mrs Pitepalt

Kotten är nu inne på dag fem av inskolningen, och han tycker fortfarande det är jobbigt. När vi börjar närma oss förskolan på morgonen blir han gnällig och ledsen, och när vi väl kommer in och ska ta av honom overallen är han jätteklängig och missnöjd. "Ot, ot, mamma. Ot!"säger han och tycker att vi ska ta på honom igen och gå hem. Han vill bara bli buren och när vi sen lämnar över till fröken och vinkar vid fönstret gråter han stora tårar med öppen fyrkantig mun, hans ledsnaste gråt. Kanske var det dumt att börja förskola mitt i den värsta mammighetsperioden och samtidigt som han har öroninflammation som skavt hål på trumhinnan. Men vad ska man göra. Dessutom var hans inskolningsfröken inte där idag heller. Kanske börjar hon senare, men jag fick i alla fall lämna över till en av de andra fröknarna. Hur mycket ska en inskolningsfröken vara borta under inskolningen egentligen?

Nej, jag nojjar bara en massa. Kanske beror det på att jag sitter här hemma och känner mig onödig. Det värsta med att inte ha något jobb och ingenting att göra om dagarna är att man känner sig så otroligt överflödig. Jag har inget syfte att fylla, ingenting att göra. Självklart har jag tusen saker jag kan göra. Jag diskar och tvättar och plockar undan, men det märks knappt för så fort det blir kväll ser det lika stökigt ut igen som tidigare. Därför försöker jag fylla dagarna med sysslor. I går bakade jag bröd och idag tänkte jag baka bullar. Mina sysslor lär inte göra mig snyggare, men de gör mig i alla fall gladare. Vad mer kan jag göra, några förslag?