lagad. Det kommer ta två veckor, kanske mer eftersom det är jul! Hur i hela fridens namn ska jag klara mig utan telefon i två veckor?! Jag gåter!
Bara en reflektion
Varför gör Simon och Thomas alltid så mycket
fult? Räcker det med att vara gay och ha fånig frisyr för att bli inredningsarkitekt? Är de ens det?
Ursäkta i förväg...
Nu är det bara några timmar kvar till D-day, dop-dagen. Fast egentligen är det ju redan D-day, så vi får väl kalla det zero hour eller något annat. Igår var vi i lokalen och ställde i ordning lite, och ni kan ju tänka er hur glad Momzilla blev när hon upptäckte att det fanns fem bord även fast hon bara sytt fyra dukar! Jag var helt säkert på att det var fyra bord och därför sydde jag bara fyra dukar. Det var nog tur att det inte fanns mer tyg när jag kom hem vid halv nio för då hade jag nog släpat fram symaskinen. Nu fick jag nöja mig med att spritsa några muffins.
Just nu äter jag frukost och väntar på att frostingen ska stelna lite så jag kan spritsa de sista muffinsarna. Kotten tittar på barnprogram för döva och snackar som bara den. Antagligen bara för att stajla inför skådespelarna i programmet. Och Palten sitter i fåtöljen och funderar över om någon, döv eller ej, verkligen tycker barnprogram för döva är roligt. Vi tror alla på nej. Till och med Kotten, därav hånet. Alltså mot det fåniga programmet, inte mot hörselskadade in general. Palten tycker inte att man ska håna någon. Men så är han ju en godare människa än mig. Alltså god som medmänsklig och snäll, inte god som smaskig, som I ate his liver with some favabeans and a nive Chianti.
Nej, det här blev ett mystiskt inlägg. Jag skyller på pre-dop-stress. Förlåt!
Fullt upp
Idag ska jag handla till dopet. Palten är på jobbet och jag ska köra Millenium Falcen själv till stora ICA. Det regnar och är halt och snöigt. Jag ska ha med mig Kotten, vagnen, babyskyddet, skötväskan och en drickaback som jag ska panta. När jag sen kommer hem igen ska jag först parkera bilen, jag måste säkert fickparkera, morr! Sen ska jag åbäka mig upp med alla saker igen. Kotte, vagn, inte babyskydd som får vara kvar i bilen, skötväskan, en full drickaback som är så tung, så tung och säkert två eller tre påsar. Om jag känner Kotten rätt kommer han säkert vara ilsk och skrika sitt argaste skrik hela vägen hem.
Ibland känns vardagen lite besvärlig. Men bara lite. Mest Kotte-härlig!
Men det här måste ni väl ändå hålla med om?
Angående mitt förra inlägg och era kloka kommentarer, jag kan absolut söka men då tycker jag att jag ska vara tydlig redan i ansökan att jag inte vill börja jobba förrän i höst. För låtsas jag som om jag vill börja jobba på bums och sen när jag väl är där så vill jag något helt annat, då kommer de nog tycka att jag är helfläng och då har jag ju bränt mina broar där. Eller?
Säg att jag gör rätt, är ni snälla!
I går hittade Palten ett jobb på arbetsförmedlingens hemsida. Ett gymnasielärarjobb i vår stad. Heltid, tillsvidare och mitt ena ämne, det var bra om man hade ett till ämne som var ett huvudämne, vilket jag har. Bara bra alltså. Förutom att man skulle börja jobba i januari! Jag kan inte börja jobba i januari. Kotten kommer inte ens vara sju månader. Han kommer fortfarande vara liten som en tesked. Visserligen en ganska rund och tung tesked, men ändå en tesked. Jag vill inte lämna honom och gå till jobbet. Jag kan inte. Visst kan jag inte? Jag har redan bestämt mig för att inte söka, men visst gör jag rätt? Eller hur?
Att gå eller inte gå, det är frågan
Idag sov Kotten till halv elva. Jag satt framför TVn och strök kläder och tittade på Top Model. Det var trevligt, men lite märkligt. Jag har blivit så van vid att ha honom bredvid mig hela tiden så när han är någon annanstans vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Nu är han bredvid mig. Han gungar babysitter och jag tittar på Gilmore Girls på dvd och försöker skaffa motivation till att gå ut och gå. Och nu har jag skrivit det här så nu kommer jag få skäll av King Lear. Det gör det inte lättare att gå ut och gå. Men det ökar på mitt dåliga samvete. Kanske får jag mer motivation om jag klär av mig kläderna och ställer mig framför spegeln. Nej, det låter som en dålig idé. Jag har ju slutat tittat på skräckfilm för att det är så läskigt, så spegelplanerna verkar vara en väldigt dålig idé. Dålig, dålig, dålig! Bäst jag tar en muffins och tittar på ett till avsnitt. Inte alls lika läskigt.
Bär du dina knätofsar med stolthet?
Palten och jag sitter och
läser på lite inför dopet och skrattar högt. Vad sägs om dessa meningar, "knätofs intar liksom en särställning - bär den med stolthet!" och "om dopet hålls på förmiddagen så kan man med fördel bära hatt. Lite ovanligt, men härligt!" Vem har skrivit detta? Troligtvis någon väldigt klämkäck person.
Kotten kollar på katter
Vissa gånger när jag råkar se ett barnprogram kan jag tycka det är ganska fåningt och fundera på om barn verkligen gillar det. Men när Kotten sitter framför TVn och skrattar högt åt tre vuxna karlar som är utklädda till katter och dansar runt och sjunger, då vet jag att det inte kan bli för fåningt. Det kan bara bli roligt.
Tack... eller jag vet inte?
Jag har alltid tyckt att det är svårt att ta emot komplimanger. När vi åkte till Piteå på höstlovet flög vi ihop med Paltens syster och hennes kollega och Paltens syster berättade för sin kollega att jag hade en "jättebra blogg". Vad säger man då? Säger man ja låter det som om man själv tycker att det är en jättebra blogg, säger man nej låter det som om man inte vill att folk ska veta att man har en blogg eller att man inte vill att just den personen ska gå in och läsa och säger man ingenting verkar man vara en trulig tonåring som fiskar efter uppskattning. Typ jag väger två kg men säger att jag är sååååå tjock bara för att andra ska säga att man inte är det.
Jag blir jätteglad när någon säger något positivt om mig eller min blogg, men jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta det. Komplimanger om Kotten är däremot lätta att ta emot, för där håller jag alltid med. Ja, visst är han söt. Ja, absolut han är väldigt begåvad som kan göra pruttljud med munnen. Ja, säkert kommer han bli president eller kung eller Brodwaystjärna när han blir stor.
Hur tar ni emot komplimanger?
En liten vän till mrspitepalt
Mina tidigare erfarenheter av öppna förskolan och fikadejter har inte varit helt lyckade. Den förra okända människan jag fikade med visade sig vara otroligt självupptagen. Hur kan man fika med en främling i tre timmar och inte ställa en enda fråga om den personen? Jag frågade tusentals frågor även fast jag inte var särskilt intresserad av svaret. Men när jag inte frågade var det helt tyst, om inte hon pratade om sig själv vill säga.
Därför var jag lite tveksam inför att ringa och boka fikadejt med en annan mamma jag träffat på babysimmet. Men Palten tvingade mig, och tur var väl det. Vi hade jättetrevlig. Vi åt lunch först och sen fikade vi här hemma, sammanlagt spenderade vi fyra timmar tillsammans och det blev inte en enda pinsam tystnad. Mycket trevligt!
Fabulous!
Hur bra var den då?
Och hur mycket vill jag köpa nya kläder?
Och skor?
Och ha en ny frisyr?
Och en fin lägenhet?
Och väga två kg som Carrie gör?
Och hur många gånger hinner jag se den innan jag måste lämna tillbaka den i morgon klockan sex?
Och hur bra är min Kotte som sov i mitt knä genom hela filmen?
Och hur fin är inte min Kotte när jag till och med var tvungen att pausa filmen och titta på honom när han skrattade i sömnen?
Abso-fucking-fin!
