Snack och studs

Idag har jag varit hos barnmorskan och lyssnat på Knytet och mätt magen. Det var första gången jag var där sen november så det var verkligen på tiden. SF-måttet var samma som för Kotten i samma vecka, så det lär väl bli ännu en jättebebis som ploppar ut i juli någon gång. I väntan på att Knytet ska komma tittar jag på hemmafilmer av Kotten när han var liten. Om man  bortser från att man måste lyssna på min bräkiga sörmländska så är det mycket trevligt.

I helgen har Kotten börjat prata på ett helt nytt sätt. Förut sa han alltid orden ett och ett, men nu säger han allt två ord i taget utan mellanrum. Kommermamma. Kommerpappa. Vinkafönstret. Ätavåfflor. Låter mycket roligt. Förutom i natt när han var vaken mellan halv fem och kvart över sex och snackade. Snackade och pillade på mig och ville ligga nära, nära. Gärna med ansiktet tryckt med mitt ansikte. Det var lite svårt att sova så. Speciellt när Knytet låg inne i magen och hoppade studsmatta på min urinblåsa. En innehållsrik natt helt enkelt.


Momo

Kotten snackar en hel del. Han härmar gärna ord som han hör och pratar nästan oavbrutet. I helgen lärde han sig att han har mostrar och fastrar och och även fast han inte har helt kläm på vilka som är kusiner och vilka som är kompisar pratar han gärna om "motter" King Lear och Barbasyster. I går på förskolan lärde han sig ett nytt ord, mormor. En flicka på förskolan, vi kan kalla henne Nathalie, blev hämtad av sin mormor och hela vägen hem pratade Kotten om Nattis momo. Nattis momo. Nattis momo.

Eftersom vi inte har någon mormor i vår familj har vi inte pratat om mormor förut. Min mormor kallar Kotten för hennes namn och Paltens mormor är också död så mormor var ett helt nytt begrepp, och uppenbarligen ett spännande sådant, för på kvällen när vi skulle gå och lägga oss så började han prata om Nattis momo igen. Det gör mig ledsen. Hur lång tid kommer det dröja innan han inser att de flesta i hans ålder har mormödrar och att han aldrig kommer få träffa sin mormor. Jag vet att Barbasysters äldsta dotter Benny tyckte att hon kunde träffa Barbasysters mamma en annan dag, när hon inte var död. Hur förklarar man för ett litet barn om döden? Inte trodde jag att det skulle komma så här tidigt. Förhoppningsvis dröjer det innan han börjar fråga, jag tänker nog inte berätta och försöka förklara innan han frågar. I värsta fall får jag väl sjunga
Phoebes sång för honom.

Gråt, gråt, fulgråt!

Jag har aldrig sett det sista avsnittet av Dawson´s Creek förut och nu frågar jag er, är det verkligen så här sorgligt? När jag sitter här i soffan och fulgråter så funderar jag på om det är så sorgligt som jag tycker att det är eller om det är mina graviditetshormoner som spelar in? Vad säger ni?

Det gör väl inte saken bättre att jag har fyran på i bakgrund och att de visar Riskförlossningar där massor av små, små bebisar föds med större eller mindre skavanker. How stupid am I?

Move your ass, Knytet!

Nu har Knytet i magen en lugn period verkar det som, och jag gillar det inte. Jag gillar det lika lite som jag gillade Kottens lugna perioder när han låg i magen. Trots att jag minns att han hade såna och till och med läser om dem och inser att det nästan är extakt samma veckor, så känns det jobbigt. Jag vill att Knytet ska sparka runt och bonka på mig mest hela dagarna, men de senaste dagarna har hen varit väldigt lugn. Någon liten enstaka stöt och spark och sen lugnt i flera timmar. 

Kom igen nu Knytet; dansa breakdance, hoppa hoppstylta, stånga mig, sparka mig, gör någonting.... hoppa på mig!

...

Typiskt. Ännu ett barn som ignorerar vad jag säger.

Imponerande!

Jag hittade den här härliga bloggen idag, Krickelin-Krickelin, och där skriver Kristin att hon har två barn och är i vecka 27 och fortfarande kan trycka sig ner i sina Lee-jeans. Det är cirka 21 månader sedan Kotten föddes och jag är i vecka 23. Jag har inte kunnat trycka ner någon av mina knubbiga vader i mina vanliga jeans sedan Dackefejden. Jag är imponerad.

Gråt, gråt!

Numera går det nästan alltid bra när jag lämnar Kotten på förskolan. Han knatar in till kompisarna och sedan vänder han sig om och säger "tillbaka", dvs mamma kommer tillbaka sen, och då säger jag "ja, jag kommer tillbaka sen". Då säger han "vinka, fönstret" och sen vinkar vi i fönstret och han är alltid glad.

Men idag när jag lämnade var bara två av fyra fröknar där och de skulle börja dagen utomhus. Dessutom är det två nya barn där som behövde mycket uppmärksamhet. När jag väl skulle gå blev Kotten ledsen och kom fram tultande i sin enorma overall och ville kramas. Sen blev han upplockad av fröken och vi vinkade. Men han hade darrig underläpp hela tiden och när jag väl gick ut genom grinden och började gå hemåt hörde jag välbekant gråt bakom mig. När jag vände mig om kom den enorma overallen stapplande efter mig. Jag var kanske tjugo meter bort så jag tror inte han såg mig. Han grät och gick fram till grinden och eftersom förskolan är L-formad och själva ingången ligger inne i kroken tänkte jag att han kommer få stå där och gråta hur länge som helst och ingen kommer hitta honom. Jag var tvungen att stå kvar och vänta bakom en husknut och tillslut gick han tillbaka till de andra.

Stackers, stackers Kotten och stackers, stacker mig! Jag är fortfarande förvånad att jag inte började storgrina där och då. Full av graviditetshormoner och en gråtande pojke som tultar omkring i en enorm overall och letar efter mig. Gråt, gråt, gråt!


OMG!

Mumin firar 65 år och det görs med denna
vackra mugg. En must have. Om någon ser var de säljs i butik får ni gärna hojta till.


Inte så sportig, men trevlig

Nu har Palten haft sportlov i en vecka och vi hade stora planer som innehöll både renovering, umgänge och luncher på stan. Som vanligt blir det ju inte som man tänkt sig. Dagarna rusar förbi och inte en enda vägg har blivit tapetserad. Men vi har umgåtts med familjen och inhandlat både tapeter och golv och Palten har målat taket, listerna och elementet en första omgång. Dessutom har jag hunnit fylla år och vi har varit på Skansen med Kotten för första gången.

Han var väldigt facinerad av hajarna, krokodilerna och sköldpaddorna. Vi andra var facinerade av två sköldpaddor som gjorde nya sköldpaddor under en sten,
nakenråttorna som såg ut som "pillesnorkar med tänder" (King Lears beskrivning) och diverse snuskiga koraller som hängde i taket.

Kotten har desssutom lärt sig räkna. Helt plötligt började han räkna för några veckor sedan. Åtta, nio, tio... räknade han när vi gick ner för trappan. Vi visste inte hur eller varför han hade börjat men vi tyckte det var roligt, och King Lear som alltid skämmer bort Kotten köpte en bok som heter Kom räkna med mig, och nu kan han räkna till tio. Eller åtminstone till åtta och sen säger han tio två gånger. Vi är mycket stolta.

hits