Lite sentimental måste man väl få bli på morsdag...
Could we be more with trash?
Tillexempel står numera min symaskin i sin låda framför TVn så inte Kotten ska kunna stänga av och sätta på en gång i sekunden. Soffbordet står på andra sidan TVn och täcker därmed även glasdörren ut till balkongen som Kotten tycker om att banka på, på senaste dagarna har han använt tillhyggen.
I köket har numera två av fyra underskåp snygga, långa skohorn instuckna igenom handtagen och ett av de andra står oftast på vid gavel med hälften av kastrullerna utanför. Detta skåp har fått ett iskruvat barnlås, men Kotten kan ta sig in ändå. Han tar sig också in i nederspisen, trots att vi skruvat bort handtaget.
I sovrummet har vi hängt upp ett svart tyg framför fönstret eftersom rullgardinen inte täcker tillräckligt och Kotten sover bättre när det är mörkt, vilket gör rummet ganska dunkelt, men inte tillräckligt för att dölja de arton blöjor och tjugotvå par strumpor som Kotten rivit ut på golvet. Igen.
Största delen av dagen är också alla Kottens leksaker utspridda över lägenhetens alla skrymslen och vrår. Nu har jag inte ens beskrivit badrummet. Så jag ställer frågan än en gång, hur lyckas folk ha det fint hemma??
Bröllopsdags
Kotten är på väg att bli ett sånt där vilt barn. Det har väl ioch för sig varit på gång länge, men nu är det bara att inse faktum. Han är helvild. Röjer runt, river ut grejer, tugg/pussas på polarna och föräldrarna, sitter på Ebbe, badar saker i toaletten (igår fick vår bilnyckel ta sig ett dopp. Ni vet en sån där med elektriskt lås...) och är allmänt vild. Men självklart fortfarande helt underbar. Det viktigaste tror jag är att jag inte blir en sån där mamma som sitter och tuggar Toy och tittar åt ett annat håll samtidigt som Kotten dunkar ett annat barns huvud i marken. "Nåt sånt skulle min lilla Kotte aldrig göra..."
Nu ska jag packa ihop hela familjens prytlar och kläder för fem dagar, inklusive kostym åt Palten och enorm festklänning åt mig, och sen ska vi bege oss mot de gnälligaste delarna av Sörmland. Det vankas bröllop. Tyvär ska vi inte gå på samma bröllop, vi har blivit bjudna på två. Palten ska på en gammal studiekompis bröllop och jag ska på barndomskompisen blivande fru Grenmans bröllop. Ska bli skoj. Kotten ska få spendera dagen med pappa och hans sambo, för första gången. Blir också spännande.
Ernst 1924
Kotten och storkusinen
Självklart tittade jag på Familjen Annorlunda när det gick på TV, och trots att jag tycker det är lite galet att ha tio barn, så verkar ändå storfamiljen härlig. Tanken på att vara många och aldrig behöva vara ensam är lite lockande, även fast man säkert blir tokig på det många gånger. Men att ha syskon är ju något speciellt och eftersom både jag och Palten har en ganska nära relation med våra systrar så ränkar jag med att Kotten också kommer få det med eventuella framtida syskon.
I dagsläget är jag dock väldigt nöjd med att ha en stor utökad familj med mostrar, fastrar och kusiner till Kotten. Speciellt storkusinen Ålle-Bålle som är hela tolv år är en klar favorit. Varje gång Kotten ser honom blir han glad. Han applåderar och visar tydligt att han vill krama och pussa (läs bit-pussa) sin coolaste killkusin. Jag är ganska säker på att känslan är besvarad. Ålle-Bålle tar sig alltid tid att leka trista lekar med Kotten, typ krypa omkring i all evinnerlighet 
eller kasta en boll i väggen trettio gånger och låt boink så Kotten skrattar, och han hjälper gärna till med båda det ena och det andra.
Skulle det funnits några tvivel på att Ålle-Bålle gillar sin lilla kusin försvann dessa absolut när King Lear var på Ålle-Bålles skola för utvecklingssamtal. De hade skrivit uppsats och fått välja bland en rad ämnen, ett av ämnen var "Min skatt" och Ålle-Bålle skrev om Kotten! Jag började nästan grina när jag fick höra det. Lyckliga Kotten som har så många i sin omgivning som tycker han är ovärderlig. Vilket han ju är också! Precis som Ålle-Bålle och de andra kusinerna!
Vi har närt en illbating vid våra barmar!
Kotten blir snart 11 månader. Man märker mer och mer att han är en individ som kan och vill saker.
Det här är vår Kotte:
*Han kan säga mamma och pappa. Eller snarare mamamamama och papapapapa. Men man tar ju allt man kan få. Han säger ofta mamama när han ska sova och papapapa säger han extra mycket när han sitter i matstolen och ska äta middag. Det brukar vara vid den tiden som Palten kommer hem. Kotten ser ytterdörren från sin stol och när Palten sen kommer så sprattlar han med hela kroppen och flinar.
*Det första ord han sa var dock tutte, vilket jag tycker säger en hel del om hur mycket han gillar att tutta. Han tuttar fortfarande hela nätterna igenom känns det som, och gärna en eller två gånger på dagen. Vi försöker antagligen sluta i sommar. Just nu orkar vi inte ens tänka på att sluta nattamma. Jag orkar knappt skriva om det här.
*Han är lite harig av sig. Han tycker vissa saker är väldigt läskiga. Till exempel höga ljud, något som visade sig redan i den ökända spargris-incidenten. Han trycker igång vår stereo och blir sedan skitskraj när radion slår igång. Då kryper han iväg som en liten snabb iller och sen piper han högt. Men efter inte allt för lång tid är han tillbaka vid stereon igen. Han blir också väldigt rädd för en hel del saker som känns helt obegripliga. Idag åt jag till exempel ett päron och Kotten var mycket skeptisk. Han är alltså väldigt glad, men väldigt harig av sig. Något som får mig att inse att han inte bara liknar sin far till utseendet utan även till sättet. Palten påstår dock att han inte är harig alls. Bara ibland när plötsliga och oväntade saker sker. Typ om jag kommer in i badrummet när han duschar och så säger jag hej. Ja, ni hör ju själva. Scary!
*Han är ganska våldsam i sina kärleksyttringar. Han vill gärna pussas. Med tänderna. Han vill gärna klappa. Hårt. Och han är fortfarande den vildaste av alla bebisar i samma ålder i vår bekantskapskrets. När han träffar kompisar vill han alltid dra dem i kläderna och håret och sedan flinar han glatt. Jag befarar att vi närt en illbating vid våra barmar.
*Han gillar teknik. Det är inte bara stereon han lärt sig bemästra. Även TVn och DVDn är roliga att trycka på. Han kan stänga och och sätta på TVn och han kan sätta på DVDn och sen även sätta på inspelning.
*Han har lärt sig gå. Idag! Han har gått ganska länge med sin lära gå vagn och med stöd av dörrar och skåp. Men så idag tog han sina första stapplande steg. Mot TVn, såklart. Jag är så stolt!
In a galaxy far, far away...
The Swedish Kotte
Kanske ska han bli kock när han blir stor.
Men då hoppas jag att han blir mer som Jamie Oliver än Per Morberg. Jamie, utan den där alldeles för stora tungan han verkar ha.
Snart så...
Det absoluta favoritmärket är Småfolk. Titta bara vad mycket fint:
När jag får ett jobb ska Kotten ekiperas upp till flodhästtänderna. Han kommer bli så vacker!
Den blåaste av måndagar
När man trodde att man inte kunde bli tröttare, då vaknar Kotten fem på morgonen. Innan det vaknade han tolv, halv två, kvart över tre och fyra. Dessutom regnar det ute och jag fixar inte att gå ut och gå i en och en halv timme. Om jag inte hade sju extra graviditetskilon kvar att släpa omkring på kunde jag ha bakat något smaskigt. Men nu har jag det, så jag får väl suga på en morot eller något annat spännande. Detta kommer bli en blue monday.
I wanna be a 08:a!
Oavsett hur jag pratar vill jag bo i en av dessa lägenheter. Helst vill jag bo i en som ligger på sjätte våningen och där man kan ta hiss med barnvagnen upp i lägenheten. Palten vill dock helst bo i den som ligger på andra våningen och där man måste ställa barnvagnen i ett barnvagns och cykelrum. Den är finare, det tycker jag också, men jag försöker vara en förståndig och klok vuxen och inte bara tänka "oh, vad vackert!" och "i det där hörnet ska julgranen stå!". Det är svårt. Säkert kommer tusen andra också vilja ha våra lägenheter så vi lär väl bli sittande här ute på landsbygden där alla går till ICA i VCT-overall, är släkt med sina fruar och har tre tänder sammanlagt. Det vet man ju. Har man ju hört.
Bi, Vi and Ci
För ett tag sedan var vi på BVC för tiomånaders-kontroll. Kotten vägde in på stadiga 10,8 kg och var 76 cm lång. Han charmade BVC-sköterskan med sina vackra flodhästtänder och sina smilgropar och visade att han kunde både ställa sig upp och gå med stöd. Vi pratade lite säkerhet och jag berättade, efter viss tveksamhet, om att han stängt in sig i sovrummet. Vi har dock tur med vår BVC-sköterska, till skillnad från Skolfamiljen, så hon skrattade mest och gav några råd och tips istället för att ringa SOC och anmäla oss.
När vi skulle gå frågade hon:
- Har du tänkt något på det här med potträning?
- Eh... nej, svarade jag och undrade om hon fått hjärnsläpp. Kotten är ju lite som en tesked, inte kan han börja med potta redan.
- Ja, många börjar ju med det tidigare och tidigare nu.
- Jaha...
- Ja, ni skulle ju kunna börja i sommar, då har han ju inte så mycket kläder på sig.
- Ja.... det kan man ju göra.... sa jag och tänkte att tanten är ju helknäpp.
Men sen när jag kom hem började jag funder mer på det där. Är det vanligt? Är det lättare att börja tidigare så han vänjer sig vid potta eller toa? Eller är det helknasigt? Hur har ni gjort? För mig känns det väldigt märkligt. Kotten är ju fortfarande en liten plutt. Han kan ju knappt vara medveten om att han går på toa i blöjan, ska man då börja försöka tvinga honom att använda pottan? Det känns som ett jobbigt arbete. Fast det kanske alltid är jobbigt. Vad tror ni?