Karottens kärra
Så här ser den ut, vår vackra vagn.
Fin va?
Vår Karelin-Kotte
När vi var där i veckan 26 vad symfys-måttet 25 cm. Då hade vi inte vår vanliga barnmorska för hon var på semester. Idag var hon tillbaka och mätte magen, och då visade måttbandet 31 cm, och jag går in i vecka 30 i morgon! Det är ju enormt. Min kompis fru Bratwurst ligger två veckor före mig och hennes mage är 29 (sorry att jag outar din magstorlek Bratzen, hoppas det är ok?). Vår barnmorska sa då att den andra barnmoskan brukar vara lite snål när hon mäter. Sen sa hon också "ja, det är ju ingen liten bebis ni har där".
Antingen är bebisen jättestor och kommer vara med på bild i tidningen, eller så såg de fel på ultraljudet och vi är egentligen i vecka 35 och bebisen kommer födas när jag är mitt uppe i att vakta nationella proven eller nåt.
Mitt liv som bowlingklot
denna bild.
Behöver jag säga att jag inte har på mig den utstyrseln nu.
Ingen fena precis
Vad hände med mina planer? När jag var gravid skulle jag vara duktig och motionera och gå på både gravidjympa och gravidyoga. Men här i hålan finns det ju bara jympa för människor som ser ut att vara gravida men inte är det, eller det är vad jag inbillar mig. Inget gravidanpassat i alla fall. Bara simningen. Jag får väl motionera genom att promenera från fåtöljen till kylskåpet. Sorry, Kotten! Hoppas du har det bra därinne ändå!
Att vara oförberedd
Hur ska man kunna förbereda sig för den? Vi har bokat in oss på en profylaxkurs, och det känns som om det är ungefär allt man kan göra. Det och sen får man bara försöka intala sig att det kommer göra sjukt ont. Men hur ont är ju omöjligt att förstå och ännu mindre förbereda sig för. Det är bara att sitta här och vänta in smärtan.
Igår läste jag i en av mina graviditetsböcker. Där stod "det är i det här stadiet som många kvinnor känner dödsångest och en känsla av att det är omöjligt att överleva sådan smärta". Hur förbereder man sig på det stadiet?
Bättre förberedda för var dag
Eftersom man inte kan få tiden att gå snabbare gör vi allt för att det ska kännas som om Kottens ankomst är precis runt hörnet. Igår beställde jag skötväska från Skip*Hop, självklart fanns ju inte den modellen vi hade tittat på så det fick bli en annan. Men den var också vacker, och mönstret är SÅ fint! Dessutom kostade den här modellen 100 kronor mindre, och det är ju alltid trevlig.
Sen har vi också bokat in oss på en profylaxkurs. Paltens syster och hennes sambo gick på en när de väntade sitt andra barn och de tyckte det var jättebra. Palten ser mest fram emot att nypa mig i benet när jag andas mig igenom smärtan tror jag. Vi får väl se hur nöjd han är under själva förlossningen...
Nu är det helg och det innebär slappa, handla mammkläder så jag har något att ha på mig och ett besök från våra vänner Bratwurstarna. Bara trevliga saker alltså
Var ska detta sluta?
Nu har jag växt ut det andra paret mammabyxor. Eller egentligen tre om vi ska vara petiga. Men det första paret var ett som jag lånat av Paltens syster, och hon är faktiskt mycket mindre än mig från början, så det var inte så konstigt att jag skulle växa ur dem på nolltid. Men nu. Vad sjutton ska jag ha på mig? Det är ju tre månader kvar.
Dessutom börjar jag bli så där trött igen om dagarna, som jag var i början. Plus att jag har ont i benen och ryggen. Palten kommer få köra mig till jobbet varje dag. Synd bara att han åker hemifrån klockan kvart i sju och min skola börjar inte förrän tjugo i nio. Det blir långa dagar på jobbet det.
Jag blir också lite orolig när jag redan nu är trött och gnällig och önskar att Kotten skulle komma ut. Eller snarare att det skulle vara 5 juni och Kotten skulle vilja komma ut. Det är ju lång väg kvar. Hur undviker man att inte förvandlas till en stor, gnällig boll?
Kotten behöver skydd
Vissa saker behöver faktiskt Kottar, eller åtminstone vår Kotte. Sådana saker är vagn *check*, babyskydd *check* (båda tack vare vår egen Godfather herr Bratwurst som låtit oss använda alla hans kontakter i babybranchen), babaysitter * check* (lånat ett vacker brun av Paltens syster) skötbord, kläder *check* (med min köpmani och tusen systrar och ännu fler syskonbarn kommer vår Kotte vara tjusigt klädd vareviga dag), skötväska (jag har sett en så vacker, så vacker. Nu måste jag bara övertala Palten om att vi ska köpa den nu på bums så den inte försvinner), spjälsäng, sängkläder och spjälskydd.
Spjälskydd började jag fundera lite på igår. Först hade jag tänkt sy ett. Eftersom många som finns är antingen svindyra eller skitfula. Palten tyckte dock inte detta var någon bra idé. "Det måste ju vara säkert. Inga trådar som hänger löst som Kotten kan fastna i". Om detta var kritik mot mina sykunskaper eller en övertro på vår Kotten som vid två veckors ålder kommer rulla runt i spjälsängen och fastna i den dödsfälla av mjuk bomull och sytråd som Kottens ansvarslösa mamma sytt vet jag inte. Men detta fick mig i alla fall att börja titta runt efter spjälskydd. Genast hittade jag några favoriter.
Barbapapa
från Barniallt, prickigt
från Polkadot och moln
av Gunilla Axén från Elva små troll. Samtliga dessa är ju förstås inte jättebilliga. Men oh, så vackra.mrspitepalt och jättemagen
"Vilken stor mage du har fått!" säger den pinnsmala eleven förtjust. "Tack" säger jag och går vidare. När jag sedan berättar för en av mina kollegor att en elev tyckte magen hade blivit så stor spär hon på det hela med att prata i tio minuter om att den faktiskt är ganska stor och herregud är det verkligen tre månader kvar?! Jag vet inte om jag tycker den är så stor. Jag ser ju inte ut som en sköldpadda som tagit på sig skalet åt fel håll. Bara stor och rund, men inte enorm. Strunt samma, jag tycker min mage är fin!
Vad är det för en dag?
eller en sån här
Dessutom har vi varit hos barnmorskan nu på morgonen. Mätt magen som låg mitt på normalkurvan, *take that alla som säger att den är stor*, kollat olika värden och lyssnat på vår lilla rymdbebis. Härliga härliga Kotten!
När vi satt i väntrummet kom det in ett annat par som skulle träffa doktor Studsboll som vi också varit hos tidigare. Men sen när doktorn väl kom studsande så gick bara mamman in, pappan följde inte med. Hur knasigt är inte det? Varför följer man med till väntrummet men inte in till doktorn? Min bästa Palt följde till och med in när jag skulle ligga i gynstol. Fast han såg lite skraj ut.
mrspitepalt och oron
De första tolv veckorna gick jag och oroade mig för det som alla gravida nog oroar sig för de första tolv veckorna. Följande sex veckor gick jag och oroade mig för att det som inte fick ske innan vecka 13 ändå hade skett men min kropp hade bara inte upptäckt det än. Sen var vi på UL och då fick jag se att det faktisk var en liten krabat som låg där inne och sprattlade omkring. Detta mildrade min oro en del. Men sen började jag fundera över om Kotten aldrig skulle sparka på mig. Det var så lugnt i magen. Det blir ju inte bättre av att man läser på Familjelivs sida där varenda människa verkar ha blivit sparkad och petad på i vecka 13 - 14 av sina bebisar. Tillslut kom sparkarna i gång, jag var kanske i vecka 20. Och jag kunde känna mig lugn.
Men nu har ännu ett orosmoment dykt upp. De dagar då Kotten inte sparkar. I går var en sådan dag. Det krävdes ett telefonsamtal till vårdrådgivningen (jag tvingade Palten att ringa - telefonskräck, men sen var jag ändå tvungen att prata med en läskig tant, gråt-gråt) ganska många lugnande ord från Palten och tillslut även ett telefonsamtal till Barbasyster innan jag kände mig lite lugnare. Och sen började Kotten sparka.
Stackars Kotten. H*n kommer ju så få ha madrasserad skumgummihjälm tills h*n fyller 16.
Måndagar är väl för härliga!
I morse var av mina elever helt förundrad över att jag inte skulle föda förrän i juni. "Va?! Jag trodde typ du skulle föda i mars! Är det tvillingar?" Nä, dumma kräk, det är bara en och jag har massor månader kvar. Om du ägnar lite mer tid åt skolarbetet och lite mindre tid åt att förolämpa din gravida lärare så kanske du skulle hinna lämna in något arbete någonsin! *vill man fräsa tillbaka, men det gör man inte*
Dessutom börjar jag känna av foglossningen igen. Det är härligt!
Näe, det är för många semlor bara...
Hur är det möjligt?
Morr!
Bäst jag slutar läsa på familjelivs sida och tar några finskorpor med mjölk. Då blir nog Kotten glad.
Men kottefisken gillar jag!
Sen dagar tillbaka känner jag nu det jag antar är kotten. Jag har hela tiden gått och väntat på den där fisken som ska sprattla förbi, men jag tycker inte riktigt det känns så. Fast hur vet man hur en fisk känns? Men nu inser jag att de små rörelserna därinne måste vara vår kotte. Det känns så märkligt att något rör sig och lever inuti ens mage. Märkligt, men härligt!
Kottens första plagg
En body med ugglor på, måste varje Kottebebis ha
och
en mjuk pyjamas med djurHärliga helg!
Fast det bara gått en vecka är det skönt att ha helg. Det är alltid skönt att ha helg.
Vi ska köpa en fåtölj som jag kan gunga runt i med min tjocka mage, och sen även med min tjocka kotte. Nu har vi bara en soffa som man ligger i, mycket skönt förut, men nu med foglossning - icke! Varje gång jag reser mig upp måste jag gå som en pensionär. Det vill säga väldigt långsamt, lite vaggande och ackompanjerad av små läten och stånkningar. Därför behöver vi nu en stor och skön fåtölj. Och det är lättare sagt än gjort. Antingen är fåtöljerna snygga eller så är de sköna. I några fall är de sköna och snygga, men då också dyra. Men oftast är de faktiskt bara fula, ibland även fula, osköna och dyra. Den vi har hittat är inte helt oful, men om jag var en annan fåtölj skulle jag nog inte gifta mig med den. Den är skön och lagom dyr (det vill säga inte billig). Dessutom kan man gunga och fälla upp fotstöd och fortsätta gunga, me like!
På söndag ska vi och kolla barnvagn en gång till. Vi har nästan bestämt oss, nu handlar det bara om hårdlift vs. liggdel. Några åsikter?
Trött
Damfröknar + gravidmage = oh my god!
Herrarna är inte lika intresserade. En av mina kollegor verkade inte förstå att jag var gravid, han trodde bara jag hade ätit för mycket julmat. Fast han kan ha skojat, men jag tvivlar på det....
2008 - the year of the Kott
En liten kotte växer i min mage, as I blogg. I går var vi och tittade på den med ultraljud. Den sparkade med sina små smala ben och sprattlade med sina små smala armar. Sen tog den spjärn mot min urinblåsa och kliade sig lite på hakan.
En liten person som gör små saker växer i min mage, det är lite surrealistiskt. Men härligt eller som Kotten skulle säga, underbart!Dessutom ska två av våra goda vänner också få en kotte, plus en av mina gamla kursare från lärarprogrammet, så det här är egentligen the year of the kotts.