Ångest
Egentligen överdriver jag nu. Det är inte alls så här illa som det låter. Orsaken till den här ångesten är egentligen bara en enda klass, och främst då en enda elev. Ko-eleven. Och varför låter jag mig påverkas så här mycket? Är det där mitt problem egentligen ligger? Borde jag bara bita ihop och skaka av mig det och inte tänka på det? Men hur gör man det? Är det sånt som växer fram med åldern eller erfarenheten? Och vill man verkligen bli så obrydd?
Dessutom är ju vardagen redan fylld med en massa ånget över dittan och dattan. Borde jag träna mer? Varför är det så stökigt hemma? Är jag en dålig lärare? Varför är jag inte intresserad av nyheterna? Är det inte helg snart? Vad i hela friden har jag gjort - ska jag jobba med det här hela livet, år efter år?
Jobba med minder barn vetja! De är bara dumma mot varandra. Oftast.
Är det fel? Tja, jag ska väl inte dömma. Läser också till lärare och funderar så gott som dagligen på om det är rätt. Men för mig känns det rätt när det funkar och nån faktiskt lär sig nåt... Och det där med dumma elever, varför ska du ta åt dig?! Det finns gott om idioter i världen. Och alla hittas inte i skolans värld (även om det kan verka så). Jag tror man härdas en hel del som lärare, jag hoppas iallafall det och att det vänder och att allt känns bättre för dig snart!
Precis så känner min man som är lärare också. Synd då man egentligen trivs med sitt jobb. Trevlig helg!
Gah, skräm mig inte... Jag är mitt uppe i min första praktik. På en högstadieskola. Wih... Än så länge har jag hunnit med att helt bestämma mig för att hoppa av skolan men också haft riktigt roligt!
Hm.. svårt! Jag tänker så här. Om du inte gillar honom. då gillar säkert inte andra honom heller. Det är synd om honom. Han är dum, men det är mycket, mycket synd om honom. Ingen kanske gillar honom, ingen som är viktig i alla fall. Ingen som egentligen bryr sig och kan göra skillnad. Denna lilla, lilla pojke har bara sina korkade vänner att få uppskattning från när han säger dumma saker om fröken. De ger honom ingenting mer än för stunden.
så tänkt på att det är synd om honom! Bekräfta honom för det han gör bra och för den han är. Fortsätta skicka ut honom om han säger mer dumma saker. Typ. Socionomen har talat! Hahha.
Usch vad jobbigt när det blir så där. Tyvärr har man ju en tendens att haka upp sig på de negativa sakerna och så glömmer man allt det bra (så är det för mig iallafall...). Kan nog inte ge dig några råd, förutom att det är bra att prata med sina kollegor om sånt här. Det kan hjälpa och så känner man inte är helt ensam i situationen. Hoppas det ordnar sig!
