mrs Pitepalt

*39 julkort från mig och Palten - check!
*45 julkort från Barbasyster & co - check! (Är det tillräckligt många Barbasyster?)
*Lussebulledoft från Seven Eleven när jag gick hem -  check!
*Hämta julprytlar hos Paltens moster på fredag - check!
*Längar efter julen - check!


Nu ska jag titta på OC och hoppas att jag inte börjar gråta. I måndags grät jag till Cityakuten och igår grät jag till Greys Anatomy. Regeln kanske är att man bara gråter till sjukhusserier. Men men, om sex minuter får jag se...

Idag när jag slutat jobbet hämtade jag Blonda My från hennes skola. När vi efter mycket fingervirkande och skosnöreknytande väl kom hem var lägenheten mörk och tom. King Lear och hennes familj bor i en stor etagevåning. Den är väldigt fin, och VÄLDIGT stor! Speciellt om man kommer hem ensam med en mörkrädd sexåring. Speciellt inte om man själv är ännu mörkräddare. När vi sen står där och fumlar med tummvantar och täckjackar hör jag tydliga ljud från den kolsvarta övervåningen. Nånting låter på övervåningen. Jag känner hur hjärtat stannar i bröskorgen och magen smiter ner till tårna. Jag försöker dock se ut som vanligt så inte Blonda My ska bli jätterädd och börja gråta. Men halvskakig röst säger jag att det är ingenting, när hon undrar vad jag tittar på. Att jag i själva verket väntar på att en mördare ska kliva ner från övervåningen säger jag ingenting om. Tillslut knäpper det till i dörren och en massa reklam och grattistidningar trillar in i postfacket. Jag inser då, med viss lättnad, att det ju självklart var posten som trillade in även i dörren på övervåningen. Så skönt!
Eller....
Eftersom jag är harigare än Nasse i Nalle Puh, är jag fortfarande skiträdd och låtsas nu även för mig själv tro att det ju apselut inte är någon på övervåningen. Blonda My har inte märkt någonting och jag säger att jag bara ska gå upp och ta en smörgås. Hon törs inte vara själv på övervåningen och följer efter mig upp. Jag försöker dölja att jag har en superstor tygsax i ett fast grepp i högra handen. Jag går med skakiga knän upp för trappan samtidigt som jag byter grepp om saxen med min svettiga hand. I tystnad går jag runt på övervåningen och tänder varenda lampa och tittar bakom varje dörr, gardin och fåtölj. Även under soffan och i badrumstaket slänger jag ett extra öga. Men allt är tomt. Ingen farlig mördare eller aggressiv inbrotttjuv. Härligt!

Så frågan jag ställer mig är; varför sitter jag här och har fortfarande hjärtklappning, sticker ut huvudet i hallen för att kolla upp mot trappen en gång i minuten och längtar efter King Lear?

They are back!Å de är sååååå smaskiga.

... i halsen alltså. Ja ja, det var inget kanon rim. Men det andra jag kom på var en lem. Å, det vill jag verkligen inte ha.
Jag är less på det här nu!
Barbasyster har satt upp julgardiner i sitt köksfönster. Sitt köksfönster i sitt hus. Julgardiner som hon själv sytt på sin syjunta som hon har med sina damer. Jag vill också ha julgardiner och eget hus med köksfönster och damer. Jag har en tältsäng hos King  Lear och en Palt i en etta på 38 kvadratmeter. Jag vill ha ett hem!
Ett hem med julpynt och glöggdoft och damer. Eller i alla fall ibland skulle det vara damer. När man hade syjunta eller fika eller kalas.

Föresten Barbasyster, VACKERT! Du är så duktig!

Men de där julkorten.... hur ser de ut egentligen? Har marsvinsbebisarna fått posera nakna med tomteluvor på ett fårskinn, eller?

Ljusglimtar en deppig måndagskväll som ändå får en att känna sig lite småglad
*Kling Lear; som inte bara lovar att hon ska ge alla elaka tonåringar stryk, utan som också ha köpt mig en embossingfön i examenspresent!
*Min lilla systerdotter Blonda My som menar att mina elaka elever är skitkorvar.
*Min systerson som hittar en stor bit Dark Rasberries gömd i ett skåp och tycker att jag nog behöver den för att bli lite gladare.
*Min Palt. Alltid min Palt.
*Cityakuten
*Stämplar, embossingpulver, föner och vita kort. I´m going to pyssel my sorrows away!
*Tanken på att det bara är 34 skoldagar kvar (33 om man inte räknar avslutningen). Sen hoppas jag att jag aldrig behöver sätta min fot i den förbannade skolan igen!
*Å sist men inte minst, tanken på de få rara elever man har som faktiskt uppväger tio hemska. De rara elever som håller upp dörren för en, eller stannar kvar efter lektionen för att diskutera vilken av Jonas Gardells böcker om Juha och Jenny man tyckte var bäst eller som skriver mail för att fråga om uppgifter och avslutar mailet med ett " hoppas du har haft ett jättetrevligt lov, vi ses i morgon!" Rara,rara elever!

Numera pratas det mycket om vuxenmobbing som förekommer på arbetsplatserna. Alla har väl sett Friends-reklamfilmer där vuxna människor spottar i varandras mat eller kletar snusk på dataskärmen. Men det här måste fanemej vara värre.Det här är tonårsmobbing-mot-vuxen.  Är man vuxen mot vuxen kan man slå tillbaka. Man kan göra atomic-weddgie och skicka avföring till dem på posten. Men inte nu. Nu ska jag vara den vuxna och förståndiga som inte gråter och skriker åt eleverna. Jag ska ta alla elaka kommentarer, fnissningar och viskningar och bara säga "nu barn, ska vi lära oss om August Strindberg. Det blir väl roligt!" Å sen när barnen, eller nej sa jag barnen jag menar djävulens avkomma, stönar "nää, vad tråkigt! Varför gör man alltid trista saker på svenskan!" då ska jag le mitt blidaste lende och förse alla elever med varsin förpackning ruttna ägg som de kan kasta på mig.
Det är faktiskt helt förjävligt ibland.
Sådana ibland är nästa alltid när man vickar. För är man vikarie, då är man inte en människa med känslor och tankar. Då är man bara en anonym sak som börjar existera när lektionen startar och efter lektionens slut går man in i ett skåp och stänger dörren och slutar fungera, tills nästa tillfälle av mobbing sätter igång.
Idag vickade jag för en av niorna på skolan. Inte för första gången, men apselut för sista. Förutom de vanliga små charmiga händelserna, som att elever låser en ute, att elever säger nej när de ser en, eller att de ignorerar en och tjafsar emot när man säger åt dem att arbeta istället för att prata högt över hela klassrummet om sin senaste basketmatch (tjejapor så klart), så fick jag den här lektionen även höra kommentarer om mitt utseende.
Jag vet att jag har stor rumpa. Det har jag alltid haft. När jag var sju och blev retad för att jag hade stor rumpa (ironiskt nog av en person med öknamnet ankstjärt och som faktiskt hade dubbelt så stor rumpa som mig, fast han var kille) så grät jag lite och sen ställde Barbasyster mobbaren mot väggen. Eftersom hon är nio år äldre än mig och åtta år äldre än ankstjärten var det mycket effektivt.
Men nu.... Nu är mobbarna tio år yngre och tio gånger fler än mig, och varken Barbasyster eller King Lear kan komma och rädda mig. Och jag kan dessutom inte heller mobba tillbaks. Jag är nämligen lärare, eller åtminstone vikarie, och då ska man vara vuxen och mogen och inte inte säga saker som "om jag också skulle växa upp och arbeta som städare på Connex skulle jag inte vara så lika nöjd med mig själv som du är!" 
Ska det vara så här? Är det så här på alla högstadieskolor, eller är mina elever extra hemska? Please fellow högstadielärare, är det så här hos er?