Helgmiraklet!
Det är alltid praktiskt att få besök, utöver att det är väldigt trevligt. För vet man att folk ska hälsa på så måste man städa upp sånt som man tidigare kunde blunda för. Typ högen med kläder på stolen i sovrummet eller de där superviktiga pappren som Palten har lagt lite här och var och som är väldigt viktiga och väldigt bra (tur att jag aldrig lägger viktiga papper någonstans där de inte ska vara...). Dessutom ska jag baka. Baka och laga mat och köpa vin. Och det är lite ångestladdat. För King Lear är superkocken, som kan slänga ihop två gamla ledsna morötter och en kålrot och så smakar det jättegott.
Men det är bara roligt att få besök. Nu lät det som om det var jättemycket arbete och ångest förknippat med denna helg. Men det är bara nöje och lite lätt förvåning över att King Lear och co verkligen ska ta sig hit ända från Stockholm.
It's a miracle!
Jag och min Palt
Just nu är Palten på promenad. Han går runt en sjö i närheten av min skola. Han känner doften av vår, ser mossa, blad och till och med en liten larv som kryper. Å han är så lycklig.
Jag är nöjd när jag ser natur genom fönstret.
Fika från min fina Palt
hade Palten ordnat åt mig när jag kom hem från jobbet.
Fika
och present.Jag fick min gamla necessär inslagen. Det låter kanske inte så mycket för världen. Men vad presenten egentligen innehöll var ett löft om en ny necessär. Stackers Palten hade letat runt hela stan (inte den minimala som vi bor i utan en större här i närheten) men de hade inte ens hört talas om Camilla Martelius, hur det nu är möjligt. Så därför ska jag få en när vi hittar en affär som säljer dem, och då kan jag välja helt själv vilken jag vill ha. Vilket är mycket praktiskt för då behöver jag ju inte ens byta presenten.
Nu har vi ätit fisksoppa, tittat på förlossning och kletiga bebisar på Sjukhuset och nu tittar vi på Roomservice. En lugn och skön födelsedag. Dessutom har folk ringt och sjungit hela eftermiddagen, härligt!
Vad är det för en dag?
eller en sån här
Dessutom har vi varit hos barnmorskan nu på morgonen. Mätt magen som låg mitt på normalkurvan, *take that alla som säger att den är stor*, kollat olika värden och lyssnat på vår lilla rymdbebis. Härliga härliga Kotten!
När vi satt i väntrummet kom det in ett annat par som skulle träffa doktor Studsboll som vi också varit hos tidigare. Men sen när doktorn väl kom studsande så gick bara mamman in, pappan följde inte med. Hur knasigt är inte det? Varför följer man med till väntrummet men inte in till doktorn? Min bästa Palt följde till och med in när jag skulle ligga i gynstol. Fast han såg lite skraj ut.
Palten har blivit Ernstad
Så nu är det avgjort. Jag får vara Ernst, för Ernst har okejat vår smak! Jippi! Vi har blivit Ernstade!
Ångest, ångest är min arvedel
Samma känsla har jag dock inför skolan. Inte riktigt så dramatiskt som inför teatern, men så blir man ju dock mindre dramatisk ju äldre man blir och ju längre man kommer från teatervärlden. Men känslan av att det är väldigt jobbigt innan finns kvar. Innan en vecka - på söndagen, innan en skoldag - på morgonen och innan en lektion - i arbetsrummet, då känns allt väldigt tungt och trist. Sen går man in i klassrummet, och ofta är det inte roligare än man föreställt sig. Men det är inte så trist eller hemsk som man förväntat sig (oftast) och snart är lektionen över. I går hade jag världens söndagsångest, och nu är det en lektion kvar och sen får jag gå hem. Men självklart kommer jag ha ångest inför den lektionen också. Men den börjar inte förrän om en timme och tjugo minuter, så min ångest sätter väl igång om en timme och tio minuter. Som på beställning.
Värsta sortens söndagsångest
På min önskelista
Något som dock inte är lika enkelt och roligt som när man var liten är födelsedagspresenter. Jag är så kräsen. Det är inget jag valt medvetet, det bara är så. Jag vet vad jag gillar och vad jag inte gillar och tyvär är gränsen mellan dessa två läger ofta hårfin. Stackers Palten har både en och två gånger försökt köpa saker på egen hand och sen fått se på när jag har bytt presenten mot något annat. Systrarna gav upp för länge sedan.
När jag nyss pratade i telefon med pappas sambo frågade hon vad jag önskade mig, och jag har verkligen ingen aning. Men om jag ska önska mig saker, lite så där orealistiskt utan att tänka på vad de kostar skulle ju en
sån här
vara trevlig. Några såna här
små skålar eller muggar eller vad det nu är skulle också kunna var fint. En berlock till mitt Tomas Sabo-armband kanske, jag gillar till exempel den här fyrklövern
(och den flygande grisen till höger, men jag vill inte ha den i svart...) Dessutom skulle jag faktiskt behöva en ny necessär. Min gamla har gått sönder och vem bättre på att göra necessärer än Camilla Martelius? Den här
var jättefin! Och en sån
här har jag faktiskt velat ha i flera år. Sorry Palten, men om jag inte får ha en levande kan jag väl få ha en i keramik gjord av Lisa Larsson?Ni ser vad kräsen och hemsk jag är. Nu är det bäst jag går och diskar eller skänker pengar till fattiga barn eller nåt, för att uppväga lite.
Lite roligare nu
Idag har jag ringt både farmor och mormor. Sånt där man tänker att man ska göra och sen skjuter man alltid upp det. Men när man väl gör det är det trevligt. Mormor tyckte absolut att vi skulle flytta innan Kotten födde och inte efter. Det rådet hade hon fått när hon väntade ett av sina fyra barn och barnmorskan menade att det var så praktiskt för då "vet man var den är". Jag tror väl inte att vi kommer lägga bort Kotten som en av våra viktiga papper eller pinaler som ofta läggs på bra ställen. Farmor hade besök, men det framgick inte förrän vi pratat i tjugo minuter. Hon pratade på som bara den och tillslut hörde jag något i bakgrunden. Hon hade nämnt att några hälsade på men jag förstod det som att de redan hade åkt. Men sen frågade jag och då sa hon "ja, de sitter här och väntar på kaffe". Stackers damer som blir så glada när man ringer. "Tack så mycket för att du ringde!" Då får man ju ännu sämre samvete för att man inte ringre oftare. När de tackar en som om man gett dem sin ena njure.
Nu vankas köttbullar, potatismos och kantarellsås. Och gelé, man måste alltid ha gelé! Dessutom ska jag titta på sjukhuset och hoppas att någon föder barn. Jag tycker det är häftigt att se, även om det känns väldigt främmande att man själv ska göra samma sak. Men Palten ser alltid livrädd ut. Hoppas det går över när det väl är vår tur...
Sportlovsskoj, eller?
Eller åtminstone var det så när man var liten. Nu är man vuxen och har tusen saker att göra och rätta. Palten har sportlov nästa vecka så han åker till jobbet varje morgon. Jag är förkyld och gravidsover lite dåligt, vilket innebär att jag också går upp i ottan. Dessutom bor vi i tråkiga tråkhålan, så det finns inget att göra. Vilket i och för sig inte gör något eftersom jag ändå måste sitta inne och dona och rätta. Morr!
När blev det så här? Borde lov inte vara roligt och ledigt och härligt, även fast man är 27 och fröken?
mrspitepalt och oron
De första tolv veckorna gick jag och oroade mig för det som alla gravida nog oroar sig för de första tolv veckorna. Följande sex veckor gick jag och oroade mig för att det som inte fick ske innan vecka 13 ändå hade skett men min kropp hade bara inte upptäckt det än. Sen var vi på UL och då fick jag se att det faktisk var en liten krabat som låg där inne och sprattlade omkring. Detta mildrade min oro en del. Men sen började jag fundera över om Kotten aldrig skulle sparka på mig. Det var så lugnt i magen. Det blir ju inte bättre av att man läser på Familjelivs sida där varenda människa verkar ha blivit sparkad och petad på i vecka 13 - 14 av sina bebisar. Tillslut kom sparkarna i gång, jag var kanske i vecka 20. Och jag kunde känna mig lugn.
Men nu har ännu ett orosmoment dykt upp. De dagar då Kotten inte sparkar. I går var en sådan dag. Det krävdes ett telefonsamtal till vårdrådgivningen (jag tvingade Palten att ringa - telefonskräck, men sen var jag ändå tvungen att prata med en läskig tant, gråt-gråt) ganska många lugnande ord från Palten och tillslut även ett telefonsamtal till Barbasyster innan jag kände mig lite lugnare. Och sen började Kotten sparka.
Stackars Kotten. H*n kommer ju så få ha madrasserad skumgummihjälm tills h*n fyller 16.
Snörvel och snyt
Idag har jag tre lektioner och sen får jag gå hem och ta emot vår nya fåtölj, och betala för den. Vilket innebär att vi kommer få leva på honungsvatten och kiwis resten av månaden, men det gör jag ju redan så det är bra. Jag kan åtminstone sitta skönt medan jag snyter och snörvlar mig igenom sportlovet.
Alla hjärtans dag kommer vi nog inte fira så speciellt. Jag har redan gjort ett kort till Palten och sen tänkte vi nog äta lite mysigare middag i morgon kväll. Men han blev väldigt nervös i måndags när vi träffades på ICA och jag hade köpt tulpaner, "eh, det är väl inte alla hjärtans dag idag?!". Men eftersom han också arbetar i skolvärlden kommer han nog inte missa att det är idag som dagen är, det brukar ju firas och donas ganska ordentligt på skolorna.
Fika är the shit!
Gråt-gråt!
Så nu är vi hemlösa igen. Eller hur man nu ska se på det. Det känns så i alla fall. Gråt-gråt!
Inte så mycket sport, men väl lov
Antagligen kommer jag tröttna efter några timmar eftersom Palten inte har sportlov och kommer åka till jobbet varje morgon. Men då är det ju tur att det finns internet och dvd-boxar. Det ska alla fall bli väldigt skönt att få vara hemma en hel vecka och bara lata mig.
Måndagar är väl för härliga!
I morse var av mina elever helt förundrad över att jag inte skulle föda förrän i juni. "Va?! Jag trodde typ du skulle föda i mars! Är det tvillingar?" Nä, dumma kräk, det är bara en och jag har massor månader kvar. Om du ägnar lite mer tid åt skolarbetet och lite mindre tid åt att förolämpa din gravida lärare så kanske du skulle hinna lämna in något arbete någonsin! *vill man fräsa tillbaka, men det gör man inte*
Dessutom börjar jag känna av foglossningen igen. Det är härligt!
Favvoelever, är det så konstigt?
Som lärare får man ju inte ha favoritelever. Det är den största synden (nästan) och jag minns lärare från min skolgång som hade tydliga favoritelever som fick både skriva på svarta tavlan och spela gurka. Alltså en sån refflad på musiklektioner, inte en sån grön vattning som man köper på ICA. Det var alltid så uppenbart att eleverna favoriserades och varje gång det hände vet jag att jag tänkte att så skulle inte lärare göra.
Nu när jag själv är lärare förstår jag att man får favoritelever. Men jag jobbar på att inte visa det. Det känns ju i och för sig ännu värre om man favoriserar elever som är åtta, istället för arton. Jag tror inte att de bryr sig så mycket. Men hur kan man undvika att tycka bättre om vissa elever? Om en elev alltid jobbar flitigt på lektion, jämt lämnar in i tid, alltid säger hej och hej då och är allmänt trevlig och intresserad, och en annan elev alltid kommer sent men ber knappt om ursäkt, aldrig har med sig böcker, papper eller penna. Varken jobbar på lektionerna eller hemma, och ägnar all tid åt att prata om sin fritid eller vara dryg och uppkäftig. Vilken människa föredrar man? Det är väl bara titta på hur världen ser ut utanför skolan. Inte får den lata dryga mer vänner än den trevliga och intresserade?
Men som jag sa, jag tänker på att inte visa för mina elever om jag tycker bättre om vissa, och jag tror att jag inte gör det heller. Visar alltså. Tycker bättre om gör jag absolut. Vill bara förtydliga så jag inte får en drös ilskna tonårsföräldrar efter mig.
Men jag kan säga att jag har en absolut favoritklass. De är min bästaste, bästaste klass och jag gillar dem mer än någon annan klass. Men det spelar ju ingen roll, för det vet ju varken de eller någon av de andra klasserna. Så dem tänker jag fortsätta ha som favoritklass. Så det så!
Barbahelg
I helgen ska vi till Barbasyster och hennes gäng. Vi har inte varit där på jättelänge, sen nyår, så det är verkligen på tiden. Tjejerna har säkert växt flera decimeter, marsvinen har fördubblats i antal och Propellerkepsen är retig och tunnhårig som vanligt. Moahaha! Jag måste retas lite över internet, eftersom han inte läser min blogg. I och för sig borde jag vara snäll. Han har varit väldigt vänlig mot mig sen jag blev gravid. Bråkar nästan inget alls. Palten däremot får ta både hans ret och mitt ret. Så han längtar nog till att bebisen kommer ut och allt blir som vanligt igen. Han längtar ju självklart till att bebisen kommer ut för att bebisen kommer ut först och främst, men ni förstår vad jag menar.
I helgen ska jag också få agera Ernst. Det är alltid trevlig. Speciellt när man inte har något eget hus, men ändå får inreda ett. Det är två barnrum och ett vardagsrum som ska ha färg och tapet på väggarna. Jag har en rad idéer och Barbasyster brukar gå med på det mesta.
Kanske en fondvägg med någon av dessa
tapeter 
från kollektion Hanna hos Boråstapeter i Stora-Oranges rum. Sen vita väggar eller vitt tak och väggar som matchar tapeten.
Lilla-Orange måste ju ha oranget tema i sitt rum, så denna tapet Dino från Sandberg
fast med orangea djur, blir perfekt. Tapeten får sitta på snedtaket, eller på alla tre väggar förutom långväggen, och sen ljust orange på resten.
Vad tycks?
Ännu en klapp till Kotten
Mjuk och apig och alldeles, alldeles underbar!
Näe, det är för många semlor bara...
Stackers mig!
Gårdagens lektion tog verkligen knäcken på mig. Jag var helt slut efteråt och orkade nästan inte ens föra in närvaron innan jag släpade mig hemåt. Det är inte så långt, kanske lite drygt en kilometer. När jag väl stod i trappuppgången och redan hade föreställt mig hur jag om några minuter skulle ligga framför TVn iförd mjukbyxor, ätande en korvsmörgås upptäcker jag att nyckeln inte låg i min kappficka. Den låg inte heller i väskan. Den låg på skrivbordet på jobbet.
Palten skulle inte komma hem förrän om en timme och alternativet att gå och sätta mig på ett fik och vänta kändes inte särskilt lockande. Så därför gick jag tillbaka till skolan, morrande och fräsande, hämtade nyckeln och sen tillbaka hem igen. Det var ganska halt och isigt och hade jag halkat och ramlat omkull hade jag nog självantänt av ilska. Som tur var hände inte det. Men det var ändå mycket irriterande!
I natt vaknade jag med huvudvärk klockan kvart i fyra och kunde inte somna om förrän jag tagit en huvudvärkstablett. Och nu på morgonen kräktes jag, efter att jag sminkat mig och var klar för att gå. Stackers mig!
Superstor
Nu är det drygt en timme kvar till jag får gå hem. Mjukbyxor och hemmamys hägrar. Men först brottas (inte bokstavligen dock) med sjutton sjuttonåriga killar, det ska ju bli superskoj...
Måndag morgon
Jag vill inte ha fyra lektioner med ointresserade elever. Jag vill ligga hemma framför TVn, nerbäddad med en kopp kaffe och en muffins. Dessa
bakade jag härom dagen när jag kände mig extra deppig över att inte ha något hus. Mycket smaskiga! Hallonmuffins med krossad vit chokald och valnötter. Receptet är från Dagens muffins.Hur man botar sin söndagsångesten
Varför blir jag förvånad när jag får söndagsångest? Det är ju söndag! Men jag har planerat inför morgondagen och behöver inte göra något jobb nu. Borde inte söndagångesten vara lite mildare då?
För att bota söndagsångest lite var jag tvungen att köpa smågodis. Men jag vet inte om den botar eller ökar ångesten. Jag hällde i alla fall upp det i en Margretheskål, så det kändes som ett trevligt tilltugg och inte som om jag tvångsäter direkt ur påsen
Vad tycks? Ser det trevligt och antisöndagsångest ut?
Dessutom muntrar jag upp mig lite med att titta på de två senaste inköpen till Kotten. Ett besök på Lindex innebär numera ett 
eller två
djuriga plagg till Kotten. Dessutom fick vi en hel säck med bebiskläder av Paltens systrar. Kotten kommer bli den vackraste bebis som två stolliga lärare har skapat. Inte för att jag har trott annorlunda tidigare men...
Nu tvingar Palten mig att titta på Singing Bee. Det kommer inte göra under för min söndagsångest. Det är då ett som är säkert!
Borde vara duktig, men...
Ah, jag vet... hemnet!
Boa och baka
Ungefär så är jag och Palten. Jag är hoppfull och positiv. Börjar möblera och planera, väljer ut tapet, ny ytterdörr och en snygg matta till tvättstugan. Palten däremot läser inlägg på olika byggsidor om hur mycket det kostar att byta tak, skummar igenom artikel efter artikel på diverse trista sidor om ränta och uppgång och nedgång och avgång och trappuppgång och allt vad det heter. Jag sitter som bäst och ammar i vår nya fåtölj framför den öppna spisen och en frän plasmaTV som vi helt plötsligt äger, när Palten lite svettigt står i källaren och knackar i väggarna, "finns det någon fukt här tro?"
Är alla så här? Eller är det extra mycket när man är gravid. Pia Printz skriver om boainstinkten. Att man som gravid vill boa in sig. Det kan jag helt klart känna igen. Men just nu, i vår trista sunkiga lägenhet, varken vill eller orkar jag boa. Så istället bakar jag. Bo blir bak. Det är också ganska trevlig.
Men tänk sen i vårt hus. Då kan jag ju baka varenda dag. Bullar och småkakor och enorma amerikanska muffins. Kotten kommer ju sova ganska mycket, åtminstone när jag ska baka. Och annars får Kotten bara sitta i en babysitter på det svart och vitrutiga golvet, sådär lite nöjd och jollra. Å Kotten kommer vara så lycklig. För att inte tala om Kottens mamma...