mrs Pitepalt

Nu är det snart december. Å som vi längtar. Paltfamiljen fungerar inte så bra i november har vi märkt. Allt är mörkt och blött och tråkigt. Men nu har vi tjuvstartat med adventsstakarna och det känns genast lite ljusare. Dessutom lyser Kotten upp i mörkret när han pussas blöta pussar, dansar runt, runt på runda mattan i vardagsrummet och mantrar sitt Buddha-mantra när han leker koncentrerat. Barbasysters yngsta tjejer har hummat så där när de är koncentrerade, och nu har Kotten också börjat. Det låter mysigt tycker vi, men vi är ju hans föräldrar så det gills väl knappast. När Paltens syster och hennes familj var här i helgen frågade deras yngsta dotter varför han lät så en ko, så smaken är väl som baken.

Annars händer inte så mycket. Fortfarande inte något jobb i vår, men det är ju några veckor kvar så vem vet. Palten kommer antagligen jobba på sitt jobb långt bort och kanske behöva veckopendla, men det kommer nog funka det med. Vi är hoppfulla.  Vi har hört något om förskolplats till Kotten men vi har platsgaranti till januari, så något får vi väl.

Jag längtar dock efter jul. Som vanligt. Jag vill pyssla, göra julgodis och klä granen. Men kanske inte med de vackraste, sköraste kulorna i år, jag kan tänka mig att Kotten kommer vara väldigt nyfiken på dem. Plast är ju också fint, eller nåt. Kanske tyg och trä, det hade vi något år i början. Det får det nog bli. Snart så!