mrs Pitepalt

Efter att än en gång ha läst på familjelivs hemsida och där bara stött på människor som är i vecka 30 - 35 och gått upp två kg, var jag tvungen att gå och simma nu på morgonen. Och återigen slås jag av hur trist det är att simma. Ibland har de radio på i badhuset, och då blir det lite bättre. Men nu var det helt tyst. Bara jag, en pensionär och mina tankar. Och det blir så jobbigt. Jag har så många tankar. Tankar som jag redan tänkt förtielva gånger. Tankar om Kotten. Hur mår h*n, vad gör h*n, vad är h*n för sort, vad ska h*n heta, kommer allt gå bra, är det inte femte juni snart? Tankar om skolan. Ångest, ångest, planering, borde man vidarutbilda sig till lärare för lägre åldrar nu när de snart ska lägga ner var femte gymnasiekola, ångest. Tankar om hem. Var ska vi bo, kan vi få bo där, hur ska vi inreda Kottens rum, vilka tapeter ska vi ha i köket, hur ska vi göra så att ingen annan bjuder på vårt hem?
Å dessa tankar snurrar runt, runt tills jag simmat mina 30 minuter och får gå upp. Och det är så trist. Bara fram och tillbaka, fram och tillbaka och sen upp.
Men nu när jag har varit så duktig, borde jag väl få äta en semla? Eller jag kanske ska börja med att gå till personalrummet. Det var visst någon som fyllde 60, då brukar det vankas tårta...