mrs Pitepalt signing off
Jag har efter en hel del om och ganska många men bestämt mig för att byta blogg. Den nya bloggen kommer ha lösenord på vissa inlägg och kanske också innehålla en del bilder på barnen och förhoppningsvis uppdateras oftare än denna har gjort. Följ gärna med dit!
mrs Pitepalt - mitt liv som småbarnsmamma
Skriv en kommentar och lämna mailadress om ni vill ha lösenord.
mrs Pitepalt - mitt liv som småbarnsmamma
Skriv en kommentar och lämna mailadress om ni vill ha lösenord.
Back to vardag
Idag var första vardagen efter Paltens sommarlov. Palten gick upp i ottan och åkte till jobbet och Kotten skulle till förskolan för första gången på 1½ månad. Jag har försökt lobba lite för förskolan den här veckan, men varje gång ämnet har kommit upp har Kotten bara sagt nej. "Snart ska du börja förskolan igen. Nej. På måndag ska du gå till förskolan och träffa alla kompisar. Nej I morgon ska du till förskolan, skoj va!? Nej." Så det var med viss bävan jag gick dit med honom i morse. Jag tänkte åka in till stan efter att ha lämnat och hade Knytet i vår gamla enkelvagn. När Kotten upptäckte det blev han inte nöjd. "Åka min vagn, åka min vagn!" så det slutade med att jag tog Knytet i BabyBjörn och Kotten knökte ner sin långa kropp i liggvagnen. Till förskolan kom vi i alla fall och när Kotten väl var där knallade han in hur lugnt som helst. Han vinkade knappt hej då utan började bara leka med alla saker hur lugnt som helst. Mycket skönt.
Därefter tog jag och Knytet tunnelbanan in till stan och han sov hela vägen, sweat! Det är verkligen stor skillnad att gå på stan med en enmånadsbebis än att gå på stan med en enmånadsbebis, en vild tvååring och en uttråkad trettiettåring. Den där lilla kan man ju bara stoppa i en BabyBjörn eller stoppa in en tutte i munnen på så blir han nöjd. Jag tror inte att de alternativen skulle funka så bra på de två större killarna, för att inte tala om vilka reaktioner man skulle få från de andra shopparna om man gjorde så. Fast jag skulle ioch för sig betala bra med pengar för att få se någon gå omkring inne på H&M med en kinkig Palten i en BabyBjörn.
Efter det hämtade jag Kotten på förskolan och nu sitter vi och tittar på Blixten Mcqueen och Kotten skrämmer mig med en studsboll han fick av Nocken och hennes familj. Det är en dinosaurie i bollen som morrar på mig så jag skriker av rädsla men då lugnar Kotten mig. "Det är bara rag, mamma. Ingen fara!" Knytet sover i vagnen och snart ska jag göra ugnspannkaka. Vardagen är inte så tokig trots allt.
Därefter tog jag och Knytet tunnelbanan in till stan och han sov hela vägen, sweat! Det är verkligen stor skillnad att gå på stan med en enmånadsbebis än att gå på stan med en enmånadsbebis, en vild tvååring och en uttråkad trettiettåring. Den där lilla kan man ju bara stoppa i en BabyBjörn eller stoppa in en tutte i munnen på så blir han nöjd. Jag tror inte att de alternativen skulle funka så bra på de två större killarna, för att inte tala om vilka reaktioner man skulle få från de andra shopparna om man gjorde så. Fast jag skulle ioch för sig betala bra med pengar för att få se någon gå omkring inne på H&M med en kinkig Palten i en BabyBjörn.
Efter det hämtade jag Kotten på förskolan och nu sitter vi och tittar på Blixten Mcqueen och Kotten skrämmer mig med en studsboll han fick av Nocken och hennes familj. Det är en dinosaurie i bollen som morrar på mig så jag skriker av rädsla men då lugnar Kotten mig. "Det är bara rag, mamma. Ingen fara!" Knytet sover i vagnen och snart ska jag göra ugnspannkaka. Vardagen är inte så tokig trots allt.
Kotten hjärta Knytet
Idag blir Knytet tre veckor och han är fortfarande underbar och älskad av alla. Inte minst av sin storebror. Kotten vill gärna krama och pussa på Knytet och det senaste han börjat med är att lukta på honom. Han fräser lite med näsborrarna in och ut på Knytets ludna skalle och så säger han "luktar lite gott!" och jag kan inte annat än instämma.
Dessutom vill han gärna att Knytet ska vara med. Han har mer än en gång grinat sig svettig över att Knytet inte ligger med i sängen när han ska sova och nu har jag börjat ta med mig Knytet varje gång det är jag som lägger Kotten. Förut ville Kotten gärna hålla i mig när han somnade, men nu är det alltså Knytet som är nya favoriten. När jag la honom idag fick Knytet ligga bredvid Kotten i hans utdragssäng och Kotten låg relativt stilla och höll sin lillebror i handen och sen somnade han. Varför lägga dyra pengar på gosedjur när man kan göra en lillebor alldeles själv?
Vi har också hunnit vara på semester i Skåne där vi hälsat på King Lear och hennes familj i deras sommarstuga och Knytet har inte behövt ligga missnöjd många sekunder innan någon plockat upp honom. Dessutom har Kotten haft två kusiner att köra med och han har ägnat dagarna åt att titta på Blixten Mcqueen och säga att saker är hans. "Min boll, min bil, min skateboard". Det blir lite tröttsamt i längden. Speciellt när man går till en lekpark och Kotten sitter och harvar sitt mantra redan innan han hunnit ur vagnen, "min rutchkana, min gunga, min sandlåda". Snälla, säg att det är en fas och att era barn också varit så här?
Dessutom vill han gärna att Knytet ska vara med. Han har mer än en gång grinat sig svettig över att Knytet inte ligger med i sängen när han ska sova och nu har jag börjat ta med mig Knytet varje gång det är jag som lägger Kotten. Förut ville Kotten gärna hålla i mig när han somnade, men nu är det alltså Knytet som är nya favoriten. När jag la honom idag fick Knytet ligga bredvid Kotten i hans utdragssäng och Kotten låg relativt stilla och höll sin lillebror i handen och sen somnade han. Varför lägga dyra pengar på gosedjur när man kan göra en lillebor alldeles själv?
Vi har också hunnit vara på semester i Skåne där vi hälsat på King Lear och hennes familj i deras sommarstuga och Knytet har inte behövt ligga missnöjd många sekunder innan någon plockat upp honom. Dessutom har Kotten haft två kusiner att köra med och han har ägnat dagarna åt att titta på Blixten Mcqueen och säga att saker är hans. "Min boll, min bil, min skateboard". Det blir lite tröttsamt i längden. Speciellt när man går till en lekpark och Kotten sitter och harvar sitt mantra redan innan han hunnit ur vagnen, "min rutchkana, min gunga, min sandlåda". Snälla, säg att det är en fas och att era barn också varit så här?
Palten ligger på plus
När Kotten föddes diskuterade vi huruvida man ska ge en present till den nyblivna mamman eller inte. Jag tyckte att det lät väldigt trevligt och Palten tyckte att vi kunde disktera saken lite senare. Senare blev två år och Knytet föddes. Frågan togs inte upp igen, så jag var inte alltför hoppfull. Därför blev jag väldigt förvånad när han sa att han skulle åka och köpa sten till trädgården men istället kom hem med en stor vacker påse
som såg alldeles för lätt ut för att innehålla tunga skifferplattor.
Extra glad blev jag när jag insåg att den inte bara innehöll den här vackra väskan
utan även en necessär och en sminkväska
Så nu har jag inte bara triss i vackra pojkar, jag har även triss i vackra dyra väskor. Kan det bli bättre?
som såg alldeles för lätt ut för att innehålla tunga skifferplattor.Extra glad blev jag när jag insåg att den inte bara innehöll den här vackra väskan
utan även en necessär och en sminkväskaSå nu har jag inte bara triss i vackra pojkar, jag har även triss i vackra dyra väskor. Kan det bli bättre?
Knytet, dag 4
Knytet har nu hunnit bli fyra dagar och han är sötare än socker. Det tycker vi alla, inklusive Kotten som gärna kramar honom, håller i honom och pillar på hans små, små tår och öron. Överlag är vi väldigt nöjda alla fyra och även om jag och Palten inser att detta är lite smekmånad kan vi ändå inte låta bli att känna oss väldigt, väldigt lyckliga. Anledningarna till att vi är så nöjda är bland annat dessa:
*Att Kotten verkligen verkar gilla sin lillebror. Självklart kommer han bli missnöjd och avundsjuk och bonka lillbrorsan i skallen med en duplogiraff så där som sykon gör, men än så länge är han bara glad. När vi åt lunch förrut sa han "Kotten älkar lillebror" varpå den ömma modern började grina rakt ner i köttbullarna.
*Att vi är så mycket coolare den här gången. Jag trodde nog jag var ganska cool förra gången också, med tanke på att jag varit ganska mycket barnvakt åt både mina och Paltens syskonbarn, men det är ändå annorlunda när det är ens eget barn och man har fullt ansvar på heltid. Man är lite osäker och mån om att göra saker på rätt sätt. När tvåan kommer har man varit med om det mesta förut och man inser att det sällan finns ett sätt som är det rätta. Därför blir man inte orolig när Knytet får hormonplitor och man provar om han vill ha napp när han är ett dygn istället för en månad (gick lite bättre kan jag meddela). Dessutom inser man att jorden inte kommer gå under om barnet skriker en stund i vagnen eller när han väntar på mat. När vi på Knytets andra levnadsdag var på hans tredje vagnspromenad till lekparken och centrum pratade vi om hur det var med Kotten. Då gick vi ut med honom i vagn för första gången när han var fem dagar gammal och målet med den promenaden var Apoteket där vi köpte en febertermometer för 800 kr.
*Att naveln redan har lossnat. Det där med navelstumpen var något vi missat förra gången. Att den skulle lukta så illa och att man skulle hålla på och pilla med den och göra rent och lufta och allt vad det var. Dessutom tyckte Palten det var otroligt läskigt så jag gjorde allt förra gången. Även denna gång tyckte Palten det var lite mysko, och Kotten var om möjligt ännu mer skeptisk. Varför bytte inte mamma och pappa blöja ordentligt på lillebror? Trots att Kotten sa till och sa till så satt det ändå kvar en bajskorv mitt på magen. Igår lossnade den dock, och det är ännu en anledning till varför åtminstone jag är så extra glad.
Palten hade bytt på Knytet som bara har blöja på sig nu, inga kläder eftersom det är så varmt. När han kom ner med honom och la honom i vagnsinsatsen såg jag att naveln var borta. Palten hade dock inte upptäckt detta och han menade att den var kvar. Jaha, tänkte jag bara, den har väl lossnat när Palten bytte, och så glömde jag bort alltihopa. Ungefär en timme senare skulle vi gå ut och Palten hämtar något från soffan. När han reser sig upp trillar något ner på golvet och han skriker "Iuuu, varför har jag navel på mig?!" Han har alltså burit Knytet bröst mot bröst och i den processen har naveln på något sätt fastnat i hans skjorta och sedan bosatt sig där. Sen satt den kvar där i en timme innan den bestämde sig för att prova på grönare betesmarker. Palten berättade med skrämd röst att han hade känt att det luktade navel lite då och då. Jag skrattade så mycket så a little pee came out, men om det har att göra med humorn i det hela eller det faktum att jag är nyförlöst lämnar jag osagt.
*Men framförallt för att det var just Knytet som kom till oss. Han är precis lika fantastisk som storebror och ju längre tiden går desto mer kära bli vi. Han påminner om en liten röd sköldpadda som bara vill äta, tutta och glutta några små korta stunder. När vi lägger honom i vagnen sover han med båda armarna över huvudet, otroligt avslappnat, och trots att han redan fått ögonsmojs och har nariga långa damfingrar är han den vackraste lillebror som någonsin har fötts.
*Att Kotten verkligen verkar gilla sin lillebror. Självklart kommer han bli missnöjd och avundsjuk och bonka lillbrorsan i skallen med en duplogiraff så där som sykon gör, men än så länge är han bara glad. När vi åt lunch förrut sa han "Kotten älkar lillebror" varpå den ömma modern började grina rakt ner i köttbullarna.
*Att vi är så mycket coolare den här gången. Jag trodde nog jag var ganska cool förra gången också, med tanke på att jag varit ganska mycket barnvakt åt både mina och Paltens syskonbarn, men det är ändå annorlunda när det är ens eget barn och man har fullt ansvar på heltid. Man är lite osäker och mån om att göra saker på rätt sätt. När tvåan kommer har man varit med om det mesta förut och man inser att det sällan finns ett sätt som är det rätta. Därför blir man inte orolig när Knytet får hormonplitor och man provar om han vill ha napp när han är ett dygn istället för en månad (gick lite bättre kan jag meddela). Dessutom inser man att jorden inte kommer gå under om barnet skriker en stund i vagnen eller när han väntar på mat. När vi på Knytets andra levnadsdag var på hans tredje vagnspromenad till lekparken och centrum pratade vi om hur det var med Kotten. Då gick vi ut med honom i vagn för första gången när han var fem dagar gammal och målet med den promenaden var Apoteket där vi köpte en febertermometer för 800 kr.
*Att naveln redan har lossnat. Det där med navelstumpen var något vi missat förra gången. Att den skulle lukta så illa och att man skulle hålla på och pilla med den och göra rent och lufta och allt vad det var. Dessutom tyckte Palten det var otroligt läskigt så jag gjorde allt förra gången. Även denna gång tyckte Palten det var lite mysko, och Kotten var om möjligt ännu mer skeptisk. Varför bytte inte mamma och pappa blöja ordentligt på lillebror? Trots att Kotten sa till och sa till så satt det ändå kvar en bajskorv mitt på magen. Igår lossnade den dock, och det är ännu en anledning till varför åtminstone jag är så extra glad.
Palten hade bytt på Knytet som bara har blöja på sig nu, inga kläder eftersom det är så varmt. När han kom ner med honom och la honom i vagnsinsatsen såg jag att naveln var borta. Palten hade dock inte upptäckt detta och han menade att den var kvar. Jaha, tänkte jag bara, den har väl lossnat när Palten bytte, och så glömde jag bort alltihopa. Ungefär en timme senare skulle vi gå ut och Palten hämtar något från soffan. När han reser sig upp trillar något ner på golvet och han skriker "Iuuu, varför har jag navel på mig?!" Han har alltså burit Knytet bröst mot bröst och i den processen har naveln på något sätt fastnat i hans skjorta och sedan bosatt sig där. Sen satt den kvar där i en timme innan den bestämde sig för att prova på grönare betesmarker. Palten berättade med skrämd röst att han hade känt att det luktade navel lite då och då. Jag skrattade så mycket så a little pee came out, men om det har att göra med humorn i det hela eller det faktum att jag är nyförlöst lämnar jag osagt.
*Men framförallt för att det var just Knytet som kom till oss. Han är precis lika fantastisk som storebror och ju längre tiden går desto mer kära bli vi. Han påminner om en liten röd sköldpadda som bara vill äta, tutta och glutta några små korta stunder. När vi lägger honom i vagnen sover han med båda armarna över huvudet, otroligt avslappnat, och trots att han redan fått ögonsmojs och har nariga långa damfingrar är han den vackraste lillebror som någonsin har fötts.
Ett Knyte anländer!
Det funkade! Längtansvärkar förvandlades till riktiga värkar klockan halv ett i natt. Jag kunde dock fortfarande inte tro det och tyckte inte Palten behövde ringa in någon barnvakt, men han insisterade (tack och lov!) och ringde sin syster som var i sommarstugan 1½ timme bort. Under den tiden hann värkarna förvandlas från "ja visst sjutton, det gjorde ju ont att föda barn" till "please god, put me out of my misery!".
Det var betydligt jobbigare och gjorde betydlig ondare den här gången. Kanske för att jag förra gången var inne på förlossningen när det verkligen drog igång, den här gången låg jag hemma i en tältsäng och önskade att jag skulle dö. Men det gjorde jag ju förstås inte. Palten ringde sjukhuset vi valt, som ju förstås hade fullt, men som tillslut ordnade en plats. Bilresan in var längre än längst och den lilla promenaden från bilen till undersökningsrummet förlängdes av tre kraftiga värkar. Jag kände mig inte helt säker på att jag skulle ta mig in på rummet. Det gjorde jag dock, och väl där upptäckte barnmorskan att jag var öppen 5 cm. "Ja, här var det dags att föda barn då" så hon och jag blev båda glad och lite besviken. Vi skulle få stanna kvar, men det var hela 5 cm kvar tills krystningen, detta skulle ta tid tänkte jag. Men icke...
Eftersom det var så fullt hade de inget rum till oss när vi kom in. Eller de hade ett "men det var fortfarande blött" som barnmorskan sa. Det tog ett tag innan jag förstod att hon menade att det var blött efter moppning, och inte något annat. Ganska snart fick vi dock komma in, och då körde jag på med lustgasen. Efter kanske tio minuter bestämde vi att de skulle sätta sterila kvaddlar precis som förra gången. Sterila kvaddlar gör skitont att få. Förra gången upplevde jag det som att kvaddlarna var bland det värsta, så var det inte den här gången, trots att de satte 13 stycken, men jag vet inte om de hann göra så mycket resultat för ganska snart kände jag att jag behövde krysta. Det var en mycket starkare känsla än förra gången, och den kom ju förstås också mycket snabbare. Förra gången höll krystningen på i 2½ timme och tillslut fick de hjälpa till med sugklocka, men jag upplevde ändå inte att det gjorde så ont. Men den här gången skrek jag såna där avgrundsvrål som folk alltid gör på film, och så var han ute efter bara ett par krystningar.
Världens sötaste Knyte var ju förstås en lillebror, vad annars? Inte jättelik storebror, men ändå ganska lik. Fantastiskt söt och kladdig och bara lite blå. 3905 gram och 52 cm lång och kom ut cirka en timme efter att vi skrivits in på BB. Helt galet, jag trodde knappt Palten när han berättade hur mycket klockan var. Dessutom var det så fullt på sjukhuset så vi var tvungna att ligga i ett tillfälligt rum de första timmarna tillsammans med två olika andra patienter och sen visste de inte om Palten skulle få vara kvar över natten eller om vi skulle få vara själva, så det slutade med att vi åkte hem efter sex timmar. Vi åkte in till sjukhuset kvart över tre på natten och kom cirka kvart över ett på dagen, en lillebror plus.
Nu är vi trötta, varma och nyförälskade, och ska försöka vänja oss vid vprt nya liv som en familj om fyra. Jag och mina killar!
Det var betydligt jobbigare och gjorde betydlig ondare den här gången. Kanske för att jag förra gången var inne på förlossningen när det verkligen drog igång, den här gången låg jag hemma i en tältsäng och önskade att jag skulle dö. Men det gjorde jag ju förstås inte. Palten ringde sjukhuset vi valt, som ju förstås hade fullt, men som tillslut ordnade en plats. Bilresan in var längre än längst och den lilla promenaden från bilen till undersökningsrummet förlängdes av tre kraftiga värkar. Jag kände mig inte helt säker på att jag skulle ta mig in på rummet. Det gjorde jag dock, och väl där upptäckte barnmorskan att jag var öppen 5 cm. "Ja, här var det dags att föda barn då" så hon och jag blev båda glad och lite besviken. Vi skulle få stanna kvar, men det var hela 5 cm kvar tills krystningen, detta skulle ta tid tänkte jag. Men icke...
Eftersom det var så fullt hade de inget rum till oss när vi kom in. Eller de hade ett "men det var fortfarande blött" som barnmorskan sa. Det tog ett tag innan jag förstod att hon menade att det var blött efter moppning, och inte något annat. Ganska snart fick vi dock komma in, och då körde jag på med lustgasen. Efter kanske tio minuter bestämde vi att de skulle sätta sterila kvaddlar precis som förra gången. Sterila kvaddlar gör skitont att få. Förra gången upplevde jag det som att kvaddlarna var bland det värsta, så var det inte den här gången, trots att de satte 13 stycken, men jag vet inte om de hann göra så mycket resultat för ganska snart kände jag att jag behövde krysta. Det var en mycket starkare känsla än förra gången, och den kom ju förstås också mycket snabbare. Förra gången höll krystningen på i 2½ timme och tillslut fick de hjälpa till med sugklocka, men jag upplevde ändå inte att det gjorde så ont. Men den här gången skrek jag såna där avgrundsvrål som folk alltid gör på film, och så var han ute efter bara ett par krystningar.
Världens sötaste Knyte var ju förstås en lillebror, vad annars? Inte jättelik storebror, men ändå ganska lik. Fantastiskt söt och kladdig och bara lite blå. 3905 gram och 52 cm lång och kom ut cirka en timme efter att vi skrivits in på BB. Helt galet, jag trodde knappt Palten när han berättade hur mycket klockan var. Dessutom var det så fullt på sjukhuset så vi var tvungna att ligga i ett tillfälligt rum de första timmarna tillsammans med två olika andra patienter och sen visste de inte om Palten skulle få vara kvar över natten eller om vi skulle få vara själva, så det slutade med att vi åkte hem efter sex timmar. Vi åkte in till sjukhuset kvart över tre på natten och kom cirka kvart över ett på dagen, en lillebror plus.
Nu är vi trötta, varma och nyförälskade, och ska försöka vänja oss vid vprt nya liv som en familj om fyra. Jag och mina killar!
Fortfarande fullpackad
Fem dagar över tiden och fortfarande inget Knyte. Jag känner av magen lite grann, men inte tillräckligt.
Vi hänger inomhus och jag sitter framför bordsfläkten som snurrar fram och tillbaka dygnet runt och allt som oftast går jag ner och tar en isglass. Kotten och Palten åker till badstranden och så tittar vi på film. Idag har vi tittat på Toy Story I och II och Bilar. Bilar är nya favoriten och just nu går den dagens tredje varv i dvdn. Ja, vi är dåliga föräldrar, men med hundratusen grader inomhus och hundra procent bebis kvar i magen så tycker jag man kan få vara det. Kotten är nöjd och det är det viktigaste. Nyss vände han sig mot mig med och frågade med allvarlig röst (nästan) samma sak som bilreportrarna på filmen gör. "Var är kanin (McQueen)?"
Jag längtar efter Knytet. Längtar så det värker. Kanske kan jag omvandla längtans-värk till förlossningsvärk, om jag tar i ordentligt.
Vi hänger inomhus och jag sitter framför bordsfläkten som snurrar fram och tillbaka dygnet runt och allt som oftast går jag ner och tar en isglass. Kotten och Palten åker till badstranden och så tittar vi på film. Idag har vi tittat på Toy Story I och II och Bilar. Bilar är nya favoriten och just nu går den dagens tredje varv i dvdn. Ja, vi är dåliga föräldrar, men med hundratusen grader inomhus och hundra procent bebis kvar i magen så tycker jag man kan få vara det. Kotten är nöjd och det är det viktigaste. Nyss vände han sig mot mig med och frågade med allvarlig röst (nästan) samma sak som bilreportrarna på filmen gör. "Var är kanin (McQueen)?"
Jag längtar efter Knytet. Längtar så det värker. Kanske kan jag omvandla längtans-värk till förlossningsvärk, om jag tar i ordentligt.
Meddelande till Knytet
Knytet, vi är sååå redo för dig nu.
Allt är tvättat, vädrat och fixat. Vi går i väntans tider. En dag till och sen blir det övertid än en gång. Kom när du vill men gärna så snart som möjligt. Vi längtar efter dig!
Allt är tvättat, vädrat och fixat. Vi går i väntans tider. En dag till och sen blir det övertid än en gång. Kom när du vill men gärna så snart som möjligt. Vi längtar efter dig!Allra finaste Kotten!
Fortfarande inget Knyte och eftersom det ju ändå är hela fem dagar kvar till BF får jag väl försöka att inte klaga. Men man är ju väldigt sugen på att träffa den lilla nu. Dessutom är det sjukt varmt inne hos oss så det känns extra jobbigt att vara höggravid nu.
Men Kotten underhåller så gott han kan. Hans favoritfilmer är Toy Story I och II, och de är faktskt riktigt bra tycker jag också. Kotten gillar att härmas och det gör han även med dessa filmer. Sjunger "Jag är din bästa vän" och "När nån tyckte om mig, då var livet underbart" och ropar "mot oändligheten och vidare" och "spring som vinden, Bullseye!" Dessutom säger han egna roliga grejer som får oss att ännu mer inse att vi nog har världens bästa son. En sådan sak var när vi var hos Bratwurstarna i förra veckan och fru Bratwurst tog en bild på Palten med sin iPhone som får människor att se väldigt tjocka ut. Jag skrattade så jag trodde förlossningen skulle dra igång och tårarna rann. Kotten blev väldigt fundersam på vad som var fel med mig och sa oroligt "mamma, lugna ner dig nu!" Och i morse när vi var i badrummet tillsammans tittade han upp på mig och sa "mamma, vad snygg du är i håret!"
Fina, härliga Kotten! Du är en helt en egen individ som tycker om att ha saker på huvudet, nagellack på tårna, leka med duplo och springa snabbt som vinden. Snart ska du bli storebror och jag hoppas att det blir så där bra som vi tror det ska bli. Att du är lika förtjust i din egen bebis som du är i andra bebisar i din närhet. Att jag fortfarande kommer vara din bästa mamma och att du inte kommer känna dig alltför åsidosatt. Fina Kotten, jag är din bästa vän!
Men Kotten underhåller så gott han kan. Hans favoritfilmer är Toy Story I och II, och de är faktskt riktigt bra tycker jag också. Kotten gillar att härmas och det gör han även med dessa filmer. Sjunger "Jag är din bästa vän" och "När nån tyckte om mig, då var livet underbart" och ropar "mot oändligheten och vidare" och "spring som vinden, Bullseye!" Dessutom säger han egna roliga grejer som får oss att ännu mer inse att vi nog har världens bästa son. En sådan sak var när vi var hos Bratwurstarna i förra veckan och fru Bratwurst tog en bild på Palten med sin iPhone som får människor att se väldigt tjocka ut. Jag skrattade så jag trodde förlossningen skulle dra igång och tårarna rann. Kotten blev väldigt fundersam på vad som var fel med mig och sa oroligt "mamma, lugna ner dig nu!" Och i morse när vi var i badrummet tillsammans tittade han upp på mig och sa "mamma, vad snygg du är i håret!"
Fina, härliga Kotten! Du är en helt en egen individ som tycker om att ha saker på huvudet, nagellack på tårna, leka med duplo och springa snabbt som vinden. Snart ska du bli storebror och jag hoppas att det blir så där bra som vi tror det ska bli. Att du är lika förtjust i din egen bebis som du är i andra bebisar i din närhet. Att jag fortfarande kommer vara din bästa mamma och att du inte kommer känna dig alltför åsidosatt. Fina Kotten, jag är din bästa vän!
En liten uppdatering
Nu är vi hemma igen efter en och en halv vecka på Smögen. Det har varit väldigt fint väder för att vara västkusten, vi brukar ha regn och blåst när vi är där men nu var det fint åtminstone en viss del av varje dag. Vi har badat, snorklat, fiskat och ätit goda grejer. Vi glömde ta med någon digitalbox så ingen TV har vi haft, men det har varit ganska skönt.
På hemvägen stannade vi på Skara sommarland och Kotten och Palten åkte karusell, bil och vattenrutschkana. Jag gick mest runt och kände mig höggravid och kunde inte åka någonting. Jag försökte åka rutschkana med Kotten en gång och det slutade med att jag slog i knät i botten och fick halta omkring resten av besöket. Dessutom var det fullt med ungar som glodde på min jordglobsmage, och då snackar vi glodde. Antingen stod de bredvid mig i kön till glassförsäljningen och stirrade rakt in i naveln som om vet hade varit en bilolycka eller så mötte jag dem när jag vaggade runt mellan poolerna och de fastnade med blicken på magen så att de var tvungna att vända sig om när jag gått förbi. Jag får väl vara tacksam så länge det är barn och inte vuxna som glor så där.
Idag har vi åkt runt till lite olika butiker och letat efter ditten och datten. Några av de där dattarna var en potta och kalsonger till Kotten, operation potträning är inledd. Hittills har inget kiss hamnat i pottan och lite i kalsongerna. Dessutom var vi i en second hand-affär där vi hittade en fin teakbokhylla. Den var superbillig och i fint skick, men vi kunde inte riktigt placera den i vårt hem., så trots alla våra år av loppisbesök gjorde vi misstaget man inte får göra, nämligen att inte köpa när man stöter på ett fynd. När vi nu fyra timmar senare kom på att vi ju faktskt ville ha hyllan var den borta. J-a skit!
Ikväll ska vi äta god middag, fira tre år som gifta och antagligen byta en hel del kissiga brallor. Ingen bebis än, Knytet ligger i tryggt förvar i magen. Det är elva dagar kvar till BF och säkert dubbelt så långt tills hen verkligen kommer ut. Jag längtar!
Ja, må Kotten leva!
Den senaste veckan har vi haft inte mindre än 3 kalas för 1 stycken 2-åring. Först ett kalas för familjen på lördagen, sen för vännerna på söndagen och sen ett litet minikalas på självaste födelsedagen då Kottens gudmödrar, dvs faster och moster, plus kusiner kom förbi. Han har fått tusentals fina paket, lärt sig sjunga Ja må du leva och nästan lärt sig blåsa ut födelsedagsljus. Han har fortfarande en ovana att suga in luft istället för att blåsa ut den och han suger inte tillräckligt hårt för att släcka någonting. Man kan se en klar trend i hans paketskörd. En hel del Mumin, ganska mycket Barbapapa,
en rejäl hög Toy Story
och massor av Duplo
.
Dessutom har både Kotten och Palten fått sommarlov den här veckan så nu är vi redo för prinsessbröllop, semester på västkusten och ankomsten av Knytet.
Förhoppningsvis dröjer inte den där sista så där superlänge. Jag skulle bli väldigt glas om den här bebisen inte ligger och jäser lika länge som storebror gjorde, men så blir det väl antagligen. Bäst att ställa sig in på förlossning någonstans runt den 25 juli. Men vi packar med oss babyskydd och BB-väska på semestern ändå. Lite bara för att, men mest för att lugna Palten.
Vi hörs om några veckor!
en rejäl hög Toy Story
och massor av Duplo
.Dessutom har både Kotten och Palten fått sommarlov den här veckan så nu är vi redo för prinsessbröllop, semester på västkusten och ankomsten av Knytet.
Förhoppningsvis dröjer inte den där sista så där superlänge. Jag skulle bli väldigt glas om den här bebisen inte ligger och jäser lika länge som storebror gjorde, men så blir det väl antagligen. Bäst att ställa sig in på förlossning någonstans runt den 25 juli. Men vi packar med oss babyskydd och BB-väska på semestern ändå. Lite bara för att, men mest för att lugna Palten.
Vi hörs om några veckor!
Hannibal does daycare
Igår när vi hämtade Kotten på förskolan hade han ett bitmärke på armen. Ingen av fröknarna hade sagt någonting om det och när jag frågade vad som hänt sa Kotten att en pojke hade bitit honom. Exakt vad som hänt var omöjligt att avgöra eftersom han svarade ja på alla mina frågor. Hade du gjort någonting? Ja. Hade du bonkat pojken? Ja. Blev du ledsen när pojken bet dig? Ja. Blev du glad när pojken bet dig? Ja.
Han verkade inte ha fått några men av händelsen, men jag tyckte det var lite jobbigt att ingen sagt någonting om det när vi hämtade. Idag när vi kom berättade en av fröknarna om det och verkade tycka det var lite jobbigt att hon glömt berätta det igår. Men det var lite vagt vad som hade hänt. Hon pratade om att de ville leka med samma saker, Kotten är ju inte den som ger sig och de biter när de inte kan uttrycka sig med ord. Vad betyder det? Jag hänger med på att de vill leka med samma leksaker och att Kotten nog kan vara ganska envis, men jag vet att han kan uttrycka vad han vill med ord. Var det Kotten som lekte med något och en annan pojke kom fram och ville ha det eller försökte Kotten sno någonting som den andra pojken hade och när den pojken inte kunde säga ifrån tog han sig en tugga?
Får inte fröknarna berätta för detaljerat vad som händer? Tror de att jag ska skälla ut det här barnet eller ringa hem till föräldrarna? Man vill ju ha koll på vad ens barn gör om dagarna, kanske extra bra koll om han är en liten marodör. Jag vill i alla fall veta om min son är en sån där som bara går omkring och snor andras grejer, kanske kan jag uttyda det av bitmärkena på armarna, men ändå. Och fick den bitande pojkens föräldrar veta att han hade bitit ett annat barn. Om Kotten hade bitit någon skulle jag verkligen vilja veta det. Inte ska jag behöva fråga varje dag, har Kotten tuggat på någon idag?
Hur är det på andra förskolor?
Han verkade inte ha fått några men av händelsen, men jag tyckte det var lite jobbigt att ingen sagt någonting om det när vi hämtade. Idag när vi kom berättade en av fröknarna om det och verkade tycka det var lite jobbigt att hon glömt berätta det igår. Men det var lite vagt vad som hade hänt. Hon pratade om att de ville leka med samma saker, Kotten är ju inte den som ger sig och de biter när de inte kan uttrycka sig med ord. Vad betyder det? Jag hänger med på att de vill leka med samma leksaker och att Kotten nog kan vara ganska envis, men jag vet att han kan uttrycka vad han vill med ord. Var det Kotten som lekte med något och en annan pojke kom fram och ville ha det eller försökte Kotten sno någonting som den andra pojken hade och när den pojken inte kunde säga ifrån tog han sig en tugga?
Får inte fröknarna berätta för detaljerat vad som händer? Tror de att jag ska skälla ut det här barnet eller ringa hem till föräldrarna? Man vill ju ha koll på vad ens barn gör om dagarna, kanske extra bra koll om han är en liten marodör. Jag vill i alla fall veta om min son är en sån där som bara går omkring och snor andras grejer, kanske kan jag uttyda det av bitmärkena på armarna, men ändå. Och fick den bitande pojkens föräldrar veta att han hade bitit ett annat barn. Om Kotten hade bitit någon skulle jag verkligen vilja veta det. Inte ska jag behöva fråga varje dag, har Kotten tuggat på någon idag?
Hur är det på andra förskolor?
Mötet med mjäkiga pappan
I förmiddags cyklade vi. Det var säkert fyra år sedan jag cyklade. Jag hade ju förstås inte glömt bort hur man gör, men ovan är man ju. Och att cykla höggravid med en tvååring i barnstol på pakethållaren har jag ju aldrig gjort förut. Men det var trevligt. I alla fall till en början. Vi stannade till vid ett tivoli. Ni vet ett sånt där när ingen av de som jobbar där pratar svenska, man kan inte räkna med att de var nyktra när de satte ihop den knackiga bergochdalbanan och man kan vinna många fula, plastiga saker. Kotten vägrade ta av sig cykelhjälmen så vi såg ut som väldigt nervösa förstagångsföräldrar när han åkte griståget.
Efter det cyklade vi till en strand som ligger här i närheten. Det var varmt och skönt och en hel del folk badade och solade. Vi hängde vid gungorna och fikade blågula dammsugare. Det fanns en bil vid gungorna också och en pojke som var i Kottens ålder. Pojken var där när vi kom, men han satt inte i bilen så då satte sig Kotten där. Men det skulle han inte ha gjort. Pojken blev jättearg och började gorma "nej, min, nej, min, nej, bilen, bilen!" Kotten satt kvar i bilen, fortfarande med cykelhjälm på sig, och tittade lite fundersamt. Ganska snart började pojken kasta sand på Kotten. Kotten missförstod dock denna handling och trodde först att den andra pojken bara skulle ge honom sanden så han sträckte fram sin knubbiga hand. Jag satt på en bänk bredvid och höll i mig för att inte få ett utbrott a la IKEA-pappan.
Men något som jag gillar nästan lika illa som det IKEA-pappan gjorde då var det strand-pappan gjorde idag. Nämligen ingenting. Eller inte ingenting, han sa till lite grann, mest för syns skull kändes det som. Jag vet inte exakt vad han sa för han pratade inte svenska, men han sa allt lite så där lamt och från sin plats på gräset tio meter bort. Efter ett tag kom han fram och hindrade pojken från att kasta ännu mer sand på Kotten och borstade av Kottens byxor lite, men that's it. När hela händelsen upprepade sig en kvart senare och den j-a snorungen pojken inte bara kastade sand och skrek nej när Kotten försökte klättra upp i bilen utan även sa dumma dej till Kotten flera gånger reagerade han ungefär likadant. Satt och sa saker med lugn röst från sin plats på gräsmattan. Det var tydligt att hans son sket fullständigt i honom men han gjorde ingenting åt det.
Jag skulle skämmas om mitt barn kastade sand och skrek på andra barn på lekplatsen och jag tycker inte heller att mitt barn ska behöva behandlas så när han är där. Men man har ju ändå någon slags inre spärr när det gäller att säga till andras barn. Och det känns som att de ska bete sig lite värre än att kasta sand innan denna spärr släpper. Kanske är det i själva verket pappan man borde säga till? Men det gör man ju inte heller. Man är bara artig, tyst och irriterad. Hur ska man annars bete sig på självaste nationaldagen?
Efter det cyklade vi till en strand som ligger här i närheten. Det var varmt och skönt och en hel del folk badade och solade. Vi hängde vid gungorna och fikade blågula dammsugare. Det fanns en bil vid gungorna också och en pojke som var i Kottens ålder. Pojken var där när vi kom, men han satt inte i bilen så då satte sig Kotten där. Men det skulle han inte ha gjort. Pojken blev jättearg och började gorma "nej, min, nej, min, nej, bilen, bilen!" Kotten satt kvar i bilen, fortfarande med cykelhjälm på sig, och tittade lite fundersamt. Ganska snart började pojken kasta sand på Kotten. Kotten missförstod dock denna handling och trodde först att den andra pojken bara skulle ge honom sanden så han sträckte fram sin knubbiga hand. Jag satt på en bänk bredvid och höll i mig för att inte få ett utbrott a la IKEA-pappan.
Men något som jag gillar nästan lika illa som det IKEA-pappan gjorde då var det strand-pappan gjorde idag. Nämligen ingenting. Eller inte ingenting, han sa till lite grann, mest för syns skull kändes det som. Jag vet inte exakt vad han sa för han pratade inte svenska, men han sa allt lite så där lamt och från sin plats på gräset tio meter bort. Efter ett tag kom han fram och hindrade pojken från att kasta ännu mer sand på Kotten och borstade av Kottens byxor lite, men that's it. När hela händelsen upprepade sig en kvart senare och den j-a snorungen pojken inte bara kastade sand och skrek nej när Kotten försökte klättra upp i bilen utan även sa dumma dej till Kotten flera gånger reagerade han ungefär likadant. Satt och sa saker med lugn röst från sin plats på gräsmattan. Det var tydligt att hans son sket fullständigt i honom men han gjorde ingenting åt det.
Jag skulle skämmas om mitt barn kastade sand och skrek på andra barn på lekplatsen och jag tycker inte heller att mitt barn ska behöva behandlas så när han är där. Men man har ju ändå någon slags inre spärr när det gäller att säga till andras barn. Och det känns som att de ska bete sig lite värre än att kasta sand innan denna spärr släpper. Kanske är det i själva verket pappan man borde säga till? Men det gör man ju inte heller. Man är bara artig, tyst och irriterad. Hur ska man annars bete sig på självaste nationaldagen?
Ahhhh, pyssel!
Nu har jag äntligen fixat en kameraväska till min nya vackra stora kamera. Den är kanske inte helt traditionell, men den är
så jag.
Palten skrattade när han såg den och frågade om jag köpt den på en leksaksaffär. Men icke, gamla trogna Åhléns förstås. Sen sydde jag en insats så den ligger skyddad.
Det känns mycket bra.
I bakgrunden ligger mitt virkprojekt som förhoppningsvis blir klart innan Knytet kommer.
Det ska bli en filt till vagnen. Men det är kanske lite för mjäkigt. Jag funderar på att köpa ett till garn som är lite mindre pastelligt. Kanske brunt som vagnen. Eller vad tycker ni?
så jag.
Palten skrattade när han såg den och frågade om jag köpt den på en leksaksaffär. Men icke, gamla trogna Åhléns förstås. Sen sydde jag en insats så den ligger skyddad. Det känns mycket bra. I bakgrunden ligger mitt virkprojekt som förhoppningsvis blir klart innan Knytet kommer.
Det ska bli en filt till vagnen. Men det är kanske lite för mjäkigt. Jag funderar på att köpa ett till garn som är lite mindre pastelligt. Kanske brunt som vagnen. Eller vad tycker ni?Titta på TV!
För några månader sedan hämtade jag mitt gamla dockskåp som bott hos Barbasyster och hennes döttrar. Det hade stått i deras garage en tid och innan dess lektes det ju med ganska vilt, så det krävdes lite renovering. Palten var skeptisk till hela projektet, men alla projekt som kräver pyssel är bra projekt om du frågar mig. Mest nöjd blev jag med det här rummet
som jag tapetserade med ett reklamutskick från Polarn och Pyret.
Kotten tycker i alla fall det är kul att ha ett dockskåp. Helst leker han med köket. Han stoppar in saker i ugnen och grinar när han har stoppat den för full så den inte går att öppna. Men härom dagen när jag lagade mat hörde jag att han lekte något nytt. "Titta TV, titta TV, titta TV" malde han på och eftersom vi inte har någon TV i hans rum var jag tvungen att smyga in och titta vad han gjorde, och det här fick jag se.
Han hade dukat upp ett litet TV-rum på sin Briospis. "Arbrorn, bebidockan, stora bebidockan. Titta TV"
Fina Kotten!
som jag tapetserade med ett reklamutskick från Polarn och Pyret.Kotten tycker i alla fall det är kul att ha ett dockskåp. Helst leker han med köket. Han stoppar in saker i ugnen och grinar när han har stoppat den för full så den inte går att öppna. Men härom dagen när jag lagade mat hörde jag att han lekte något nytt. "Titta TV, titta TV, titta TV" malde han på och eftersom vi inte har någon TV i hans rum var jag tvungen att smyga in och titta vad han gjorde, och det här fick jag se.
Han hade dukat upp ett litet TV-rum på sin Briospis. "Arbrorn, bebidockan, stora bebidockan. Titta TV" Fina Kotten!
Klick, klick!
Nu har jag äntligen fått minneskortet till nya kameran, och den är så bra och SÅ STOR! Vad ska jag förvara den i? Ska man ha ett speciellt fack för objektivet och ett fack för kamerahuset? Hur gör man?
Fina löjtnantshjärtan i trädgården. Nu kommer jag fota tusen trista saker och lägga ut på bloggen. Eller inte. Kanske bara mest på Kotten och sen Kotten och Knytet.
Fast Kotten som verkar bli rädd för allt möjligt nu för tiden tyckte kameran var läskig. När jag fotade honom satt han och sa "Kameran läskig. Ingen fara. Bara leksak" som ett slags mantra. Jag förstår inte vad som hänt som gör honom så rädd för allt. Jag har verkligen kämpat för att inte visa min egen mörkrädsla för honom men nu har han ändå börjat kolla under sängen innan han ska gå och lägga sig, samtidigt som han kör sitt mantra "Ingen fara. Alldeles tomt!" Är det något som har med åldern att göra, tro?
Fina löjtnantshjärtan i trädgården. Nu kommer jag fota tusen trista saker och lägga ut på bloggen. Eller inte. Kanske bara mest på Kotten och sen Kotten och Knytet. Fast Kotten som verkar bli rädd för allt möjligt nu för tiden tyckte kameran var läskig. När jag fotade honom satt han och sa "Kameran läskig. Ingen fara. Bara leksak" som ett slags mantra. Jag förstår inte vad som hänt som gör honom så rädd för allt. Jag har verkligen kämpat för att inte visa min egen mörkrädsla för honom men nu har han ändå börjat kolla under sängen innan han ska gå och lägga sig, samtidigt som han kör sitt mantra "Ingen fara. Alldeles tomt!" Är det något som har med åldern att göra, tro?
You can call me Alfons...
Jag går in på bloggen varje dag och tänker att nu ska jag skriva något bra, men det blir aldrig något skrivet. Varken bra eller lite så där halvt poänglöst. Jag har ingen inspiration att skriva och inget spännande händer. Jag tänker att jag ska skriva men först ska jag bara...
*Jag ska bara ta kort med min nya kamera. Jag har köpt en systemkamera men det medföljande minneskortet fanns inte inne så nu ligger den tjusiga, tjusiga kameran på en hylla i sovrummet och väntar på att användas.
*Jag ska bara baka något ur Leilas nya kokbok som jag köpt. Den kom med posten förra veckan, men ännu har inget bakats. Kanske sker det när fru Bratwurst och hennes nya lilla miniwurst kommer och hälsar på, när det nu blir (hint-hint, fru Bratwurst...)
*Jag ska bara köpa färg till utemöblerna så de kan få bli vackert turkosa istället för som nu lite slitna och träfärgade.
*Jag ska bara hänga tvätt/tvätta tvätt/stryka tvätt/plocka in disk/plocka ur disk/plocka undan leksaker/bädda...
*Jag ska bara pyssla och sy allt jag tänker att jag ska hinna innan Knytet kommer.
*Jag ska bara boka in vår resa till Muminvärlden som vi tänkt hinna med innan Knytet kommer, och Palten ska i sin tur bara hinna lära sig hur man frågar efter vägen till BB på finska. Han är orolig över att Knytet ska få komma ut när vi är bortresta, men jag är helt säker på att även detta barn kommer ligga och trycka så länge som möjligt. Kotten låg tolv dagar, vi får väl se hur länge lillebror/lillesyster ligger kvar.
*Jag ska bara ladda mentalt inför biobesöket på torsdag. Jag och sytrarna på Sex and the city 2, kan det bli bättre?! Sist vi var på bio alla tre tror jag att vi såg Änglagård 2. King Lear retades med mig och Barbasyster hela vägen hem eftersom vi grinat så mycket när Gottfrid dog.
*Jag ska bara hämta Kotten från förskolan. Trots att mina dagar oftast här helt oplanerade känns det ändå som om timmarna bara flyger förbi och klockan är helt plötsligt nästan tre och jag måste stressa iväg och hämta honom. Som nu. Nyss var klockan tio och nu är den fem över halv tre och jag måste byta om från världens största mjukisbyxor och hemmafrisyr och vagga iväg och hämta Kotten. Så när jag har klarat av alla de sakerna ska jag skriva något bra. Jag lovar. Jag ska bara...
*Jag ska bara ta kort med min nya kamera. Jag har köpt en systemkamera men det medföljande minneskortet fanns inte inne så nu ligger den tjusiga, tjusiga kameran på en hylla i sovrummet och väntar på att användas.
*Jag ska bara baka något ur Leilas nya kokbok som jag köpt. Den kom med posten förra veckan, men ännu har inget bakats. Kanske sker det när fru Bratwurst och hennes nya lilla miniwurst kommer och hälsar på, när det nu blir (hint-hint, fru Bratwurst...)
*Jag ska bara köpa färg till utemöblerna så de kan få bli vackert turkosa istället för som nu lite slitna och träfärgade.
*Jag ska bara hänga tvätt/tvätta tvätt/stryka tvätt/plocka in disk/plocka ur disk/plocka undan leksaker/bädda...
*Jag ska bara pyssla och sy allt jag tänker att jag ska hinna innan Knytet kommer.
*Jag ska bara boka in vår resa till Muminvärlden som vi tänkt hinna med innan Knytet kommer, och Palten ska i sin tur bara hinna lära sig hur man frågar efter vägen till BB på finska. Han är orolig över att Knytet ska få komma ut när vi är bortresta, men jag är helt säker på att även detta barn kommer ligga och trycka så länge som möjligt. Kotten låg tolv dagar, vi får väl se hur länge lillebror/lillesyster ligger kvar.
*Jag ska bara ladda mentalt inför biobesöket på torsdag. Jag och sytrarna på Sex and the city 2, kan det bli bättre?! Sist vi var på bio alla tre tror jag att vi såg Änglagård 2. King Lear retades med mig och Barbasyster hela vägen hem eftersom vi grinat så mycket när Gottfrid dog.
*Jag ska bara hämta Kotten från förskolan. Trots att mina dagar oftast här helt oplanerade känns det ändå som om timmarna bara flyger förbi och klockan är helt plötsligt nästan tre och jag måste stressa iväg och hämta honom. Som nu. Nyss var klockan tio och nu är den fem över halv tre och jag måste byta om från världens största mjukisbyxor och hemmafrisyr och vagga iväg och hämta Kotten. Så när jag har klarat av alla de sakerna ska jag skriva något bra. Jag lovar. Jag ska bara...
Tack och lov för kombi och radhuslån!
Häromdagen pratade jag och Palten om att känna sig vuxen, och att man trots ålder, barn, volvo och radhuslån inte känner sig särskilt vuxen. Frågan är när man kommer börja känna sig vuxen, om någonsin. Idag på tunnelbanan blev jag dock varse om en situation när man känner sig väldigt vuxen. Nämligen när man hör folk prata som tycker att de är vuxna, men som inte är det, nämligen tonåringar.
Jag råkade hamna bredvid två tonåringar, modell alternativ. Dvs. tjejen hade två färger på håret, tusen piercings i ansiktet och hela armarna tatuerade och killen hade hängiga kläder, toppluva (varför har man det, det var ju skitvarmt idag, jag svettas fortfarande fast jag sitter inomhus i underkläder...) och fläta. Det är lite lustigt att det som är alternativt idag inte skiljer sig nämnvärt från det som var alternativt när jag var tonåring, men strunt samma. Hon hade nog slutat gymnasiet förra året för hon pratade om att hon satt med i kåren på högskolan, men hon var själv lite fundersam över hur hon hade kommit med för hon hade bara ansökt för att det såg bra ut på CVt, och han gick sista året på gymasiet.
Först pratade de om att han var trött. Han hade ju varit vid Slussen klockan åtta!! Det var tydligen extremt tidigt för hon sa shit. Därefter pratade de om andra saker som var sjukt jobbiga, t.ex. duscha, gå i skolan, barn på tunnelbanan och äta mat. Sen pratade de om någon som blivit tatuerad hemma hos någon annan. Den som tatuerade hade inga handskar och satt och rökte hela tiden, och sen hade han som blivit tatuerad haft ont i armen i flera veckor. Det framgick inte riktigt om de tyckte det var coolt eller lite knasigt. Efter det berättade tjejen att hon varit i Örebro och killen frågade var det låg, och jag tror inte han skojade. Någonstans här stängde jag av öronen.
Jag inser ju att de överdriver en del, de kan inte vara så här lata, korkade och ointresserade. Dessutom kan det ju inte vara så jobbigt att göra alla deras tonårssaker. Jag låg vaken i natt mellan tolv och halv två bara för att jag inte kunde somna om och sen vaknade jag klockan sju och gick upp, men inte sitter jag på tunnelbanan och gnäller om hur trött jag är. Sen förstår jag inte varför man måste använda så få ord när man pratar. Många gånger när den ena berättade något svarade den andra bara med ett ord. Typ najs, fett, sjukt, skönt osv. Är man så trött och lat så man inte ens orkar bilda hela meningar?
Efter den här tunnelbaneturen som aldrig verkade vilja ta slut fick jag äntligen kliva av, vagga iväg till förskolan och hämta min son, ringa min man som satt i vår kombi på väg hem från jobbet och prata om vilken syskonvagn vi skulle köpa och det kändes så sketanajs att vara vuxen. Sjukt. Najs!
Jag råkade hamna bredvid två tonåringar, modell alternativ. Dvs. tjejen hade två färger på håret, tusen piercings i ansiktet och hela armarna tatuerade och killen hade hängiga kläder, toppluva (varför har man det, det var ju skitvarmt idag, jag svettas fortfarande fast jag sitter inomhus i underkläder...) och fläta. Det är lite lustigt att det som är alternativt idag inte skiljer sig nämnvärt från det som var alternativt när jag var tonåring, men strunt samma. Hon hade nog slutat gymnasiet förra året för hon pratade om att hon satt med i kåren på högskolan, men hon var själv lite fundersam över hur hon hade kommit med för hon hade bara ansökt för att det såg bra ut på CVt, och han gick sista året på gymasiet.
Först pratade de om att han var trött. Han hade ju varit vid Slussen klockan åtta!! Det var tydligen extremt tidigt för hon sa shit. Därefter pratade de om andra saker som var sjukt jobbiga, t.ex. duscha, gå i skolan, barn på tunnelbanan och äta mat. Sen pratade de om någon som blivit tatuerad hemma hos någon annan. Den som tatuerade hade inga handskar och satt och rökte hela tiden, och sen hade han som blivit tatuerad haft ont i armen i flera veckor. Det framgick inte riktigt om de tyckte det var coolt eller lite knasigt. Efter det berättade tjejen att hon varit i Örebro och killen frågade var det låg, och jag tror inte han skojade. Någonstans här stängde jag av öronen.
Jag inser ju att de överdriver en del, de kan inte vara så här lata, korkade och ointresserade. Dessutom kan det ju inte vara så jobbigt att göra alla deras tonårssaker. Jag låg vaken i natt mellan tolv och halv två bara för att jag inte kunde somna om och sen vaknade jag klockan sju och gick upp, men inte sitter jag på tunnelbanan och gnäller om hur trött jag är. Sen förstår jag inte varför man måste använda så få ord när man pratar. Många gånger när den ena berättade något svarade den andra bara med ett ord. Typ najs, fett, sjukt, skönt osv. Är man så trött och lat så man inte ens orkar bilda hela meningar?
Efter den här tunnelbaneturen som aldrig verkade vilja ta slut fick jag äntligen kliva av, vagga iväg till förskolan och hämta min son, ringa min man som satt i vår kombi på väg hem från jobbet och prata om vilken syskonvagn vi skulle köpa och det kändes så sketanajs att vara vuxen. Sjukt. Najs!
I dag är en en annan dag
Vissa dagar orkar man inte göra någonting och andra hinner man med hur mycket som helst. Igår var en sån här värdelös dag. Jag satt hemma framför TVn och datorn hela dagen och sen gick jag och hämtade Kotten klockan tre. Man känner sig helt onödig när man inte gör något vettigt på en hel dag. Ioch för sig gick jag på utvecklingssamtal med Kotten efter att ha hämtat honom, så lite nytta gjorde jag. Det var mycket skönt att höra att vi inte är de enda som tycker Kotten är extremt språkligt begåvad, snäll och kramig, glad och sprallig och helt enkelt underbar och älskad av alla. Det var nästan så jag var tvungen att fråga om han inte gör något fel. Men tydligen inte.
Kanske var det den fantastiska avslutningen på gårdagen som fick idag att bli en sån där aktiv dag. Jag har hunnit duscha, tvätta en maskin tvätt, baka två limpor surdegsbröd, tejpa någon suspekt golvplast i gästrummet som måste tejpas innan man kan sätta dit lister och maila iväg en massa tradera-mail. Snart ska jag äta lunch och sen ska jag gå till apoteket och barnmorskan och när jag kommer hem ska jag nog baka bananmuffins och titta på Kotten som målar sig själv på magen med tuschpenna. Varför han gör det vet jag inte riktigt, men han har redan fått MVG av förskolefröken, så det är lugnt.
Kanske var det den fantastiska avslutningen på gårdagen som fick idag att bli en sån där aktiv dag. Jag har hunnit duscha, tvätta en maskin tvätt, baka två limpor surdegsbröd, tejpa någon suspekt golvplast i gästrummet som måste tejpas innan man kan sätta dit lister och maila iväg en massa tradera-mail. Snart ska jag äta lunch och sen ska jag gå till apoteket och barnmorskan och när jag kommer hem ska jag nog baka bananmuffins och titta på Kotten som målar sig själv på magen med tuschpenna. Varför han gör det vet jag inte riktigt, men han har redan fått MVG av förskolefröken, så det är lugnt.
Ooh, scary!
Kotten har börjat vara väldigt rädd för saker. Ofta är det saker som låter, till exempel mixern, värmepumpen, eller högljudda leksaer, men det kan också vara saker som ser läskiga ut. Idag när jag kom upp på övervåningen var han väldigt rädd för något i sovrummet. Vi gick in och kollade och han pekade ut det läskiga, och jag förstår varför han blev så rädd. Det han pekade på var nämligen två av Paltens tjocka böcker i bokhyllan, Romerska rikets nedgång och fall I och II. Spökplumpen, släng dig i väggen!
What is two barnlediga småbarnsföräldrar to do?
I höstas fyllde Palten 30 och jag skulle bjuda honom på en övernattning någonstans, men så kom husköp och annat emellan och nu står vi här dryga sju månader senare och Palten är helt ofirad. Eller nej, inte ofirad. Vi hade kombinerad inflyttningsfest och 30-årsfest och då fick han både paket och present, men inte från mig. Så nu bokade jag äntligen den där övernattningen. Jag var mycket nöjd och hemlig men så åtta dagar innan vi skulle övernatta ringde de från det här stället och meddelade att det hade blivit någon miss och hela stället var bokad för ett bröllop eller något liknande så vi kunde inte komma den helgen. Det här innebar att jag försökt boka in oss på detta stället två gånger men av olika anledningar hade vi fortfarande inte kommit dit och då bestämde jag mig för att skita i det. Men vi har ju redan ordat barnvakt åt Kotten och bestämt att han ska sova borta för andra gången i sitt liv så nu måste vi ju hitta på något. Men vad?
Ni som är Stockholmare och har koll, vad ska vi göra? Vi vill gå ut och äta på kvällen men vi skulle även vilja göra något på dagen, museum eller något liknande. Alla tips och råd är välkomna. Det ska helst inte innebär att man måste gå hur långt som helst eftersom jag börjat inta Uruk hai-stadiet (dvs. jag vaggar fram som en Uruk hai på hob-jakt) och mest vaggar omkring. Det behöver inte vara budget, men inte heller Krösus sork-dyrt. Kom igen nu, förslag tack!
Ni som är Stockholmare och har koll, vad ska vi göra? Vi vill gå ut och äta på kvällen men vi skulle även vilja göra något på dagen, museum eller något liknande. Alla tips och råd är välkomna. Det ska helst inte innebär att man måste gå hur långt som helst eftersom jag börjat inta Uruk hai-stadiet (dvs. jag vaggar fram som en Uruk hai på hob-jakt) och mest vaggar omkring. Det behöver inte vara budget, men inte heller Krösus sork-dyrt. Kom igen nu, förslag tack!
Sovvanor och nya minibebisar
Jag skrev precis ett långt inlägg om Kottens sovvanor och våra planer att förändra dessa innan sommaren när Knytet föds, men det var så tråkigt att jag nästa somnade bara av att skriva det så det fick försvinna ut i cyberrymden.
Jag har spenderat en vecka hos pappa och hans sambo eftersom Palten ibland sover här i veckorna eftersom det är närmare hans jobb. Det är otroligt lyxigt att få lagad mat varenda dag, men man blir lite tokig av att vara hemifrån och vara tvungen att springa efter Kotten som är vild och vill pilla på allt. Saker är ju aldrig så där barnsäkra när man är hos människor som inte har barn. För att fördriva dagarna lite har jag börjat virka på en filt till Knytet. Mormorsrutor är så härligt att virka, det går så fort. Det värsta är ju bara när man ska fästa alla trådar sen när man är klar, men det är ett senare problem.
Dessutom har jag planerat för alla flickkläder jag ska köpa till Bratwurstarnas lilla flicka-wurst som föddes igår natt. Äntligen någon man kan köpa miniklänningar till. Grattis, grattis till familjen Bratwurst och vi ser fram emot att träffa er söta, mörkhåriga lillasyster.
Buhu!
Igår gick jag in i v. 30 och det känns som det är flera år kvar till BF. Jag känner mig stor och tung och otymplig. Jag måste gå på toaletten hela tiden och om jag inte sover med en enorm kudde mellan knäna så får jag ont i höfterna och går som en pensionerad pingvin. Jag måste planera hur jag klär på mig. Om jag inte tar på mig strumporna innan jag tar på mig byxorna blir det väldigt jobbigt, det värsta är när jag ska ta på mig skorna, allra helst mina Converse.
Jag förstår inte varför det känns så mycket jobbigare den här gången. Magen är inte större, snarare mindre och jag har inte gått upp med. Ioch för sig vägde jag mer denna gång än förra så jag väger ju mer nu än jag gjorde i v.30 med Kotten. Dessutom har jag fått bristningar på magen. Jag fick lite förra gången, men det var i v. 41 men nu har jag redan fått och de sitter runt naveln, jättefult. När Knytet är redo att komma ut lär jag se ut som en polkagrisorm som har svalt en tremanssoffa. Buhu!
Mio, IKEA och arga pappor
Idag har jag tvingat med Kotten och Palten på både Mio och IKEA. Vi köpte en grön stol och ett bord till Kottens rum. Med tiden ska det nog bli fler stolar, men eftersom jag är arbetslös så köper vi en stol i taget. Vi såg ett vackert bord på Mio som skulle passat bra ihop med stolen, men 690 kronor känns lite i häftigaste laget för ett barnbord. Speciellt eftersom Kottens roligaste just nu är rita och banka med saker. Då kändes 49 kronor på IKEA som ett bättre pris.
När vi var på IKEA såg vi en mycket märklig pappa också. Vi satt och åt vid ett av de runda lekhålen som finns på IKEA Barkaby och det var massor av barn där. En pojke som var ca 1½ år var ganska vild och bonkade runt lite på de andra barnen. Vi såg inte exakt vad som hände men antagligen bonkade han till den här pappans pojke, som var kanske 3 år, i ansiktet. Den äldre pojken började gråta och pappan kommer genast springande, griper tag i sin son och tar samtidigt tag i den mindre pojken och säger till honom med hög, arg röst, typ "lugna ner dig nu, så där gör man inte!" Sen börjar han se sig om kring oss vuxna och fräser "vems barn är det här?". En stackars pappa kommer fram och erkänner att han är ansvarig för den vilda ettochetthalvt-åringen och ber om ursäkt, men arga pappan är inte nöjd utan han gormar på om att den här pappan måste vakta sitt barn och titta nu vad som hände och bla, bla, bla. Sen går han med sin son till mamman som tröstar barnet som om han hade fått ena armen avsliten. Den utskällda pappan ser mycket ömklig ut och försöker hålla fast sin vilda unge som bara vill tillbaka in och bonka andra barn. Både Palten och jag sitter som förstummade och känner viss irritation mot den ilska pappan, viss medömkan för den andra pappan och ganska mycket stolthet över att det inte är vårt barn som har bonkat och blivit utskällt.
Men visst var det en ganska knasig pappa? Barn är ju vilda och speciellt i 1½-års åldern, om jag bara tittar på hur Kotten var. Nu bonkade han aldrig främmande barn i ansiktet, men så är han ju också extra bra, men jag vet att jag ibland reagerade på att han inte riktigt hade koll på det här med personlig sfär och kunde gå fram till främmande barn och ta i dem eller börja snacka med dem. Men det barnet som blev bonkat var säkert dubbelt så gammalt och han måste ju ha varit extra mesig, eller snarare haft väldigt överbeskyddande föräldrar. Barn gör sig ju illa, är det inte bättre att lära dem att det ibland gör ont men att det ofta går över ganska fort, inte bete sig som att världen håller på att gå under för att en bebis bonkar en i ansiktet på IKEA, klart att ungen grinar. Sen är det ju förstås viktigt att lära barn att inte slåss och den här mindre ungen var faktiskt väldigt vild, men jag tyckte ändå den arga pappan betede sig väldigt konstigt. Eller, vad tycker ni?
Ioch för sig vet jag inte hur jag hade reagerat om ett främmande barn helt oprovocerat hade slagit till Kotten, men jag är ganska säker på att jag hade hanterat det bättre än arga pappan.
När vi var på IKEA såg vi en mycket märklig pappa också. Vi satt och åt vid ett av de runda lekhålen som finns på IKEA Barkaby och det var massor av barn där. En pojke som var ca 1½ år var ganska vild och bonkade runt lite på de andra barnen. Vi såg inte exakt vad som hände men antagligen bonkade han till den här pappans pojke, som var kanske 3 år, i ansiktet. Den äldre pojken började gråta och pappan kommer genast springande, griper tag i sin son och tar samtidigt tag i den mindre pojken och säger till honom med hög, arg röst, typ "lugna ner dig nu, så där gör man inte!" Sen börjar han se sig om kring oss vuxna och fräser "vems barn är det här?". En stackars pappa kommer fram och erkänner att han är ansvarig för den vilda ettochetthalvt-åringen och ber om ursäkt, men arga pappan är inte nöjd utan han gormar på om att den här pappan måste vakta sitt barn och titta nu vad som hände och bla, bla, bla. Sen går han med sin son till mamman som tröstar barnet som om han hade fått ena armen avsliten. Den utskällda pappan ser mycket ömklig ut och försöker hålla fast sin vilda unge som bara vill tillbaka in och bonka andra barn. Både Palten och jag sitter som förstummade och känner viss irritation mot den ilska pappan, viss medömkan för den andra pappan och ganska mycket stolthet över att det inte är vårt barn som har bonkat och blivit utskällt.
Men visst var det en ganska knasig pappa? Barn är ju vilda och speciellt i 1½-års åldern, om jag bara tittar på hur Kotten var. Nu bonkade han aldrig främmande barn i ansiktet, men så är han ju också extra bra, men jag vet att jag ibland reagerade på att han inte riktigt hade koll på det här med personlig sfär och kunde gå fram till främmande barn och ta i dem eller börja snacka med dem. Men det barnet som blev bonkat var säkert dubbelt så gammalt och han måste ju ha varit extra mesig, eller snarare haft väldigt överbeskyddande föräldrar. Barn gör sig ju illa, är det inte bättre att lära dem att det ibland gör ont men att det ofta går över ganska fort, inte bete sig som att världen håller på att gå under för att en bebis bonkar en i ansiktet på IKEA, klart att ungen grinar. Sen är det ju förstås viktigt att lära barn att inte slåss och den här mindre ungen var faktiskt väldigt vild, men jag tyckte ändå den arga pappan betede sig väldigt konstigt. Eller, vad tycker ni?
Ioch för sig vet jag inte hur jag hade reagerat om ett främmande barn helt oprovocerat hade slagit till Kotten, men jag är ganska säker på att jag hade hanterat det bättre än arga pappan.
Snask-Kotten
Igår kom Palten äntligen hem från sin jobbresa och nu är allt som vanligt igen, tack och lov. Det är trist att vara själva. Men han var nog ganska trött efter sammanlagt 45 timmar i buss och många, många fler med att valla runt tonåringar som mest ville slappa och festa, så nu sover han i en riktig säng och Kotten och jag tittar på Bolibompa och äter choklad.
Eller det vill säga Kotten smygäter lite choklad som han hittat på bordet. Palten hade köpt med sig en ask med praliner och den stod kvar på soffbordet från igår och när jag kom in från badrummet satt Kotten med nävan långt ner i asken och smaskade, "gott, smaka" mumsade han lyckligt. Han är ett riktigt litet snasktroll. Igår hade jag köpt fika när Palten kom hem och Kotten tyckte ändarna på dammsugarna var goda, men inget mer. Sen provtuggade han på ett remi-kex några gånger men insåg vid varje tugga att det nog inte var något för honom, men varför ge upp, kanske nästa remi-kex smakade bättre? Nej, inte det. Egentligen har jag väl bara mig själv att skylla, det är ju ingen frågan om vem han har ärvt sin sweet tooth från. Paltens godaste är ju typ makrillsmacka.
Eller det vill säga Kotten smygäter lite choklad som han hittat på bordet. Palten hade köpt med sig en ask med praliner och den stod kvar på soffbordet från igår och när jag kom in från badrummet satt Kotten med nävan långt ner i asken och smaskade, "gott, smaka" mumsade han lyckligt. Han är ett riktigt litet snasktroll. Igår hade jag köpt fika när Palten kom hem och Kotten tyckte ändarna på dammsugarna var goda, men inget mer. Sen provtuggade han på ett remi-kex några gånger men insåg vid varje tugga att det nog inte var något för honom, men varför ge upp, kanske nästa remi-kex smakade bättre? Nej, inte det. Egentligen har jag väl bara mig själv att skylla, det är ju ingen frågan om vem han har ärvt sin sweet tooth från. Paltens godaste är ju typ makrillsmacka.
