mrs Pitepalt

Tonåringar är små dramaqueens (stavas det så?). Idag hade jag en dispyt med en tjejapa i en av mina klasser. Ni vet sorten; irriterande uppsyn, alldeles för mycket smink, tror hon är smart när hon i själva verket har lika många IQ som en blyertspenna, uppkäftig och dramatisk som f-n. Hon var störrig och högljudd hela lektionen och när jag tillslut gjorde nånting blev det en stor grej av det och nu sitter jag här och har ångest, utan nån egentlig anledning. Eller jag tycker att jag har jättestor anledning och allt är jättehemsk och jobbigt. Men om jag gräver långt bak i hjärnan, där jag tror förnuftet bor, inser jag att jag inte har någon anledning. Eller jag skulle nog inse det, men mitt förnuft har inte kommit tillbaka från jullov än. Så här sitter jag med jordens ångest och den där lilla tjejapan tänker antagligen inte ett dugg på vad som hände. Hon har antagligen fullt upp med att titta på Sunset Beach eller nån annan poänglös tonårsserie, sminka sig med en whitebord-penna och blänga på folk.

Ibland ifrågasätter jag min egen lämplighet som lärare. Jag tror nog inte att jag gillar ungdomar....