mrs Pitepalt

Idag var jag ute på stan och gjorde slut på lite mer surt intjänade slantar. Det har blivit mycket sånt på sista tiden... Jag köpte ett par örhängen (men där hade jag faktiskt presentkort på 50 kronor, så de kostade bara 49) en svart kofta och en liten liten julkapp till en liten liten Barbasyster. Allt var trevligt och härligt, trots regnet, ända till en dam i 60-70-årsåldern började prata med mig inne på en butik. Det var en klädbutik där de apselut inte sålde damkläder, men hon var där ändå. De spelade musik också i butiken, som de ju ofta gör nuförtiden. Damen tyckte dock att detta var ganska jobbigt, och vem söker hon sig till för att få medhåll? Jo, mig! "Vilken hög musik de spelar!" Som om jag skulle hålla med, som om vi var ett litet team, jämlikar, som om jag också var en tant som gick där och fick ont i öronen av den höga dunkadunka-musiken.
JAG ÄR INGEN TANT!
Jag är 25 år och har två tatueringar och knappt nåt jobb. Jag är ingen tant som går i butiker och ojar mig över hög musik!
Morr!
Morr!
Morr!