Dumma kärring!
Tidigare skrev jag om vår tonårsgranne som spelade musik eller dataspel eller vad det nu är. Vi gick upp och pratade med tonåringens mamma och hon sa att det nog var han, för det var ju hans dygnsrytm men att hon skulle säga åt honom och att vi skulle säga till på en gång nästa gång, direkt på natten om vi blev störda.
Vi blev ganska nöjda över svaret. Främst för att vi var nervösa och tyckte det var lite läskigt att gå upp och ringa på dörren hos en främling och klaga på deras barn. Men även för att vi trodde att det skulle ge resultat att vi varit uppe och sagt till. Två dagar senare vaknade vi dock igen, nu klockan tjugo över två och Palten gick med arga steg (vilket inte sker ofta) upp och plingade på. Tillslut kom mamman och öppnade, den värdelösa tonåringen hörde tydligen inte, eller så struntade han i det, och sa att hon skulle säga till och att vi skulle få tonåringens mobilnummer så vi kunde ringa direkt och säga till. Sen dess har vi inte hört nåt. Förrän i morse....
Palten går upp klockan sex eftersom han pendlar till jobbet och jag brukar snooza mellan tjugo över och tjugo i sju. I morse var dock detta omöjligt, eftersom tonåringen satte på musiken klockan halv sju. Något med mycket puls och trummor, typ tecno eller vad sån musik heter nu för tiden. Och nu kände jag att jag blev riktigt arg. Jag såg mamman åka till jobbet ungefär tio minuter tidigare, så hon var ju också vaken då, hon måste ju ha hört honom.
Är det för mycket begärt att folk inte spelar musik eller väsnas så mycket att det stör grannarna? Åtminstone efter tolv på natten och innan sju på morgonen? Är det för mycket begärt att man inte väcks av tonårskräk som inte ens är ens egna? Ska man behöva leva som en tonårsförälder redan nu, bara för att grannen säger att det är hans dygnsrytm? Och vad är det för j-a ursäkt?! Kan man ursäkta allt slags beteende med att det är min vana, så gör jag. "Nä, men det är min toalettritual att sätta mig och bajsa i trapphuset, men säg gärna till om ni blir störda i framtiden", "Det är min hobby att dansa träskodans på parkettgolvet klockan tre på morgonen" (nu har ju inte vi något parketgolv, men träskor på plastgolv ger nog inte riktigt samma effekt), "det är min livsstil att gå ner och slänga sopporna naken, så ni får helt enkelt lära er att leva med det". Dumma kärring!
Nu har hon lagt över allt ansvar på oss, och anser säkert att hon gjort allt hon kunnat. Jag tycker inte det är okej att säga, nej med mitt barn är vaket mellan fyra och sex på natten, så är det bara, låt kräket spela lite musik för guds skull, här har ni ett mobilnummer. Dumma kärring, nu kommer jag vara irriterad över det här hela dagen. Och i morgon när han väcker oss halv sex med ännu mer värdelös trummusik, då kan jag inte svara för följderna
Vi blev ganska nöjda över svaret. Främst för att vi var nervösa och tyckte det var lite läskigt att gå upp och ringa på dörren hos en främling och klaga på deras barn. Men även för att vi trodde att det skulle ge resultat att vi varit uppe och sagt till. Två dagar senare vaknade vi dock igen, nu klockan tjugo över två och Palten gick med arga steg (vilket inte sker ofta) upp och plingade på. Tillslut kom mamman och öppnade, den värdelösa tonåringen hörde tydligen inte, eller så struntade han i det, och sa att hon skulle säga till och att vi skulle få tonåringens mobilnummer så vi kunde ringa direkt och säga till. Sen dess har vi inte hört nåt. Förrän i morse....
Palten går upp klockan sex eftersom han pendlar till jobbet och jag brukar snooza mellan tjugo över och tjugo i sju. I morse var dock detta omöjligt, eftersom tonåringen satte på musiken klockan halv sju. Något med mycket puls och trummor, typ tecno eller vad sån musik heter nu för tiden. Och nu kände jag att jag blev riktigt arg. Jag såg mamman åka till jobbet ungefär tio minuter tidigare, så hon var ju också vaken då, hon måste ju ha hört honom.
Är det för mycket begärt att folk inte spelar musik eller väsnas så mycket att det stör grannarna? Åtminstone efter tolv på natten och innan sju på morgonen? Är det för mycket begärt att man inte väcks av tonårskräk som inte ens är ens egna? Ska man behöva leva som en tonårsförälder redan nu, bara för att grannen säger att det är hans dygnsrytm? Och vad är det för j-a ursäkt?! Kan man ursäkta allt slags beteende med att det är min vana, så gör jag. "Nä, men det är min toalettritual att sätta mig och bajsa i trapphuset, men säg gärna till om ni blir störda i framtiden", "Det är min hobby att dansa träskodans på parkettgolvet klockan tre på morgonen" (nu har ju inte vi något parketgolv, men träskor på plastgolv ger nog inte riktigt samma effekt), "det är min livsstil att gå ner och slänga sopporna naken, så ni får helt enkelt lära er att leva med det". Dumma kärring!
Nu har hon lagt över allt ansvar på oss, och anser säkert att hon gjort allt hon kunnat. Jag tycker inte det är okej att säga, nej med mitt barn är vaket mellan fyra och sex på natten, så är det bara, låt kräket spela lite musik för guds skull, här har ni ett mobilnummer. Dumma kärring, nu kommer jag vara irriterad över det här hela dagen. Och i morgon när han väcker oss halv sex med ännu mer värdelös trummusik, då kan jag inte svara för följderna
Kommentarer:
Trackback