mrs Pitepalt

Eftersom jag fortfarande väntar på bilderna från fotografen kan jag inte redogöra riktigt så utförligt som jag skulle vilja. Men jag kan säga att det var en helt perfekt dag. Även fast det regnade ända fram till vi gick in i kyrkan. Även fast min underkjol var lite för kort så jag nästan gick och klev på klänningen. Även fast dj:n var lite skum och ville sitta med under middagen och äta han också. Även fast en av mina gamla barndomskompisar bestämde sig för att delge vissa pinsamma minnen från vår tonår under sitt tal. Allt var perfekt och inget blev som vi planerat och allt blev som ci hoppats och det gick inte att förbereda sig för något och vi har helt förberedda på allt.

Dessutom tror jag alla som var med på bröllopet hade trevligt också, och det känns kanon. Alla vi har träffat har pratat om hur kul de tyckte det var, och speciellt på de i familjen verkar det ha gjort intryck. Lilla-Orange kan inte sluta prata om när jag var prinsessa och hade stor klänning och Palten han var en sån som räddar prinsessor. Gång på gång har jag fått berätta för henne att det där man har på sig när man räddar prinsessor heter frack. Hon berättade det också för Barbasyster häromdagen. "då när Palten hade sån där... va heter de nu? Ja just de, fläkt!"
Även tioåriga systersonen Ålle-Bålle är rörd sedan bröllopet. Han hade tårögt berättat för King Lear att jag nog var den vackraste brud han sett, för att sedan snabbt inse att han inte sett någon annan brud i hela sitt liv. Men även om han hade gjort det hade jag nog varit vackrast! Mina fina syskonbarn och deras fina bild av hur vi såg ut.