mrs Pitepalt

Igår läste jag en gammal Allt i hemmet, där deras krönikör Pia Printz hade skrivit en krönika om när de köpte sitt hus. Hon var vid tiden höggravid och skrev om alla rundmagade damer med drömska blickar och alla nervösa herrar som höll krampaktigt om prospektet. (Nu lät det där lite snuskigt nästan, men ni vet ju vad jag menar) 

Ungefär så är jag och Palten. Jag är hoppfull och positiv. Börjar möblera och planera, väljer ut tapet, ny ytterdörr och en snygg matta till tvättstugan. Palten däremot läser inlägg på olika byggsidor om hur mycket det kostar att byta tak, skummar igenom artikel efter artikel på diverse trista sidor om ränta och uppgång och nedgång och avgång och trappuppgång och allt vad det heter. Jag sitter som bäst och ammar i vår nya fåtölj framför den öppna spisen och en frän plasmaTV som vi helt plötsligt äger, när Palten lite svettigt står i källaren och knackar i väggarna, "finns det någon fukt här tro?"

Är alla så här? Eller är det extra mycket när man är gravid. Pia Printz skriver om boainstinkten. Att man som gravid vill boa in sig. Det kan jag helt klart känna igen. Men just nu, i vår trista sunkiga lägenhet, varken vill eller orkar jag boa. Så istället bakar jag. Bo blir bak. Det är också ganska trevlig.

Men tänk sen i vårt hus. Då kan jag ju baka varenda dag. Bullar och småkakor och enorma amerikanska muffins. Kotten kommer ju sova ganska mycket, åtminstone när jag ska baka. Och annars får Kotten bara sitta i en babysitter på det svart och vitrutiga golvet, sådär lite nöjd och jollra.  Å Kotten kommer vara så lycklig. För att inte tala om Kottens mamma...