mrs Pitepalt

Idag när jag slutat jobbet hämtade jag Blonda My från hennes skola. När vi efter mycket fingervirkande och skosnöreknytande väl kom hem var lägenheten mörk och tom. King Lear och hennes familj bor i en stor etagevåning. Den är väldigt fin, och VÄLDIGT stor! Speciellt om man kommer hem ensam med en mörkrädd sexåring. Speciellt inte om man själv är ännu mörkräddare. När vi sen står där och fumlar med tummvantar och täckjackar hör jag tydliga ljud från den kolsvarta övervåningen. Nånting låter på övervåningen. Jag känner hur hjärtat stannar i bröskorgen och magen smiter ner till tårna. Jag försöker dock se ut som vanligt så inte Blonda My ska bli jätterädd och börja gråta. Men halvskakig röst säger jag att det är ingenting, när hon undrar vad jag tittar på. Att jag i själva verket väntar på att en mördare ska kliva ner från övervåningen säger jag ingenting om. Tillslut knäpper det till i dörren och en massa reklam och grattistidningar trillar in i postfacket. Jag inser då, med viss lättnad, att det ju självklart var posten som trillade in även i dörren på övervåningen. Så skönt!
Eller....
Eftersom jag är harigare än Nasse i Nalle Puh, är jag fortfarande skiträdd och låtsas nu även för mig själv tro att det ju apselut inte är någon på övervåningen. Blonda My har inte märkt någonting och jag säger att jag bara ska gå upp och ta en smörgås. Hon törs inte vara själv på övervåningen och följer efter mig upp. Jag försöker dölja att jag har en superstor tygsax i ett fast grepp i högra handen. Jag går med skakiga knän upp för trappan samtidigt som jag byter grepp om saxen med min svettiga hand. I tystnad går jag runt på övervåningen och tänder varenda lampa och tittar bakom varje dörr, gardin och fåtölj. Även under soffan och i badrumstaket slänger jag ett extra öga. Men allt är tomt. Ingen farlig mördare eller aggressiv inbrotttjuv. Härligt!

Så frågan jag ställer mig är; varför sitter jag här och har fortfarande hjärtklappning, sticker ut huvudet i hallen för att kolla upp mot trappen en gång i minuten och längtar efter King Lear?